Nu blev det snurrigt och skakigt, mest skakigt tror jag, och garanterat oskarpt men roligt

Jag körde längs några småvägar idag, när jag åkte hem från mitt besök hos min mor i Vallentuna. Jag gör det ibland (om jag har kameran med) för att se om jag kunde hitta några motiv  eller någon fotoinspiration. Jag stannade först och misslyckades. Jo jag tog några bilder, men nä, jag visste nog redan när jag tog bilderna att det skulle bli tråkigt resultat. Det blev det.

Jag stannade lite senare igen och där kändes det lika tråkigt, mest handlade det nog om ljuset, precis som på första stället. Men så kom jag att tänka på vad jag gjort här förut någon gång och då lossnade det.

Medan jag bodde kvar i Sala, innan jag återvände till storstadsregionen, ägnade jag mig en del åt det här och fick in den rätta knycken i händerna,  för det hänger mer på vad man gör med dem än vad man ser med ögonen i själva fotograferingsögonblicket (som ju gärna blir längre än ett ögonblick). Egentligen var det väl fortfarande lite för ljust för att vara optimalt, men uppenbart fungerade det i alla fall.

Man kan väl säga att jag rockade loss lite där bland buskar, gräs och träd. Men inte så mycket med fötter och kropp, mer med armar och händer. Skaka är det svåraste tycker jag, rotera eller svepa är enklare tycker jag, men kanske banalare. Ingenting är givet på förhand och det ökar bara nöjet och sätter fart på experimentlustan.

Idag hade jag ett kort tele på kameran och det är inte det jag är mest van vid för bilder av den här typen, jag har mestadels använt vidvinkligare doningar, t.e.x  ett måttligt vidvinkelobjektiv.  Är det för vidvinkligt kan det bli svårt  för att objektivet fångar in för mycket och bilden blir splittrad.

Allt hänger på händerna och vilka rörelser man får till. Vill man kunna upprepa resultaten gäller det att få händerna  att komma ihåg. Tänker man för mycket går det ofta galet, har jag märkt, men man ska nog inte försöka undvika det galna helt, för ut ur det dyker plötsligt nya uttryck upp.

Att var lekfull är inte helt fel. Kanske behövs lekfullheten för att man överhuvudtaget ska kunna hålla på med det här, men framförallt kan den plötsligt ge nya oväntade resultat, och ibland är de riktigt lyckade.

Nu vill jag inte påstå att just de här bilderna är några höjdare, de är bara ett axplock av de exponeringar jag gjorde idag. De mediokra och totalt misslyckade får ni inte se. Kanske skulle några av dessa bilder också fått gå samma väg och kanske har jag valt så många bilder för att antyda variationsrikedomen. Flera är ju tagna på samma plats och på i stort sett samma motiv (om man nu kan kalla det för motiv när det massakreras såhär). Egentligen brukar jag ju inte gilla när det är så här många bilder i ett blogginlägg, det blir lite svåröverskådligt.

Vad har jag gjort med bilderna efter fotograferandet då? Inte så mycket, egentligen inte så mycket mer än vad jag gör med vilken annan bild som helst, men jag kanske i genomsnitt drar lite mer i spakarna. Förut har jag alltid använt Photoshop för att göra i ordning bilder av den här typen, så det här är första gången jag använt Lightroom, och det gick det med.

Det jag gjort med de här bilderna är att justera exponering och hög-/lågdagrar samt justerat lite färgmättnader, men som sagt lite mer än i en vanlig bild. Själva bilden uppstår ju i fotoögonblicket, men det är inte alltid den blir riktigt synlig förrän efter dessa justeringar, och kanske inte ens då.

Det kanske enklaste sättet att få till bilder är att rotera,  alltså att snurra på kameran.

Att skaka är svårare, tycker jag. Kanske behöver man då även ett visst mått av tur. I alla fall känns det så ibland.

God afton på er allihop!

.

Skärpedjupslek, brännviddstest eller bara samma gamla väg med nya mänskliga spår.

Jag körde med en ny brännvidd på kameran i gå, men bara ny i förhållande till vad jag använt den senaste tiden då jag bara kört med vidvinkel och normal (om än något lång), närmare bestämt 14 och 30 mm på m4/3-kamera. I går längtade jag efter omväxling och satte på 55 mm, motsvarande 110 mm på småbild/fullformat.

Morgonfukten i lekparken lockade till lek med kameran.

Små droppar och oskarp bakgrund. Manuell fokusering eftersom det var ett gammalt  manuellt objektiv.

Kan sådana här bilder användas till något, eller är de bara till för sin egen skull, för att de är roliga att ta. Det funderar jag över ibland, men för egen del skulle jag vilja jämföra med  det gamla talesättet om ved, att man blir varm två gånger, när man hugger veden och när man eldar med  den. På samma sätt är det roligt med två gånger med en sådan här bild, när jag tar bilden och när jag bloggar. Sedan har nog de flesta av mina bilder fyllt sin funktion, precis som veden när den är uppeldad.

Jag tycker i och för sig att det där gamla ved-talesättet borde kompletteras. Efter att ha bott ett antal år i ett stort hus med vedeldning,vet jag att man blir varm ännu fler gånger, veden ska ju sågas och klyvas och staplas och bäras... Om analogin med fotograferingen kan utsträckas på samma sätt låter jag bli att uttala mig om. Det är nog en personlig fråga som kan få många svar.

