Dagsfärska vårnoteringar också! Med och utan blöta knän.

Jag gick där och var redan blöt, hade tajmat den värsta regnskuren under dagen, och då uppfattade mitt norra öga en liten gul prick på marken. Raskt ner på knäna och försöka fånga in det gula och placera det snålt tilltagna skärpedjupet  någorlunda vettigt. Vad ni ser får ni bestämma själva.

Lumix G2 med Olympus 45 mm/1.8 @ 2.8. Närgränsen är  en halv meter, så jag får jobba anorlunda än med makrot till min Canon, men det gjorde det hela bara lite mer spännande.

Det var förstås lite pilligt att placera det korta skärpedjupet utan en riktig spegelsökare, och jag växlade mellan sökaren och den utfällbara displayen.

Tre lyckade försök tycker jag att jag fick till. Det är jag nöjd med på fem exponeringar. Till och med överraskad av yielden.

 Tycker  det kan räknas som vårtecken.

Det som göms i snö kommer fram i tö.

Ett helt dike med sådant som töat. Mest vatten förstås.

Inte ett vårtecken, men de bara låg där, så en bild kunde jag ju ta.

Däremot kunde man ana vårens färger i skogen, även om en del höstfärger dröjt sig kvar

.

Den där trasan är det nog fjärde våren i rad jag fotograferat. Den har legat där länge.

Avslutar med en motorvägsbild.

.

Vad gör dom på luckan.

Någon gång i augusti 1969 tillbringade vi en knapp månad på Ing1:s gamla hemvist i Frösunda, Solna. Då är de  här  bilderna tagna. Det är alltså en fristående men direkt fortsättning på de tidigare bilderna  från Laxön.

Urvalet idag visar lite av vad som kunde hända på luckan. Inte så mycket om dagen varit intensiv.

Borstar skor tydligen.

Eller putsar skor till och med.

.

Byter kläder kanske...

Eller tar det lugnt...

.

.

Med startpunkt Solna drog vi oss norrut

Gräver i den gamla negativpärmen igen, där jag gjort så många oväntade fynd, men också många kära återseenden. De här bilderna var dock inte oväntade, för jag visste att de skulle finnas och negativen satt där de borde sitta. Det är mer ordning på de gamla negativen än alla diabilder, men de senare är ju på sitt sätt både svåröverskådligare och mer skrymmande.

Här är vi i alla fall på väg norrut från Solna. Efter två månader på Laxön vid Älvkarleby avslutar vi den första sommaren i det militära på Ing1:s område i Frösunda. Här är vi dock på väg ut mot Järvafältet i ett lätt regn.

Här har vi  passerat Ulriksdal, på vår väg mot det okända...

Stilen varierar på hur man håller  k-pisten...

... vi kan nog säga att stilen var ledig.

Till slut var vi framme i skogen och kunde pusta en stund.

Sedan måste vi fixa någonstans att sova...

bandagera knäna...

 ... sköta hälarna.

Men vi fick inte sova så länge (om det överhuvud taget blev något sova). I den dimmiga gryningen skulle vi ut i blötan och lägga ut minor.

Efter mineringen var det bara att plocka upp minorna igen och bära tillbaka dem.

Och lasta upp.

Augusti -69, inscannad Tri-x.

En förflyttning i tid och rum igen.

Vi  kommer till en blå värld, blåare än vad ögat kan uppfatta.

På skuggorna ser det ut att vara eftermiddag. Kanske var det kallt.  Vidvinkeln förlänger avståndet till grannen därborta, där även järnvägen går. Den ger även mörka hörn.

Ibland gick solen ner och färgade världen. Här syns det blå bara i skuggan.

Kanske kunde pärlorna frysa till is.

Nere i ån frös det definitivt.

... och jag var aldrig mer än fyrahundra meter hemifrån.

När naturen är för mäktig...

... då mäktar inte scannern med.

Det kan vara svårt för människan också att ta in, det blir ju så mycket.

Nu, så här långt efteråt, vet jag ju inte om den här bilden var lite misslyckad i  exponeringen redan från första början, eller om även Kodachrome kan blekas med tiden. De violetta tonerna, eller är det magenta, såg lätt depraverade ut på diat och blev inte bättre av att passera scannern, men jag ville ändå visa bilden så jag trixade med belysning och nivåer tills jag var någotsånär nöjd.

Den har ett uttryck jag gillar.

Svartvitt gick inte heller, då havererade stämningen totalt. Annars brukar det ibland vara räddningen för att rädda gamla motiv, har jag upptäckt under min korta samvaro med scannern.

I den här bilden var det dock svartvitt som räddade motivet.

Alla de fina ljusblå nyanserna gick förstås förlorade, men jag kunde ju inte ha en hyfsat fin is med äckelfärgad omgivning, och att ta in bilden i Photoshop och behandla bildens olika delar var för sig är jag inte road av, och jag gör ju detta för nöjes skull.

.

Här gick det dock att rädda lite av stämningen utan större mankemang.

.

I den sista bilden var det åter alla blå, och närbesläktade, nyanser som ställde till problem, så jag trollade bort dem genom att ta bort all färg.

De här bilderna satt kvar i sina originalpappramar från Kodak, till skillnad från många av sina kompisar. Det väcker en fundering, kan de här ha varit 2:a-sortering redan från början.