Vardagliga konstigheter eller sådant man ser längs vägen. Kanske är det bara fotografen som ser konstigt.

När man måste tänka för mycket på jobbet kan det kännas skönt att leka på vägen dit och vägen hem för att undvika att hjärnan blir överhettad, och vad är då bättre än att leka med kameran. Leka ska man  göra i lekparken, så än en gång sneddade jag genom den, och valde att leka med skärpedjupet och de kvarvarande regndropparna från nattens nederbörd.

När det är så här mycket oskärpa i bilden så är  ju den inte bara en oskarp bakgrund, utan även  en del av bilden, så då gäller det att den uppför sig väl, och här delar sig säkert åsikterna åt, huruvida detta är ett gott uppförande hos objektivet (och kanske även hos fotografen). Det går nog att spåra en längtan efter variation i bilden och ett sökande efter uttryck, men är inte det en av meningarna med fotograferandet?  Att leka fram uttrycken och variationerna gör dessutom  inte saken mindre trivsam.

När jag hade riktat kameran och intresset mot det blå i parken, cyklade någon, i rätt ålder för att leka, in i bilden, troligen på väg till skolan. Så gick det med den blå bilden.

Mitt intresse flyttades då till en träigare varelse. Kanske valde jag en egensinnig komposition, bilden är ju ganska högertung med ett tomt vänsterhörn, eller så håller hela bilden på att falla åt vänster,men jag är mer för att komponera efter känslan och upplevelsen när jag står där med kameran.

Det finns faktiskt en människa i bilden, men ganska kvaddad av oskärpan.

En gång i tiden hade jag absolut inte gjort så här,  jag var väldigt mån om att få skärpa i hela bilden, när det gällde  bilder av den här typen. Idag är jag mer obstinat.

Sedan fastnade jag vid en välväxt trappa, eller hur man ska uttrycka det.

Kanske gör sig grönt bra mot betongen, kanske tycker jag växtligheten är skön där den står, även om vän av ordning skulle säga: "Usch vad det ser ut". Möjligen är min roll som fotograf bara att dokumentera vad jag ser, även om det kan finnas något ställningstagande i vad jag fångar och hur jag fångar det.

Jag bestämde mig för att tackla motivet även på ett oskarpt sätt. Svartvitt föll sig naturligt eftersom det bara var former det handlade om.

Det var inte autofokusen som missade.  Jag fokuserade manuellt, för att få som jag ville.

Slutligen hade jag tagit mig under motorvägen och kommit in i kungliga huvudkommunen. Då var min vandring snart slut och jag stoppade ner kameran. Men först blev det en sista bild.

.

Jag gick ju hem också

Då såg jag en bil.

Och gick genom den mörka skogen.

Jag såg vackert aftonljus under bron.

Det hade regnat under dagen.

Bilder från i går.

.

en dag i dag med...

En morgon som mornar är mest, lite tidiga och nu allt mer mörka...

... men går man en bit möts man av höstens gryende färgspel...

...och dess överflöd i skilda former.

Så här hade det inte fått se ut när jag växte upp, det som inte traktens ynglingar hade pallat, hade raskt hamnat i köken för att bli till mos eller annat gott för matkällaren.

Färgerna var mjuka och fina i gångtunneln, så jag tog en bild när jag passerade...

... men först när jag kom hem förstod jag att det var en svartvit bild.

Av bara farten fick tallbarren också bli svartvita.

Men eftersom de var så fina får det bli i färg också.

Innan jag kom fram till jobbet hann jag passera några onödigt röda hus också.

Bilder tagna på väg till jobbet med en kamera som ryms i fickan, ja även i en byxficka, även om det blir lite trångt: Olympus pen med Lumix 14mm.

.

Blöt morgon?

I morse, alltså, var det lite fuktigt.

Inte meddetsamma på morgonen, men lite senare.

Det var grått i Kista.

Minst lika tråkigt som på bilden.

Lite trevligare blev det när jag tog vägen genom nya parken.

Men från lekparken såg det tråkigare ut...

... om man inte kör med färggrannare förgrund.

Ett färgfattigt motiv som passade till vädret.

Blöt morgon?

Anspråkslös fotografering skulle jag vilja kalla detta.

.

Det tusende blogginlägget -kan man fira det med gårdagens bilder av ett torn?

... om det nu är något att fira att man kladdat ner cyberrymden med en massa trivialiteter.

Men om det är så att våra liv till stora delar består av trivialiteter med i sammanhanget enstaka höjdpunkter insprängda, kanske det inte är fel att fånga upp trivialiteterna, som annars riskerar bli bortglömda.

Går man den här vägen ofta kan till och med Victoria Tower bli till en trivialitet, även om det är en höjdpunkt i industrilandskapet.

Ljuset var lite mer än vanligt i går eftermiddag, så tornet kanske var lite mer icke-trivialt än vanligt. I alla fall lyckades det locka mig till att hiva upp kameran.

Men det mesta man ser när man tittar på tornet är ju inte verkligheten utan bara spegelbilder. Lika overkligt som ett fotografi alltså. En overklig avbildning av något overkligt. Kanske gäller det även dörrarna?

.

Här är det dock mest verklighet som är avbildad.

Här är nästan inget verklighet utan bara återspeglingar, och det lilla som verkligen är verklighet borde jag kanske ha skurit bort.

Gårdagens i-all-hast-bilder av trivialiteter fångade med en kamera, så liten och lätt att man gärna har den med.

m4/3 förstås!

.