Snart 10 år på Fotosidan, är det något att yvas över? Nä, men kanske en anledning till en personlig reflektion

Jag kom på det för ett tag sedan att det borde vara snart tio år sedan jag blev medlem, och när jag tittade efter såg jag att jag varit medlem sedan maj 2003, så det stämde ganska bra. Hur hamnade jag här? Jag hade en arbetskamrat som var med här och tjatade på mig, men det tog ett tag innan jag riktigt lyssnade. Dels var (är?) han en  tjatig typ, dels hade jag nästan inte fotograferat på ett antal år (och då räknar jag inte familjebilder). Livet hade innehållit så mycket annat som tog tid och personliga resurser, barn,  skilsmässa, utbrändhet och depression bl.a.

Att dessutom fotografera var inte att tänka på. Så småningom lönade sig dock tjatet från in kollega, jag gick med. Då var fotosidan en mycket mindre värld än idag. Jag har ett medlemsnummer på tolvtusen någonting, och det ger väl en bild av hur många vi var då. Hur många är det idag? Men redan då klagade en del på att det var bättre förr, fotosidan hade blivit för stor, det kom in för många bilder. Men det var inte värre än att om man satte sig en stund på lördagen kunde man ge ganska utförliga kommentarer på alla veckans bilder om man hade lust. Men det kanske tog en timme.

Det var så jag kom in på fotosidan.

Det återuppväckte mitt intresse för mina egna bilder, och efter ett tag skaffade jag en scanner för att kunna scanna in gamla dia och lägga upp på FS och vara med ännu mer i leken. Sedan dröjde det inte länge förrän jag insåg att jag behövde en digitalkamera  (för jag var fast besluten att inte återuppta fotograferandet med dia, familjebilder med negativ film var en annan sak).

Det gav  mig en rejäl knuff i rätt riktning, och jag var mycket flitig på fotosidans bilddel, periodvis en av de flitigaste att kommentera. Jag märkte ju snabbt att kommentera andras bilder hjälpte mitt bildseende minst lika mycket som att få kommentarer på de egna bilderna. Och jag fick en del Fotosidevänner, sådana man umgicks med på FS, men aldrig därutanför, i verkligheten t.ex.

Med tiden ändrades saker och ting, min aktivitet gick ner och jag blev periodare (på FS alltså!) och tyckte det hade blivit alldeles för stort och rörigt när jag tittade in och tyckte att allt var bättre förr.

Och aktiviteten minskade igen. Jag gick ner i medlemskap och fick ta bort en massa bilder. Samtidigt gick en hel del intressanta diskussioner under bilderna till spillo, men sådant är livet.  Det är viktigare att gå vidare än att hänga fast vid sådant som egentligen inte betyder så mycket.

.

Sedan dök bloggarna upp. Det var nog räddningen. Där fann jag mitt forum, detta att kunna blanda text med  bilder, eller bilder med text, för egentligen är det nog alltid berättare jag har varit. Det är en sysselsättning som håller i längden, till skillnad från detta att skapa den enstaka perfekta bilden, som jag ofta tröttnar på. I sommar blir det jubileum där med, fem år som bloggare. men det kanske är en annan historia. Jag har funderat på om jag ska gå in där och rensa och ta bort en del banala inlägg, som är  ganska intetsägande, men frågan är om det är det värt jobbet.

Bilderna har förstås inget med texten att göra.

.

idag, blev det inte mycket gjort, inte fotografiskt heller

Men jag gick och handlade och hade kompakten med mig.

Jag var också in en sväng på biblioteket, men där hade de inte ost och fil, så jag gick vidare...

Också en sorts vårbilder. Kanske ett försök att bli vän med vårljuset.

Vad är vår  egentligen, utom då förstås en årstid, viktig för oss nordbor  som måste kravla oss fram ur vintermörkret. Hur ser vi på våren? Hur uppfattar vi den? Och hur är den i själva verket?

Jag tog några bilder igår, Det var vår, både i almanackan och och ute i vårsolen, men kanske blev det inte de mest typiska  vårmotiven. Möjligen blev det lite som just jag, just då, uppfattade det. Har man bott både i storstad, i förort, i småstad och på rena bonnlandet, vet man att det kan vara olika.

