Det hade regnat i morse, på asfalt och torn
en stillsam vardagsbetraktelse

... och asfalten var blöt.

Den är ju dessutom både nylagd och nymålad, så svartvitt passar alldeles utmärkt.

En svart bil är väl då en passande accessoar (eller en vit kanske, men den stod på parkeringen nedanför).

Istället satsar jag på ett vitt sophus.

Men här fanns det både rött och blått så bilden fick vara i färg. När det speglas i den blöta asfalten slutar den att vara svart.

Resterna av regnmolnen hängde kvar när jag siktade hotelltornet på håll.

Det fick bli ett inramat torn också...

... och ett torn till i bakgrunden.

Mer spännande än så blev det inte idag.

.

Det var nog 30 år sedan sist jag var till Abbesinien.

Till stan
med Domiplan
men vad fan
det får vara måtta
blev en tjugoåtta

Ja, i går valde jag faktiskt objektiv för  att rimmet skulle stämma. Tro't om ni vill, men det är faktiskt sant. Efter att i söndags ha prövat min Industar tänkte jag igår ta min Domiplan, men det blev alltså i stället en japan, ett Hexanon  28 mm/3.5 som fick följa med mig in till staden efter jobbet. Deet blev alltså lite vidare vyer, mer normal än ett kort tele, på min m4/3-kamera.

Jag skulle till Gärdet men steg inte av där, för jag hade även idag gott om tid och åkte en station till och hamnade i Hjorthagen

Vägen till Hjorthagen

Det var länge sedan jag var här, nästan trettio år, och jag ville se om jag kände igen mig. Kanske var jag också ute efter ett uns av nostalgi.

Sådana här apparater fanns det inte då. Det var bara att parkera och det fanns alltid plats. De flesta som bodde här var pensionärer, många ensamma änkor, och de hade inte bil.

Jag bodde i nummer 25.

Fönstren närmast bortom första balkongen, var mina, badrum plus två köksfönster.

De här husen från mitten av 30-talet var bland de första funkishusen som byggdes i Stockholm, och området fick bland gamla Hjorthagsbor smeknamnet "Abbesinien" för att det var så stökigt och så långt bort, precis som i Abbesinien vid den tiden.

Området var från början en bostadsrättsförening avsedd för gasverksarbetare och när jag flyttade dit 35 år senare var det fortfarande många av lägenheterna som hade haft samma invånare hela tiden. Medelåldern var alltså hög. Det var också en stor andel ensamma änkor. Männen hade haft ett hårt arbetsliv och många hade dött i förtid. I min trappuppgång bodde det däremot en pigg gammal farbror som berättade hur han 1912 stod vid Stadion, bredvid de stora gödselhögarna och tittade på olympiadens maratonlöpare.

Nu står den stora gasklockan kvar som ett minne av gasverkstiden. Om jag lutade mig ut genom köksfönstret kunde jag se den, i alla fall om vintern när träden saknade löv.

Den står numera i ett nybyggnadsområde. Här ska det växa fram en ny stadsdel.

Men vi får inte glömma att det är blomstertid nu ...

Åkte in till stan med ett löjligt litet objektiv
ett gammalt skruttigt Industar
men bilderna blev inte skruttiga

Man har det inte roligare än man gör sig, heter det ju och förra året roade jag mig med att köpa några löjligt billiga gamla objektiv, bl.a. ett Industar-50, 50 mm/3.5, skrangligt och vingligt i alla leder känns det som, men faktiskt dugligt till att fotografera med. Det har legat och samlat damm ett bra tag nu, och idag när jag skulle in till staden ett tag, satte jag på det på kameran. Jag åkte inte in för att fotografera, men jag såg till att åka in en kvart för tidigt så jag hann med att ta några bilder längs vägen.

Kontrasten i bilderna blir låg, men det kan man ju hjälpa upp i Lightroom. Om den låga kontrasten är typisk för objektivtypen vet jag inte, eller om det är mitt exemplar som inte är exemplariskt på den punkten.

