Jag gillar den här platsen, det är väl därför jag återvänder

I går var dessutom ljuset fantastiskt när solen höll på att sänka sig.

Jag satt hemma och hade lite halvtråkigt, såg den klarblå himlen  och noterade att aftonljuset nog skulle bli fint och plötsligt flög idén in i mitt huvud: "jag åker dit". Sagt och gjort. Jag rafsade med mig två små kameror och satte mig i bilen och rullade iväg. Ofta  när jag får sådana infall, med eller utan bil, blir de halvt misslyckade, men inte den här gången.

Det var fantastiskt, med eller utan kamera.

Luften riktigt bubblade av av vår. Jag stod där länge och lyssnade till jag vet inte allt, fåglar, grodor, svaga människoröster i fjärran som bars långt i aftonluften, kanske något enstaka plan från Arlanda. Men framförallt fåglarna. I tankarna, eller var det fantasin, eller var det något annat, färdades jag långt bort i tid och rum och kände evigheten.

Var verkligheten fantasi eller fantasin verklighet?

Redan första gången jag var här kände jag historiens närvaro starkt, som om ett enda kliv skulle kunna förflytta mig till järnåldern. Kyrkan ligger ju så fantastiskt där också, på sin lilla kulle, omgiven av åkermark. Den här gången var också ljuset mer fantastiskt än vad jag upplevt här förut. Det hade varit en fulländad upplevelse även utan kamera, även om tanken på bilder var det som drog mig hit.

Jag försökte hitta nya vinklar.

Månen som pricken över i?

Klockstapeln.

Ett bildbevis, jag var där!

14 mm och 45 mm på m4/3.

Det var en bild som fick godkänt idag.

Jag tog fram cykeln ur förrådet idag, pumpade och provcyklade. I fickan hade jag kompakten.

Jag stannade och tog några bilder. Den här blev godkänd. Det blev inte kondisen, jag måste  cykla mera.

Färskt och nytaget

För att inte förvilla mig för långt in i minnets labyrinter med mina inscannade gamla bilder gav jag mig i går även ut i verkligheten, för att fånga några glimtar av sakernas tillstånd därute.

Det här huset stod kvar. Det gillar jag att fotografera. Det är på något sätt ett typiskt motiv.

.

På bron mötte jag en ung man. Han sträckte lite på sig när han såg att jag hade en kamera.

Hade inte han kommit hade det inte blivit någon bild på bygget. Han behövdes.
Likaså tyckte jag att en flik av min trottoarkant behövdes.

.

Här var det bilen som räddade bilden.

Viktigt är också vad som finns bakom glaset till vänster. Det fullbordar bilden.

.

Sedan kom en röd flicka och gjorde brobilderna till en triplett.

På spåret anas ett pendeltåg.

.

Den här skulle vara svartvit.

Fågeln på hörnet.

.

Det här tycker jag är ett svårt motiv.

Det är alldeles för mycket linjer.

.

Bättre om man går nära?

.

Kanske i svartvitt?

Mannen på bron.

.

En liten bil.

Och en mamma med barn. Den uppmärksamme ser också ett kyrktorn.

.

Sådär var det igår, en fredag eftermiddag i Sollentuna, med Olympus E-p1 + Lumix 14 mm.

Hur ligger dom... jag kan ana när det var ... och vad som hände sen ... den stora hämnden eller bara sammanhållning

Ja det här var väl ganska normalt

Det kunde ha hänt vilken dag som helst.

Men det här ser inte normalt ut.

Ganska ansträngt verkar det vara.

Vem håller ut längst?

Huvudet på en stol... och fötterna på en annan.

Klädseln ger  en antydan om hur varmt det var. Aktiviteten ger en antydan om att vi hade gott om tid att slå ihjäl, men inte kunde göra det någon annanstans.

NÄR? och VARFÖR?

Setting the scene

När kan detta ha hänt? Det är inte lång tid att välja på, eftersom vi inte var här så länge. En vanlig kväll kan det inte ha varit, då hade folk dragit iväg på annat och inte setat och häckat på kasern om vädret var så varmt. Hade det varit helg hade folk inte varit där, för nu hade de flesta nära hem.

