Jag fick en vild idé idag när jag såg hur asfalten blänkte i regnet: Speglingar

Jag kom ut från pendeltåget och där stod gratistidningsstället och väntade på mig och speglade sig i asfalten och vips! föddes iden. Jag ska fota speglingarna, se om jag indirekt kan fånga på bild det jag ser.

Gratistidningsställ.

Sedan var det ju bara att fortsätta.

Det kom en röd buss

Så vidgade jag idén och lyfte lite på kameran.

Björk.

.

Ben, var det det, eller fötter kanske. Skor? Inte lätt komma ihåg allt man fotade.

???

Det blå paraplyet!

Ett välkänt motiv.

Det höga hotellet...

Bättre så här?

.

Cyklar (men det syns väl?)

Cykelhjul! Det var ju speglingarna jag fotograferade.

Dags för paus kanke?

Subway, men ingen tunnelbana.

Det var ju roligt det här!

Från hemmets lugna vrå till en snurrig värld utanför.

Inne rådde lugnet.

När jag sedan kom ut gav kameran en helt annan vy av världen, minst av allt lugn, snarare intensiv, snabb och kanske lätt kaotisk.

I mitt fotograferande är jag för det mesta bara en flanerande observatör som fångar upp vad jag passerar, eller vad som passerar, lika sökande som jag kan vara i mina ord och formuleringar  i bloggen, sökande för att se om jag upptäcker något. Ett förhållningssätt där sökandet egentligen är viktigare än resultatet, men inte möjligt utan resultatet, lyckat eller ej.

Sökandet är målet,  eller målet är sökandet. Jag kan nog inte skilja på  de tu.

Men ibland kan jag övergå till ett rent  skapande, om än lite slumpmässigt sådant, och då kan världen plötsligt te sig både slumpmässig  och rörig och våldsam, som på bilderna här.

Receptet för de här bilderna är höstfärger och rörlig kamera och förstås lång exponeringtid. Det går ju attgöra det så att motivet behåller sin egen karaktär, eller som här, nästan utrota motivets egen karaktär och  existens, för att se om något nytt kan träda fram.

Det kan då bli ganska lugna bilder...

... men det kan också bli mer påträngande resultat.

Ibland kanske man upptäcker något i bilderna, ibland inte, men det är upp till betraktarna.

Och bilerna ska förstås betraktas i förstorat format.

.

Fortsättning på gårdagens kompakta bagateller

Gårdagens kompakta blogginlägg började bli för långt, så jag kapade det innan jag riktigt kommit hem. Jag tycker ju att blogginläggen, mina och andras, blir för svåröverskådliga om de börjar dras ut till långa drapor, hellre då två lagom doser än att få munnen full så att man storknar. För mycket och för litet skämmer allt, fick jag lära mig när jag var liten.

Det förr inlägget slutade  med en rad lönnlövsbilder, och att starta om efter det, med ett nytt tema, när sista lövbilden kändes som en naturlig avslutning, verkade för mig  som en oharmonisk avrundning, lite som att be folk sätta sig igen när de redan rest på sig och börjat ta på sig kläderna, för att man kommit på något mer som ska avhandlas.

Alltså kommer slutet på de kompakta bagatellerna här.

Ett hörn jag passerat ofta, eftersom det är en naturlig väg  hemifrån, när jag ska ut i världen utanför hemmet. Tänkte jag skulle fotografera träden än en gång, även om jag nu var på väg hem, men hur utnyttja ljuset?

Kom på att jag kunde fånga träden indirekt, genom deras skuggor.

Ett par.

Ett par passerade påpassligt genom gångtunneln.

Kanske blev de vackrare i motljuset.

Och till sist, fågelfotografering med kompaktkamera.

På något sätt ska man ju sluta!

Kompakt fotograferande, kanske en bagatell?

Jag gick ut med kompakten i fickan idag, i övrigt kameralöst och det var länge sedan den var med, så jag var lite nyfiken på om det skulle bli några bilder och i så fall hurudana, när jag var överlämnad i dess våld. Sökarlöst och så, till exempel.

Ganska raskt krävde himmelen en bild.

Ganska raskt därefter var det ett apelsinskal som pockade  på uppmärksamheten.

Bagatellartad fotografering kanske, men det lär ju vara "de små, små bagatellerna som gör det".

Solen sken så starkt på de vita husen så att de nästan försvann i ljusheten.

.

.

Ibland såg nästan motiven konstgjorda ut, som på arkitektkontorets skisser.

Men det kanske man kan råda bot på, med en annan exponering.

Det prasslade om fötterna där jag gick, så jag tittade neråt.

Då fick jag syn på solstrimman.

Sedan konstaterade jag att det var lönlöst att se vilken färg ett lönnlöv har.

Så då var det väl lika bra att blanda dem...

SLUT.

.

Nu börjar det bli kallt om fötterna att hämta morgontidningen barfota så jag fick ta på mig när jag skulle plåta

Iförd endast träskor och morgonrock och lite fuktig efter duschen  gick jag ut med kameran i morse, medan tid var och frosten ännu rådde.

Fortfarande fanns lite klädsamt vitt kvar här och där, som kameran var hjälpsam med att fånga .

Trehundra meter bort lurar sjuvåningshusen.

...i svartvitt...

... och i färg (?).

Ligger det inte en röd boll därborta?

Men grannast dock, björnbärets blad är.

Fångat i morse.

.