Det är ju inget snabbskjutarobjektiv, man får vrida långt när man justerar avståndet, och sökarbilden är också kontrastlös och det snabbar ju inte precis upp hanteringen. I och för sig behöver man inte ställa in skärpan den vägen, det finns både avståndskala och skärpedjupsskala på objektivet, så det gå alldeles utmärkt ändå, speciellt när det inte handlar om närbilder och man därför inte behöver så exakt avståndsbedömning. Den är ju inte så vältränad när man använder autofokus för det mesta.

Dessutom var ju ljuset ymnigt idag, med endast några få moln på himlen. Jag körde därför mest med bländare 5.6 eller 8, och när det inte handlar om närbilder så ger ju det ett tillräckligt stort skärpedjup för det mesta. Jag behövde knappast tänka på det.

Motljus var det...

...så jag prövade det. Det gick att rädda bilden genom att göra den hård. Annars såg det inte alls bra ut.

När det blev nerförsbacke gick det bättre. Med motljuset alltså, det var värre i motlut.

Objektivets brännvidd är 50 mm, så det blir ju som ett kort tele på min m4/3-kamera. Det kanske märks på utsnitten i bilderna. För mig påminner det om när jag just köpt min Olympus OM-1:a för snart 29 år sedan. Det kom inte så många objektiv hit till Sverige på en gång, så ett bra tag hade jag bara ett 100 mm att fotografera med., dvs samma bildvinkel som den kombinationen jag roade mig med i dag.

Allt går igen, eller?

.

När jag skulle dra mig hemåt igen stod solen lägre, och ljuset letade sig ner bland husen på ett annat sätt. Exponera efter högdagrarna var det nog jag gjorde här, även om jag inte riktigt tänkte så, och jag tycker att jag fick till det ungefär som jag ville ha det.

Jag blandar ganska respektlöst färg och svartvitt här i blogginlägget. Det beror på att jag visar bilderna i den ordning de kom till, och inte med tanke på något annat tema, och att jag när jag tog bilderna inte alltid (eller ska vi säga bara ibland) tänkte på svartvitt eller färg. Det var bara en del av motiven som var sådana. Jag kan ju bestämma mig senare, när jag befinner mig i Lightroom. Jag gillar den friheten.

När jag vände mig om från förra bilden såg jag istället detta och bilden blev i färg. Ljuspunkter kan man kanske tala om här.

När jag kom ner till vattnet såg jag i svartvitt.  Jo, jag tänkte faktiskt så redan i fotoögonblicket.

Även här finns en ljuspunkt i tillvaron.

Här lämnade jag det öppet om det skulle vara färg i bilden eller om den skulle bli svartvit.

Så här blev den. Det var inte mörkt ute, men solreflexen var stark. Jag exponerade därefter och fasaden blev så gott som kolsvart, men det fanns information att leta fram i Lightroom.

Åt andra hållet blev det så här...

... och så här

Sammanfattningsvis  kan jag säga att det var två trevliga fotostunder, mellan Centralen och nedre Kungsholmen. I kungliga huvudstaden förstås. Hade bilderna blivit bättre om jag använt ett modernare objektiv i stället? Vet inte. Det hade i alla fall inte varit roligare. Nu var jag långsammare i mitt fotograferande och det kändes inte fel.

Jag vidhåller att det ska vara roligt att fotografera! Annars får det vara, för min del. Men det kan ju vara olika saker som är roligt vid olika tillfällen. Fotografera där du står, med det du har för tillfället.

.

Idyller ?

Idyller kanske det var, i alla fall fastnade min blick för motiven och tyckte det fanns något i dem som var värt att föreviga. Men först måste jag ta mig ut ur cementvärlden. Där kanske idyllerna ser ut så här. I alla fall var det lite intressantare än de flesta vyerna där, lite mer varierade former. Det finns ju till och med gräs!

Jag sökte mig på måfå ut ur betongen i en önskad riktning, men jag stötte på patrull i form av ett alldeles för stort vägbygge som jag inte kunde forcera, så då fick jag gå åt ett annat håll, och det var inte fel det heller, för jag hamnade till en början i marker där jag aldrig förut varit och hoppades att jag inte skulle hamna på någon alldeles oönskad plats.