Alltså återstår den där helgen när vi gick beredskap. kläderna låg nära till hands, snabba att ta på, stridsselarna var packade och lika nära till hands och vi var taggade. Vi var nämligen sura på dagofficeren och han på oss. Han skulle inte få sätta sig på oss! Trodde han vi var dumma?

Vadan nu detta?

Dagofficeren var en överfurir och vi var en pluton  med befälselever som  svetsats ihop under två månader på Laxön. Vi var vana vid en rak kommunikation mellan oss och befälen och vi gjorde vad vi skulle. Så kom här en dum liten överfurir (vi var förstås fortfarande vanliga meniga) och skulle var stöddig och kolla rättning och räta led och petitesser som vore det excercis, när vi  mest skulle räknas in för helgens beredskap. Det slutade med att vi stod uppställda på planen framför matsalen,  åskådarna samlades och skrattade åt honom när han gjorde sig löjlig. Men det har jag förstås inte på bild.

Läget.

Eftersom vi gick beredskap var det några av oss som var uttagna att vakta vid portarna till regementet. Det fanns två infarter eftersom E4:n gick rakt igenom  Ing 1:s område. Våra kompisar i vakten fick höra av den ordinarie vaktpersonalen att den här överfuriren brukade envisas med att köra övningslarm när han var dagofficer, bara för skojs kull. Den risken hade ju ökat nu när han var sur på oss.

Planeringen

När larmet gick skulle vi bege oss till samlingsplatsen på västra sidan, ganska nära vår förläggning. Där skulle vi ställa upp med full stridspackning.

Det skulle klaras på 15 minuter. Då skulle överfuriren komma med nyckeln till garaget, vilken han hämtat i vakten, så att vår  lastbilsförare skulle kunna bege sig till garaget och hämta   lastbilen. När bilen kom skulle vi sitta upp och åka till ett förråd på östra sidan och lasta på materiel.

Hur det blev.

Vi kraschade planeringen totalt när larmet gick vid 3-tiden på natten. När de första 15 minuterna gått och överfuriren kom lodande lite försenad för att hämta garagenyckeln i östra vakten, stod vi redan där med en lastad lastbil! Vaktpersonalen hade svårt att hålla sig för skratt och njöt uppenbarligen av situationen. Vi var förstås nöjda.

Hur klarade vi det.

Det var ju ett ganska intelligent gäng han hade utmanat, och med en hel del tävlingsmänniskor också. Vi såg genast att det tidskritiska var garagenyckeln och lastbilen. Alltså sov föraren med kängorna på, och när larmet gick kastade han  sig iväg direkt i riktning mot nyckeln, som han mötte halvvägs eftersom en av våra kompisar i vakten kom med den. Hans packning tog vi andra.

När sju minuter gått stod vi där, vi och lastbilen och väntade på överfuriren, tills någon kom på den goda idén: vi åker och lastar. Så det gjorde vi.

Sens moral?

Reta aldrig grabbarna i första pluton.

Reservation för exaktheten i sifferuppgifterna och detaljerna. Det är ju ändå över fyrtio år sedan.

Hommage à Margareta

Jag scannade in några gamla dia från ett ganska kargt och vegetationslöst område långt uppe i norr, och tänkte att jag i all blygsamhet kunde tillägna detta inlägg till Margareta Cortés som så flitigt  bloggat från ännu nordligare områden, men knappast frodigare.

Mest sten och is.

Inte så mycket frodigare här heller.

Drivved som strandat och har legat där länge.

Drivveden på Spetsbergen kommer österifrån, från de stora ryska floderna som mynnar ut i Norra ishavet. Med tiden har de hamnat här och har legat här länge, längre än man kan tro. De är torra och välbevarade och ser ganska nya ut, men C14-metoden har visat att de är gamla, många slutade att växa på 16- och 17oo-talen. Luften är torr här och miljön ganska steril, fri från nedbrytande organismer.

Mer vördnadsvärt gammal ved?

Fler bilder från det karga området i ett gammalt blogginlägg.

Och tack Margareta för intressanta bilder från dit jag aldrig kom...