Igår och idag...

... var vädret olika när jag gick till jobbet

I går sken solen...

I dag såg gatan ut som en flod i djungeln som ledde in i vegetationen

Vegetationen såg nyduschad och fräsch ut efter en blöt natt.

.

Djungelns folk gick med paraply

Djungelfotografen också.

Vägen ut ur djungeln.

Ingen som satt ute och fikade idag!

Uppåt??

Uppåt var det jag såg när jag klev av bussen igår.

Färggrannt var det

Det röda var en "Betongpump". Visste inte att det fanns sådana.

...en garde...

Stolpen och kranen, blågult värre...

När jag ändå höll på fortsatte jag titta uppåt.

...upptrappning av fotograferandet?

En till, sedan får det vara nog.

Svartvitt en afton i Sollentuna

Det gick att betrakta världen med svartvita ögon också, i går afton när skuggorna växte sig långa.

Den här bilden fanns med  i förra blogginlägget också, så det är en repris, men ändå inte. Då var den i färg, men jag hade svårt att bestämma mig så här kommer den även som färglös.

Ett ensamt träd står på vakt utanför  shoppingpalatset.

Solen reflekterades både här och där och fångade förstås min blick. Här blev några av reflexerna infångade av min kamera. Hundraprocentigt skarpt blev det inte, siffrorna är svåra att läsa. Det är inte heller världens roligaste bild så varför visar jag den? Ja, det undrar jag över när jag sitter här och skriver, men jag kan ju inte ta bort den, för då blir det jag skrivit om bilden onödigt. Ett sorts ömsesidigt beroende? Eller bara lite trams?

Vänta på bussen.

Det byggs här, och sakta förvandlas delar av den gamla villastaden Tureberg till stadsmiljö i det växande Sollentuna.

Sol, skuggor, reflexer.

Vi tog oss upp på sluttningen ovanför nybebyggelsen, där fortfarande tallar får stå kvar, och mitt öga fångade in ett höghus mellan stammarna.

Kista  Science Tower...

Mitt promenadsällskap var mycket flitigare med kameran än jag.

Hon samlade på sig bilder av blommor och blader och färger.

Ewa in action. En del av resultatet lär väl dyka upp i hennes blogg...

Det är trevligt att det finns fler fotografer än jag  i Sollentuna.

.

Jag gick ner till Centrum klockan 18, när skuggorna började växa

Solen sken på husen som såg ovanligt vita ut, medan en fågel spanade på oss som gick där nere.

Sol ger ljus, men föder också skuggor och det kan ge motiv.

Njuter i aftonsolen?

Det var skönt, där i solen, när den inte lyste i oss i ögonen.

Växterna är törstiga...

Titta, en måne!

Smutsigt glas...

Titta!

En fotograf.

... med växande skugga.

Vi tog en promenad. På jakt efter skuggor och annat i Sollentuna.

.

Försommarfärgstarka suddhäcksfångster och fotoögonblicksreflektioner

Bilderna lyser nästan av höstfärger fast det är vår som övergår i försommar, inte minst när solen hjälper till med lite lätt motljus. Det är bara att sätta sig ned, välja lämplig brännvidd och bländare som ger rätt perspektiv och framförallt lagom litet skärpedjup, så att skönheterna framträder i ett dolskt skimmer av färger.

Vrider lite på saker och ting (bländare, avstånd, stolen jag sitter på, mig själv... ) och hittar kanske nya motiv. Om inte vrider jag lite till. Och kanske lite till...

Egentligen är det fantastiskt hur naturen kan slösa så här med skönhet (även om det är planterad natur)  skönhet. Vilka vill de locka dit buskarna. Andra buskar, eller vad? För inte är det väl bara för att jag ska kunna njuta av fotostunden.

Det här är ju en skönhet jag inte kan njuta av utan kameran framför ögat (ja, det ska vara något annat föstooringsverktyg då), eftersom det är objektivet som delvis skapar skönheterna. Ögats skärpedjup är alldeles för stort även nu när ögonen åldrats. Ögat kan ana (tillsammans med mina suddiga fotoerfarenheter) vad som kan finnas där, men mer är det inte innan kameran kommer på plats.

Jag tar ju sådana här bilder helst på fri hand, då får jag den frihet jag vill ha i skapandet. Med stativ blir jag för låst, den nödvändiga lekfullheten i skapandet försvinner och den gudomliga skönheten i själva fotograferandet går förlorad. Bäst är det när jag, kameran och motivet blir ett och samverkar. I det ögonblicket behövs egentligen inte den färdiga bilden som ett mål. Den har jag glömt bort och jag och motivet är ett.

Men det är klart att efteråt kan jag glädja mig åt skapelserna jag fångat och njuta av skönheten, eller sura lite över att jag misslyckats. Det är ju inte alltid det blir så här bra. Men egentligen gör inte ett misslyckande så mycket, fotostundens upplevelse fanns ju där ändå.

När en sådan här fotostund riktigt lyckas kan jag glädja mig åt den flera gånger: när jag sitter där med kameran och kreerar, när jag bläddrar igenom skörden efteråt (men det kan också bli en stund av besvikelse) och slutligen lyckan av att få beledsaga bilderna med en text. Nej, kanske inte beledsagandet i sig utan lyckan i att kunna skriva och kunna hitta orden och formuleringarna på samma sätt som lyckan när jag hittar bilderna där jag sitter med kameran framför vårhäcken.

Ett oändligt ögonblick? Eller bara något vi knappt kan ana?

Så bloggen är också en del av fotoögonblicket. Kanske ett sätt att förlänga ögonblicket. Ett ögonblick är ju egentligen något som inte finns för att det är så kort, bara ett ord för något som är så kort att vi inte kan uppfatta det, men ändå har vi ett ord för det. Men om det ändå inte finns, kan vi då inte få bestämma hur långt det är, speciellt de underbara ögonblicken. Eftersom de ändå bara finns i vårt inre.

.