Jag  hade med mig vad som numera (eller för närvarande) blivit min trotjänare, en Lumix G2 med kit-zoomen 14-42 mm. Det trodde jag inte när jag köpte den, jag skaffade den förra sommaren för att ha en kamera med sökare att använda när jag lekte med gamla manuella objektiv. Zoomen kom med på köpet. Nu använder jag den för att den är snäll och praktisk och tillräckligt bra.  Den är ju inte så liten att den enkelt går att stoppa i en ficka.

Min Olympus PEN med pannkaka går att stoppa i en jackficka och min gamla Canon S70 går att få ner i en byxficka, men det är länge sedan jag använde den. Jag saknar smidigheten hos den, men m4/3 ger mig bättre bilder så då får jag stå ut med det större formatet. Jag kan ju jämföra åt andra hållet också, med min Canon 40D. Den skulle jag ju definitivt inte släpa med mig till vardags med samma smidighet.

.

Ett träd. Kanske inte heller en idyll och kanske ljuset var lite i hårdaste laget och kanske jag ska återvända hit, för jag tyckte trädet var fint. Bebyggelsen är nära och kikar på oss genom ett fyrkantigt öga i bakgrunden.

Jag letade inte efter idyller, när jag gick där, det är en efterkonstruktion. Det var som vanligt när jag är ute och går att plötsligt ser ögat ett motiv utan att jag egentligen vet vad som händer och varför eller hur jag ser det. Men när jag sett motivet är det min grej att göra något av det, men det är ju ganska enkelt idag eftersom kameran gör en stor del av jobbet och jag mest behöver agera övervakare och hålla koll på att den inte gör något tok. När det händer att den vill toka sig känns det skönt att ha erfarenheten av manuell fotografering med sig, men ibland kan jag också fundera på om det är ett handikapp att ha för mycket gammalt skräp i ryggsäcken.

Vatten hittade jag också

Vatten fotograferade jag mycket medan jag bodde kvar i Sala, jag bodde ju nära kanalsystemet runt gruvan, så det var ett naturligt strövområde, och det var också där jag debuterade som digitalfotograf. Vatten utövar fortfarande en viss lockelse på mig när jag har kameran med mig, men det starka beroendet har jag gjort mig av med. Jag behöver inte längre till varje pris utvinna skönheter ur vattnet.

Det var vattnet som gav upphov till mitt idyll-tänkande i rubriken till det här inlägget. Och inte bara vattnet utan de varelser  som samlats där runt vattnet. Och mer specifikt, just den här bilden.

Dubbla familjeidyller? Människor och änder.

Jag väljer att avsluta med en forntida idyll (fast här är väl  nästan "idyll" ett konstlat och påklistrat epitet). Och om det var en idyll här på runstenstiden har jag ingen aning om.

Det blev en lång promenad till busshållplatsen igår, en halvmil, betydligt längre än om jag gått raka vägen  hem, men också betydligt roligare. Och nu har promenaden redan resulterat i två blogginlägg.

I dag har jag ännu inte tagit en enda bild, men dagen är ju inte slut.

.

Dagens meny:
Gula blommor med asfalt och höghus.

Ja, det fick det bli idag, asfaltblommor och blommor bland den urbana arkitekturen. Det började redan hemma med ett ymnigt blomsterflor nere vid asfaltsranden.

Dom e´gula, ni ser det va?

Nähä, då får det bli lite färg då, så ni inte missar vallmo-solisten.

Sedan förflyttade jag mig till grannkommunen, och där fanns det också gula blommor

Blommor och en massa våningar höghus. Båda sträcker sig mot himlen.

Friskis och Svettis.

Mitt bland höghusen fångade jag också den här vyn.

När jag vände på mig såg jag den här vyn...

Gräs, tunnelbana och gräsligt högt Science Tower.

Men  sedan var det stopp!

Så då vände jag ryggen till allt det gula och allt det höga och gick hem.

Men jag gick en onödigt lång väg, så det blev några bilder till. Och jag blev törstig, för jag hade ju inte tänkt gå så här långt och inga vätskekontroller fanns det.

.