Jag behövde en promenad idag med, så jag gav mig ut på jakt efter snö, men hittade annat också

Snön var  inte så svår att hitta, men det ska ju bli motiv av den också.

Jag behövde inte gå särskilt långt för att hitta snö med lite struktur i. Utan struktur blir det inte  så mycket bild  om snön är ensam. Och bilderna fick bli svartvita, flera av dem, så undvek jag den stora svårigheten, allt det blå i bilden som ögat inte har det minsta minne av, men som kameran envisas med att släpa hem.

.

Färg eller svartvitt?

Men när världen jag gick i plötsligt blev färggrann  lät jag motivet förbli så.Även om jag inte slutgiltigt bestämmer mig för s/v eller färg förrän jag sitter hemma vid datorn, så kan jag ju tänka på det när jag fotograferar och därmed lämna båda möjligheterna öppna. Jag har ju aldrig varit utpräglad färg- eller svartvitfotograf. En gång i tiden hade jag  två kameror med mig på fjällvandringar, för att ha båda alternativen tillgängliga, utan att behöva byta film i kameran. Idag är livet enklare.

Kamerans utsnitt var för dagen lite begränsade. Det satt en 52 mm-glugg på den. motsvarande 104 mm på "fullformat". Som ett kort tele alltså. Och manuell fokus var det som gällde. Lite gammaldags och behaglig långsamhet kanske. Och det var ljust, rejält ljust ute, så begränsat skärpedjup var inget problem.

.

Jag funderade lite på skuggan från kullen, hur blå ska den få bli? Resultatet blev alltså en blå och en svartvit bild

Attacken mot kommunalhuset?

I alla fall såg det ut så från mitt (och kamerans) perspektiv

Allt gick förstås bra.

Det där med perspektiv  kan ju förvilla ibland. Och hade jag inte haft bloggen, där jag kan klämma in en sådan liten historia hade jag ju inte tagit bilderna.

När det oväntade hände.

Jag tittade sedan åt andra hållet och tänkte ta en bild. Ja jag tog en bild men plötsligt  for något in i bilden utan att jag  han uppfatta det  och så blev det en helt annan bild. Vad jag hade tänkt fota har jag glömt.

Den oväntade bilen, eller den oväntade bilden?

Med en lillryss och en japan i Uppsala

När jag gick  där längs ån kände jag plötsligt att "Det här har  jag ju fotograferat förut." Och det har jag ju, jag har gått den här vägen från Dagny-fikat ett antal gånger. Snart blir det kanske slentrian.  Slentrian, någonstans såg jag det beskrivet som själlös rutin. Kan man fotografera då, när det  blir själlöst: Går det inte bara på tomgång då, med risk att man tar samma bild gång efter gång, gång efter gång, gång efter gång...

Liknande bilder har jag tagit förut...

.

Alltså smet jag in i en gränd och satte på min lille ryss. Om det verkligen är en lillryss eller bara en liten ryss vet jag inte, men att det är ett litet objektiv tillverkat  i Sovjetunionen vet jag, en liten Industar utan alla moderna bekvämligheter.

Plötsligt försvann all den moderna japanska skärpan  i bilderna.

Uttrycket blev ett annat.

Jag beslöt mig för att ta några bilder till, även om det blev onödigt kallt om fingrarna att pilla barhänt  med det lilla objektivet.

Jag dristade mig till att ta en bild med sol också.

Inte samma kanonkontrast som i den första bilden, men frågan är om inte känslan är sannare  mot vad jag verkligen upplevde än i den första bilden.

Lördagspromenad i februarisol.

Jag tycker jag lyckades undvika allt för många moderna objekt i bilden och fick en lite tidlös känsla.

Raskt kastar vi oss över ett modernare motiv, Uppsala Central som inte ens ser ut som en järnvägsstation. Kulturskymning , eller bara modernt, praktiskt och rationellt?

Samma motiv med en modern japan på kameran. Perspektivet lite annorlunda, eftersom jag  gick närmare för att få samma utsnitt. (14 mm istället för 50 mm.)

Den där ån, men kanske i lite ovanliga perspektiv, med den där gamla gluggen, men också normalare.

Det fanns vatten där (inte så konstigt i en å).

Mera vatten.

Och det fanns saker i ån.

Olika saker.

Sedan bytte  jag  objektiv till lite modernare och vidvinkligare, men däremellan hade jag fikat.

Ån som en del av stadsbilden. Den kan användas inte  bara för att forsrännas på eller slänga cyklar i, den kan även njutas av.

I mörkret där till vänster i bilden smyger två andra fikabesökare.

En färgstarkare å!

Jag bor ju inte här (och har aldrig gjort) så jag har inte tröttnat på ån, utan kan njuta av den på nytt varje gång jag kommer hit.

Visst var det fika i Uppsala idag, men först skullle jag ju ta mig dit

Ett bevis för att det var fika!

Disk.

Ett annat bevis för att det var fika!

Fikande Dan och fikande Anna.

Men som sagt,  först skulle jag ta mig dit.

Jag tog sikte mot mot tornen och så  gick jag...

Nej riktigt så enkelt var det inte.Hade jag gjort så hade jag kommit fel, men sant var att  jag tog en bild på tornen. Det har jag gjort förut här, på väg till fika, men då var de små i bakgrunden. Nu blev de stora. Vadan detta?

Jag hade tagit med mig mitt nyförvärvade 250-kronorsobjektiv (en manuell gammal 135 mm) och med det blev det såhär. Knappast enkelt och praktiskt, men  lite skoj, och det är väl  för att det är skoj som man fotograferar. I alla fall är det så för mig, vägen är viktigare än målet.

Annorlunda blev bilderna när jag  riktade  den gamla klumpen neråt, mot Fyrisåns frusna yta.

Isbild 1.

.

Och isbild 2.

Men det  fanns också öppet vatten.

Men då hade jag också fått syn på fiket. Skönt.

Men där inne passade det nya  gamla objektivet sämre.

Det blev visst en dag i dag också

Jag  kunde ana  gryningens ljus.

.

Det tittade fram  bakom  hus och buskar.

.

Spanare?

På väg mot ett nytt dagsverke?

Önskar er en god dag! Själv ska jag ta det lugnt efter veckans alla promenader.