Igår åkte jag ut på landet. Där såg det ut så här:

Det här är verkligen vår. Överallt är allt redo att bara explodera och födas på nytt, i träden, i marken, i vattnet, i luften vibrerar det av vårens energi. Det är bara att stå där och njuta, även om det egentligen  inte finns så mycket att se. Att vårsolen värmde gjorde inte saken sämre. De senaste vårarna har jag haft alldeles för mycket att göra för att verkligen vara i allt detta, nu bara njuter jag.

.

Jag vände mig om, då fick jag kisa mot solen och kameran såg bara motljusmotiv. Kanske bör man vara här på morgonen eller åtminstone förmiddag för att se mer än silhuetter. För kameran blev det mest svart  och vitt, för mig var det svårt att se om det var vackert. Men det är ju också vår, att bländas av solen.

Eftersom det nu mest blev silhuetter, beslöt jag mig för att renodla bilden.

Om det blev någon vårbild vet jag ju inte, men det måste det ju vara , för den är ju tagen en vårdag.

Vände mig därför åt andra hållet igen.

Också en vårbild

När det ändå var silhuettljus fick det bli en sådan här bild också.

Men det skulle ju lika gärna kunna vara höst.

.

Alltså tillbaks till den sköna, vackra, värmande vårsolen, så som jag verkligen upplevde den.

En mer rättvisande bild?

En bild lika varm och skön som vårdagen var. Till höger sticker min skugga in i bilden likt Ville Vesslas tår, och lite så var det kanske jag kände mig där jag smög runt som en skummis och snokade med min kamera.

.

Till slut blev det  en bild på kyrkan också, när jag hade snokat reda på  den rätta vinkeln. Den ligger lite knepigt till, upptäckte jag.

För flitigt fotograferande hindrar historiska händelsers hanterande?

Konfliktskapande rubrik? Det är inte meningen i alla fall, möjligen är det en antydan om en inre konflikt hos mig, men det är inte fallet.  Det handlar inte om någon konflikt, inte ens en intressemotsättning, bara två saker som jag inte kan göra samtidigt. Därför väljer jag att ta det färskaste först, medan det är färskt. Det gamla är ju redan gammalt, så om det får vänta lite till,  gör det inget.

Ny bild, gammalt motiv.

Det gamla jag talar om i rubriken, de historiska händelserna handlar om nutidshistoria, mitt påbörjade inskannande av gamla (relativt sett) bilder. Det avbröts plötsligt av vårsol, skönt väder och spontana utflykter i kulturlandskapet. En utflykt i nuet, i stället för nostalgiskt skannande, även om det var ett gammalt nu (kan man säga så?). Gammal kulturbygd med historia.

Kyrkorna är ju ofta de enda riktigt påtagliga resterna från den tiden, eftersom de är rejält byggda och många gånger har varit i någorlunda kontinuerligt bruk. Ibland ligger de tätt också i de bygder där traditionen går tillbaks  ända till järnålder eller tidig medeltid. På sådana platser har jag lättare att känna historiens vingslag än vid pampiga slott eller herrgårdar.

Det kanske inte är enbart är  de historiska händelserna  man kan förnimma. Ar stämningen den rätta, fint ljus, lugnt väder, lagom skönt i luften, tyst och stilla, etcetera, kan jag också känna tidlöshet.

En liten måne kanske förstärker känslan av tidlöshet.

En skön afton en lugn vårkväll kan vara magisk. Är man två kan man dela känslan.

Några färska intryck från en skön vårkväll.

Sådana kan jag kanske leva på ett tag utan att skanna...

.

Svartvitt, det går visst också an, i alla fall blev jag ganska nöjd

Ljuset igår  var ju som gjort för svartvita bilder, i alla fall om man gillar kontraster. Därför kommer här en svartvit variant av gårdagens utflykt till den härliga vårmiljön. Jag startar om från samma startpunkt där vårens ljud bubblade i luften. I bakgrunden syns målet för utflykten, kullen med kyrkan. 

Sedan tror jag att jag serverar bilderna som de är, utan text till, för det är nog så de konsumeras bäst.

.

.

.

.

.

.

Bilder med mer färg finns i förra blogginlägget.