Också i parken.

Här var det naturligtvis det korta skärpedjupet jag utforskade.

Bilden är förresten manipulerad, jag har vänt på den, vänster träd står till höger och vice versa. Nu lutar träden åt höger, i själva verket lutar de åt vänster (sedda från detta håll), och det såg så passivt och motsträvigt ut, så jag vände på steken.

Mänskliga fynd

Här måste det väl ha varit en mänsklig hand med i leken, för att skapa mönstren i tunnelväggen.

.

Mänskliga fynd som tyder på olika smakriktningar?

Skärpedjup

Jag vet ju sedan gammalt hur skärpedjupet uppför sig med olika brännvidder , bländare och avstånd, men när man använder kamera med mindre format (film-/sensorformat alltså), måste man kalibrera om känsla, blick och sinne lite grand, även om sökaren kan vara till god hjälp om den är tillräckligt bra. Att se detta på en display är mer eller mindre hopplöst tycker jag (med åldrad syn och glasögon), men med en bra sökare går det bättre.

Den sökare som min Lumix G2 har är tillräckligt bra i de flesta fall för att det ska fungera för mig, om det inte är för mörkt Jag ser vad som blir skarpt och jag får en viss uppfattning hur oskärpan kan bli. Givetvis blir det inte lika tydligt som i min Canon, som har ett optiskt spegelhus.

Träd med lätt oskarp människa i bakgrunden.

Träd med skarpare människa i bakgrunden

Nu är ju den ena bilden i färg och den andra i svartvit, men ändå kan man ana en stämningsskillnad i bilden beroende på  olika grad av skärpa/oskärpa. Det är ju ingen nyhet, men nu har jag fått en uppfattning om hur det kan se ut med den här kombinationen.

Alla föreställningar ska väl avslutas med en final, och det får bli i form av ett fotbollsmål.

Objektivet som satt på är ett Takumar 55 mm /1.8, en gammal metallklump som skänker kameran tyngd. Bilderna är tagna behagligt långsamt tack vare den manuella fokuseringen. Däremot använde jag tangentbord för att skriva och inte gammal manuell penna.

.

Någon önskade sig bilder på tornet, så då får det väl bli några dagsfärska som fredagsgodis, som jag såg det just idag

Man ser det först som något som sticker upp

Hur det ser ut det här tornet beror helt på dagsformen, det är väldigt ljuskänsligt, om man säger så. Omgivningen styr hur det ser ut. Idag var det lite surmulet ljus och då blev det ett vardagligt torn, på gränsen till tråkigt.

Då kan man alltid gå nära och fånga speglingarna.

Vad det är som speglas? Kraftledningen!  Den verkar hoptrasslad.

Går man närmare blir speglingarna mer normala.

Men vem är det som står och hänger därborta.

Jag tittar uppåt och ser svaret.

Fönsterputsarna är där igen och är på väg ner.

De ska bara putsa en sidan den här gången, berättade ynglingenpå marken, på ytterst knagglig svenska, så jag hoppas att jag inte missförstod honom.

I dag, den dag som var idag

Jag går ibland genom den nya parken kring Kista gård om det passar och det gjorde det i morse.  Jag tog några bilder i det hårda ljuset och det här är den enda som jag tycker överlevde hårdheten.  En vy från den ännu inte riktigt inlekta parken, med oslitna lekredskap, som de här klätterstockarna.

Tittar man på bilden kan man ana att en fönsterlucka på högerväggen inte är riktigt stängd. Det såg jag inte på morgonen, men desto tydligare på eftermiddagen när jag gick åt andra hållet.

Eftermiddagens bild

.

Det var hårt ljus på eftermiddagen också, så det var svårt att få till något vettigt, men i den här bilden var det skuggorna som gjorde att det i alla fall blev en bild.

Någon (eller något) har svängt.

När solen står lågt sägs det att man ska akta sig för att  få med sin egen skugga i bilden.

Oj då!

Fågelfoto med 14 mm, kan det gå det?

Den svarta fläcken uppe i himlen är faktiskt en fågel som satt på en av ledningarna.

Avslutar med en aftonbild under motorvägen. Mysigt ljus men hårt bullerstörd miljö.

Ja det var idag det.

Folk är på väg hem - eller en studie i bilköns bildmässighet?

På väg hem är en vanlig sysselsättning vid den här tiden på dagen och även jag ägnar mig åt det, och som synes är det fler som gör det. Jag tycker mitt sätt är roligare, jag går.

Bilkö,  inte det roligaste att fotografera, men det ska väl göras det med, kanske i brist på andra motiv och spännande ljus.

Då kan man ju välja trädet mitt i kön som motiv.

Vid rondellen.

Den här rondellen är helt felplacerad. Ur fotosynpunkt alltså, det är svårt att hitta vinklar, och hittar man en hyfsad sådan är bakgrunden där och sabbar allt.

Här kommer man upp lite högre.

Usch, jag fick visst med broräcket också.

Jag gick och undrade när de mörka molnen skulle börja blöta ner mig, men de höll sig för goda för det den här gången (som var i går).

Slutbilden får bli på en större och färggrannare bil som lyser upp lite i det mörka.

Undrar om det finns några vardagliga banaliteter kvar att fotografera idag. Vi får väl se om jag får se något.

.