En forsättning...
och en glad nyhet

... men en fristående sådan...

... för det dök upp nya motiv när jag klev av bussen också.

Jag gick in där det länge varit lera och oreda och byggarbetsplats, men nu vuxit fram en park, och plötsligt ser jag Kista gård ur en annan vinkel.

Vänder jag blicken åt vänster ser de nya bostadshusen lika fina ut i verkligheten, som i en reklambroschyr, och gräset är lika grönt.

Ljusfläcken på husgaveln tyckte jag kunde passa i svartvitt, men för övrigt tyckte jag bilderna tappade innehåll om jag berövade dem färgen. Jag kommer nog att återvända i annat ljus, för jag tror det finns svart-vit potential.

En slarvig komposition i all hast, men jag tror den visar att det finns potential även i färg.

Det är tydligen så nytt att de lekande barnen inte hunnit hit ännu.

Och så fick jag en glad nyhet i går. Min arbetslösa dotter verkar ha fått jobb.  På Rolls-Royce! Det låter väl fint värre?

.

Tänk att det fortfarande kan dyka upp nya motiv längs vältrampade vägar

Så gjorde det i morse, dök upp nya motiv...

...en hel hög, där jag oftast går om jag går hemifrån, snyggt staplade dessutom. Vardagen blir genast lite gladare när man möts av sådana här överraskningar redan strax utanför dörren.

Det verkar vara saker på gång...

... bäst med en översiktsbild för att få koll på läget.

När jag ändå var i farten och bussen precis kom så blev det en bild på gula blommor som inte innehåller så mycket gula blommor. Och jag behövde inte springa, för jag skulle inte med bussen. Inte den i alla fall.

Jag knäböjde i stället och fångade väntkuren (med gula blommor).

Och lite senare snubblade jag på ett gatufoto som var så mycket gatufoto

att jag ville göra bilden svartvit.

Det försökte jag med några av de tidigare bilderna också, men då såg jag att de skulle vara i färg, för annars tappade de innehållet. Här var det lite tvärtom.

Efter ytterligare en stunds promenad kom jag till en bättre hållplats, där det var en större chans att bussen skulle gå åt rätt håll.

Det dök upp nya motiv när jag klivit av bussen också, men det är nog en annan historia.

.

En morgon i anspråkslös avspändhet,
mellan busshållplatsen och jobbet

En morgon, närmare bestämt i går morse när solen sken från en klar himmel och kastade sina skuggor, gick jag där med min kamera och såg. Det är två nyckelord i mitt fotograferande: gå och se. Utan dem blir det inga bilder. Utan dem är det heller inget nöje, även om jag inte har någon kamera med mig.

Denna morgon såg jag ljus och form, sol och skuggor, liv och mörker. I alla fall är det vad jag nu efteråt ser att jag såg. Det är inte alltid jag uppfattar vad jag ser när jag går där med kameran, jag upptäcker det först efteråt när jag tittar på bilderna.

Inte samma bild som ovan, men nästan.

Det var inte bara ljus och mörker, sol och skugga som fanns där, det var också det gula och det gröna, försommarens fräscha färger, en livgivande symbol för den årliga pånyttfödelsen.

Några steg framåt och scenen och motivet ändras. Kanske är det andra kontraster det handlar om här: betong och växtlighet, uppe och nere, gångväg och bilväg (trafikseparering skulle kanske planeraren säga).

Vinklar och vrår kan det också handla om, och att något tittar fram i vinklarna och ut ur vrårna. Det är väl det som kallas komposition, kan jag tänka mig, det där som bara blir när jag tittar i sökaren och det känns bra.  (Och ibland misslyckas kapitalt, ska jag väl tillägga.)

En bild bara för att det är vackert.

Och en bild för att jag gillade molnet.

Sedan måste jag ju erkänna att jag stulit två ord i rubriken från Affes Spånerier: anspråkslös och avspändhet.  Jag tyckte de passade så bra.

.

Det är inte alltid det blir vackert när det är vackert (gamla sanningar upprepar sig), men herr Rappne hade förstås hatt

Jag kom dit för tidigt, men det var med mening, för morgonen var så fin och jag kunde ta mig en promenad bland träden.

Men stämningen en vacker, solig morgon nästan utan moln och blå himmel, är svår att fånga på bild, det är alldeles för vackert och ska avnjutas på plats, gärna ensam med träden.

Kontrasterna blir för stora och svåra att bemästra om man vill ha mjukt romantiska blider för att skildra den delen av upplevelsen. I stället får man kanske satsa på ett hårdare uttryck.

Men allra bäst är ju att gå där själv. Med betoning på själv, så man kan njuta fullt ut. Kanske skulle jag ha lämnat kameran också för att inte störas av den, men i stället valde jag att försöka integrera den i upplevelsen.

.

Så här i efterhand testade jag om svartvitt kunde  göra upplevelsen mer gripbar, genom att man då slipper de påträngande färgerna. Kanske måste man begränsa informationsmängden till våra stackars hjärnor.

Men det tänkte jag inte på när jag lufsade runt där i slottsparken i går morse, alldeles ensam, jag bara njöt och och gick långsamt för att inte störa njutningen.

Svartvit njutning... ?

Slottspark?
Ja , just det; Ulriksdals slottspark.

Jag var på väg till Slottsträdgården för en konferens.

Men jag kom, som sagt, för tidigt...

Jag hann ner till vattnet också.

När konferensdagen var över, var det dags för en "social aktivitet".

Herr Rappne visade  sin trädgård och pratade jord. Och han hade hatt.

Herr Rappne var inte ensam om hatt och jag var inte ensam om att ha kamera.

Det var dagens betraktelse, kring gårdagens händelser.

.

Taffliga tafattheter,
mustiga misslyckanden
eller bara banala bilder...

Jag försökte idag också, att ta några nya bilder som jag inte tagit förut, och då kan det kanske bli lite krystat om man riktar kameran mot samma motiv som man riktat kameran mot så många gånger förut. Till slut kan man tröttna på motiven och i ren desperation göra konstigheter i hopp om att det ska hända något, fast allt tycks fel.

Dagen första desperata bild blev denna

Ett torn som sticker upp på andra sidan motorvägen.

Ännu ett desperat försök att få plats med det bångstyriga hotelltornet i en bild, fast det egentligen inte får plats i sin helhet när man närmar sig från detta håll, om man inte har en supervidvinkel med sig förstsås.

Det är klart, jag kunde ha fimpat lite av förgrunden, men det ville jag inte. Hellre offrade jag toppen på huset som bildmässigt egentligen inte skulle tillföra något väsentligt. Dessutom skulle det ju ha blivit betydligt snedare och vindare.

Men ett nytt motiv hittade jag.

Läsa morgontidningen?

När jag gick hem hade jag uppenbarligen blivit ännu desperatare...

!!

Det är inte klokt vad man utsätter den stackars lilla kameran för, när lekfullheten och experimentlustan slår till, och det är ju därför jag fotograferar, för att det är skoj.

När jag passerat motorvägen lugnade jag ner mig och spanade in fridfullare motiv.

Speglingen i en vattenpöl.

En icke lönnlös bild, om man säger så ... med lite av det lokala djurlivet på plats.

Och en till...

Mer spännande än så var inte dagens upplevelser. Och bilderna blev inte lika misslyckade banaliteter som jag trodde när jag gick där, några dög ju till bloggbilder! Och längre sträckte sig inte mina ambitioner denna dag.

Kameran var en Lumix G2
och objektivet kitzoomen 14-45 mm