Bilderna som fick behålla en del av sin färg

Den där långa promenaden   på Söder, i det fallande mörkret förra veckan (eller har det hunnit bli förrförra), verkar ha varit en gudabenådad promenad, för ännu har jag inte betat av alla bilder som  blev till då. Kanske måste de som en god ost lagras ett tag för att mogna. Kanske är det jag som inte hänger med i svängarna, jag orkar inte processa hur många godbitar som helst på en gång. Går det för fort, blir det lätt ett sådant där "vad jag råkade se idag"-inlägg.

Men de  tre bilderna  i det här  inlägget har nog hunnit mogna tillräckligt nu, för att jag inte ska behöva skämmas för  dem. De har det gemensamt att de har fått behålla en del av sin färgmättnad, men inte så mycket att jag tycker de kan kallas svartvita. Inte heller tonade svartvita bilder. Det är för många nyanser kvar. Kanske  är  det helt enkelt bara bilder som försöker efterlikna stämningen som fotografen upplevde där han gick, stämningar med minnen från barndomen , men också från senare decennier då han rörde sig här.

.

En välfotograferad vy, både av mig och andra fotografer.  Höjdskillnader, broar,torn, gatsten, det finns så mycket här. Inte bara nostalgi och minnen.

.

Här har jag lämnat mer av färgen kvar, jag tyckte de gula fälten gav bilden  liv.

Jag ville också att man skulle kunna ana resten av staden i bakgrunden.

Ute och gå, två och två, även så, bilder två

Den ljusa bilden.

Den mörka bilden.

Affe och Tor och Maria

Affe?

Ja, för att få en snärtigare rubrik  valde jag lite vanvördigt att  kalla den snusdosesvarvande kungen Adolf Fredrik för Affe. Inte att förväxla med några andra Affar alltså. Jag passerade nämligen hans torg häromdagen, det torg som bar hans namn när jag som liten pojk bodde i trakten, men som fick byta namn när jag flyttat därifrån. Inte så att min flytt påverkade namnbytet, men jag blev lite förvirrad som en något större pojk när jag upptäckte att torget bytt namn till Mariatorget.

Det var alltså Mariatorget  jag passerade i skymningen tidigare i veckan när jag mötte Tor.

Tor?

Ja, Tor, vår gamle krigsgud och dundergubbe som skapade åskan. Man kan träffa honom här på Mariatorget,som heter torg även om torget med tiden blivit mer en park. Varje dag, i alla väder är han där. Som staty. Han stod där redan när jag var liten och pappa berättade för  mig att det var "Tors fiskafänge". I över hundra år har han stått där och slagits med Midgårdsormen.

Jag tyckte ljuset var lämpligt för en bild.

Jag tyckte även färgerna kunde motivera en exponering.

Maria  då?

Maria är förstås Maria Magdalena, som kyrkan och församlingen heter, där Mariatorget ligger.

Med Maria lämnar vi Tor och det fornnordiska arvet.

I stället sneglar  vi in på gamla Ellens Bageri, dit jag fick gå och handla ibland. Och ibland av Ellen själv. Numera bär det namn efter Tårtanfilmerna. På fotosidan kanske mest känt för fotofika.

Men i bakgrunden kan vi ana Maria. Kyrkan alltså.

Nu ska vi se vad farbror Jan-Olof kan göra med nya (gamla) objektivet på hemmaplan

.

Det här är förstås en fristående fortsättning på min promenad på Kungsholmen

En fortsättning på hemmaplan. Där man är van att gå, där motiven är bekanta, kanske till och  med utslitna, tråkiga, tjatiga..

Jag började hemmavid: Jag kan fotografera kyrktornet hemifrån. 

Det är ca. en kilometer dit. Fågelvägen.

Jag kan fotografera den här gaveln utan att behöva gå över på andra sidan gatan

Vad det nu  är  för nytta med det.

Jag kan rikta objektivet upp mot himlen när den är intressant.

Det kan jag  även med andra objektiv, men här behövde jag inte beskära efteråt.

Jag kan trycka ihop perspektivet, så att hundra meter  gångstråk komprimeras.

Men är det någon vits med det? Nu har jag prövat i alla fall. När man går där känns det, föga överraskande,  fortfarande lika långt.

Jag kan fotografera vattenpölar.

Jaha, än sen då?

Jag kan fotografera kranar.

Så visst går det att använda objektivet om man  vill få en ny syn på  världen. Det kändes också skönt att slippa autofokus. Jag körde rena stenåldersmetoden, objektivets avståndsmarkeringar och skärpedjupsskala. Men kameran fick mäta ljuset. Det hantverket klarar jag inte manuellt längre, så det överlåter jag gärna till elektroniken. Resten passar bra till mitt flanerande fotograferande även om mängden motiv begränsas, men det kan ju också vara skönt.

Det hände visst något på Caféet.

Mörkret hade fallit ute. men det lyste inne på caféet. Händer det något.

Bäst att gå fram att titta.

Aha, Danskväll!

Titta, de dansar.  Svårt att fotografera dans  i en så liten lokal.

Den chilenske dansläraren dansar med sin dotter.

Jag gick nära med vidvinkeln.

.