Ska man ha en bakgrund, kanske det behövs ett motiv också?

Jag håller ju fortfarande på att utforska mitt nya lilla korta teleobjektiv. Helst och mest gör jag ju det genom att fotografera, det vill säga använda det för att ta bilder och inte bara testa, men idag på väg till jobbet blev jag intresserad av bakgrunden. Alltså inte objektivets bakgrund eller bakgrunden till att jag skaffade det utan bakgrunden i bilderna, och bakgrunden till det var några bilder jag tog igår, med oskarp bakgrund.

Alltså letade jag idag efter oskarpa bakgrunder.

Det blev ju roligare om jag hade ett motiv också, även om de är ganska meningslösa, men som testobjekt kan de ju få duga. Jag behövde ju något att ställa in skärpan på, och det hittade jag i lekparken.

Men kanske behöver inte det skarpa vara helskarpt heller.

Morgonsolsglödande strån kanske gör sig mot en bakgrund av oskarpt hyreshus ( eller borde jag skrivit boningshus, för det är ju bostadsrätter i det där huset).

En dusch som knappast används så här års, men varma sommardagar är den populär bland barnen.

Slut på fågelmaten i förgrunden, men egentligen handlade det ju om bakgrunden.

En rad med träd drabbades också av mina oskarpa försök.

Om jag lärde mig något? Jag upptäckte objektivets närgräns!

Kanske ett lagom lättsamt inlägg en fredagskväll?

Trevlig helg på er.

.

På väg

En oambitiös titel idag, men i samklang med dagens enkla fotograferande. Inte mycket som fångade min blick idag på väg till jobbet, men i början av vandringen finns en pålitlig gångtunnel som jag brukar kunna lit på. Alltid finns det något att fånga där, en räddare i nöden kanske.

Men jag borde nog ha beskurit den lite i ovankant ser jag nu...

En till

Lekparken kan duga ibland också, men inte har den gett lika många bilder som tunneln.

Sofforna dög dock som avställningsyta när jag bytte objektiv...

Så det blev två träd också, med bakgrundsoskärpa.

Resten av vägen var det bara slask och vatten och is och uppförsbacke och sopbilar, men inga motiv. En typiskt vardaglig vardag alltså.

.

När fotograferar man och när tar man bara bilder?

Ibland bara dyker det upp sådana där tankar i huvudet utan att jag vet varifrån de kommer, som den där i rubriken, "när fotograferar man och när tar man bara bilder?" Tanken, om det nu ens var en tanke, dök upp när jag satt och bläddrade igenom dagens alster, från det nyss tömda minneskortet. Frågan kanske avspeglar känslan när jag tog bilderna, jag tänkte inte, jag försökte inte, kanske tittade jag inte heller. Jag bara såg, utan att veta att jag såg, lyfte kameran, sneglade lite och tryckte av. Så mycket mer brydde jag mig inte.

Det innebär inte att jag var omedveten, det tror jag inte i alla fall. Möjligen var jag mer medveten om bilderna, tagna och otagna, än om verkligheten, fast jag inte märkte det då. Jag hade ingen ambition  att göra det bra, bara att göra. Några gånger tänkte jag. De bilderna sållade jag bort. De var tråkiga. Om sedan de som är kvar blev bättre, ja det  funderar jag inte på. Och nu har de hamnat i bloggen.

Fotografera eller bara ta bilder, är det någon skillnad egentligen, är det inte bara ett ordval? Det man kan beskriva med finare ord kanske är finare än det som beskrivs på ett banalare sätt. Lite av "Kejsarens nya kläder"? Man inbillar sig. En bild är ju ändå bara en bild. Ett fruset ögonblick.  Blev det rätt ögonblick? Kanske sprider sig osäkerheten om man grubblar för mycket, i stället för att låta det som är bara vara. "The power of now", vad nu det kan heta på svenska (och låta lika bra).

När jag nu sitter här och skriver märker jag att orden bara rinner ur mig lika enkelt och fritt som motiven jag snubblade på i morgonens regn. Inspiration? I alla fall är det ingen transpiration. Frågan är bara i vilket ögonblick inspirationen tar slut och jag sitter där som en ordlösing. Det märker ni nog i så fall, när plötsligt texten tar slut och bara bilderna återstår.

Finns det några upplevelser i bilderna? På ett sätt förstås ja, jag var ju där och uppenbarligen såg jag, men innebär det att jag upplevde? Kanske var det bara ren varseblivning, direktkopplad till avtryckarknappen. Lite sneglade jag på displayen förstås, annars hade ju objektivet pekat helt bort-i-tok, men mycket mer än sneglande var det inte. Mer kanske inte behöver behövas.

På något sätt gillar jag bilderna. Jag är nöjd och jag hoppas jag kan upprepa upplevelsen någon mer gång, alltså inte samma bilder, samma plats och samma väder, men samma känsla med andra bilder. Det är nog känslan av att vara nöjd som jag gillar med bilderna.

Något svar på frågan i rubriken har jag förstås inte, men den låter inte sämre för det.

I bakhuvudet fanns nog Affes ord häromdagen, om att ta bort färgen och renodla formerna. För var och en av de här bilderna jämförde jag i Lightroom, den svartvita versionen med en som fått behålla färgen. Valet var självklart för alla bilderna: Bort med färgen. Det jag sett/uppfattat när jag fotograferade innehöll inte någon färg i någon av bilderna.

Det var också lärorikt att växla fram-och-tillbaks mellan färg- och svartvitversionerna. Det blev tydligt hur förförisk färgen var, och hur svårt att det var att avstå från den i några fall. Det utesluter inte att några av bilderna skulle kunna bli ganska OK färgbilder, men som sagt, inte i det här sammanhanget.

Nästan utan färg

I mitt förra inlägg blev det svartvita bilder av snön i eftermiddagens snåla vinterljus. Här har jag valt att låta färgsnålheten, eller vad jag ska kalla det, framträda i stället.

Snö i nyanser av brunt.

Jag skrev ju om snö och vitbalans i ett tidigare inlägg. Vilken färg  ska snön ha? Ska den verkligen vara blå? Ska det inte vara vit. Den här gången tittade jag efter när jag fotograferade, för att komma ihåg när jag kom hem. Den var brun!

Vad bra, då vet jag det.

Här fångades mina ögon i stället av de gula inslagen i bilden.

I övrigt är det inte mycket färg...

Egentligen inte så mycket färg här heller, men jag tycker att sparsamheten med färg också kan ge karaktär åt en bild. Inte minst som det är just så man uppfattar verkligheten när man går där.

Man ser mest grådasket och tänker nog inte på de små färgfläckarna. Det hade nog inte jag heller gjort om jag gått där i andra tankar och inte redan varit på gång med fotograferandet.

Smutsig snö i svartvitt fick ni se i förra inlägget. Så här gör den sig i färg.

Ett välkänt hotell kom ju med också...

När jag närmade mig hemmet var färgskalan blåare.

.

Svart på vitt att det fanns snö i går, både svart och vit

Jag hann inte riktigt med när han kom rullande förbi...

Men där nere fångade jag honom.

Mellan gångvägen och motorvägen står denna lilla grupp.

Under motorvägen.

På väg till till andra sidan

Där kan vi se den fina vita snön...

.