Mårma (del 5).

Vi var på väg upp mot Mårma när vi skiljdes  åt på vår vandring, och ju längre upp i dalgången vi kom, desto sämre blev vädret och det var som sämst när vi var som högst i passövergången, som knappast kan kallas för ett pass. Det är snarast en hög bergrygg man ska över.

.

Tält.

Blött.

Lokalt djurliv.

Skönt under tak, när det regnar snålblåst.

Morgontoalett (eller afton- ?).

På väg.

mm

.

Mårmastugan.

Vi stannade och fikade och skrev en rad i gästboken. Väluppfostrade gossar!

Men när vi skulle upp på högre höjd drev de blöta  molnen in  och stundtals var sikten inte många meter och det blev kompassgång i dimma, för att inte  hamna i famnen på de branta stupen. Men då hade jag packat ner kameran. Kompass, dimma och snorhala stenar räckte att hålla reda på.

Men vi kom över till andra sidan!

forts

Fjäll, svartvitt, svärta, uppför, forsar, vandring, torkfläckar, nyscannat, ja del 4 helt enkelt.

Det bar uppför för vandrarna, medan vattnet lättjefullt ringlade åt andra hållet, där det inte trängde ihop sig och kastade sig utför.

Molnen drog ihop sig över våra huvuden

.

Och vi gick och vi gick, som man plägar göra i fjällen.

Växtligheten gick också att fånga i svartvitt

.

Vatten, som sagt, det tar sina egna vägar

Visst är fjäll vackra!

.

Jag verkar ha satsat på kontraster när jag  fotograferade det rinnande vattnet. Eller blev det bara så. Det är svårt att komma ihåg så här långt efteråt. När den här vandringen gjordes var det ju inte så länge sedan Tore  Abrahamson hafe kommit med sin  stora bok om Kebnekaise, och där var det ju mycket kontraster, mycket svart och vitt och ont om gråskalor. Kan det ha påverkat mig.

Filmen var en Kodak Panatomic.

Vierrujohka.

forts....

Färgfjäll, från Tri-x till CT18, Första fjällvandringen Del 3

Första rullen från vandringen är avslutad, en dassig  Tri-X från lapporten, och nu är vi inne på andra rullen, en, vad jag tror, CT-18 som inte är lika dassig.  Jag har redan tjyvkikat på nästa negativremsa , och det visade sig vara en Panatomic, med betydligt mer svärta och kontrast än Tri-X:en.

Men först blir det alltså färg.

Det här skulle kunna vara Tjuonajåkka/Cuonajohka. Ren logiskt borde det vara så, om kronologin stämmer i diamagasinet, och det tror jag den gör

Bilderna bör vara tagna när vi passerat genom Lapporten, och börjar svänga söderut

Gott om sten därborta.

I myggornas domäner.

Tältet kan anas i bakgrunden.

Och mera vatten.

Kvällste

Det var också första natten i tält i fjällen för oss båda, och likaledes den första vandringen i fjällen.

Köksbestyr

Dags för avfärd. Dag 2 kan börja.

Stigen sicksackade genom buskagen och ibland visste vi inte om stigen gick i bäcken eller om bäcken valt att gå längs stigen. Lite geggigt var det alltså bitvis.

Ett torrare och finare parti av stigen.

Sedan skulle vi över Alesätno.

Där var det skönt att det fanns bro.

Har han  inte gått över, lär han stå där än.

Tips från coachen: han gick över.

Fortsättning följer troligen. Och blev det några faktafel skyller jag på att jag är tre gånger så gammal nu som då, så jag hoppas ni har överseende med det  och rättar mig.

.

Svartvita turister på sta'n eller vanliga vardagsmänniskor

Det är ju svårt att se utanpå varifrån människorna kommer och vilket ärende de har, men en del avslöjar sig genom sitt beteende. Nu brydde jag mig inte så mycket om det, utan mer hur de placerade sig i bilden, att det överhuvudtaget blev ett motiv.

Kanske ser jag bilden som en teaterscen, där det gäller  att de agerande finns på rätt plats.

Hon vände sig om när hon tagit sin bild, och kanske blev min bild inte sämre  av det.

Nu har jag redan hunnit peta in två kanske i min text. Det är nog ett ett tecken på att jag söker mig fram. Det här är en typ av bilder där jag känner mig väldigt osäker, inte minst när jag går där, varför tar jag dem, vad är det för mening med dem? Utöver att det är skoj, då. Men det kanske räcker.

Den färgglade mannen  i gathörnet, från mitt tidigare blogginlägg gick att ha svartvit också.

Runstenen, inte i Prästgatans vimmel men i alla fall på Prästgatan.

Vimlet stod de ryska turisterna för, om man nu kan kalla den kompakta gruppen för vimmel.

.

Gatukorsningar ger alltid möjlighet till vägval och kartläsning. De övriga personerna kanske är bara statister, eller kan de tänkas ha en biroll.

Riktigt roligt blir det  inte förrän jag kommer hem och upptäcker att det går att använda bilderna, att det går att kombinera dem med ord, att skaparglädjen inte finns bara när jag går där med min kamera. Det ökar tillfredställelsen och gör att lusten att fotografera hålls vid liv och kanske till och med ökar. Ett gäng obloggbara bilder skapar däremot ett visst mått av missmod.

Ska jag kanske låna en bok?

Nej det blev inte så.

.

Damen med kappan dominerade scenen för en kort stund.

.

Vid Järntorget tar jag en paus i bloggandet

Lapporten, eller första fjällvandringen del 2.

Fortfarande med samma Tri-x i kameran som i förra inlägget drar vi oss upp mot Lapportens lockande profil.

Man vill ju helst inte bli blöt. Jag hade knickers och behövde inte vara lika försiktig.

Rinnande vatten.

.

Tri-x, solsken och kontraster kanske inte var den optimala kombinationen.

På väg mot vattnet

Bra med ryggsäcksstöd?

Snöfält är en bra väg när snön bär.

Jag tror att det hamnade färgfilm i kameran när den här filmen var slut, så kanske blir nästa  rapport i färg.

forts...