ISO 1600 i skogen, borde inte det synas, eller måste jag skruva upp ännu mer för att det ska bli dåligt

När jag började rikta kameran mot marken i gårdagens försök att fotografera i skogen räckte ljuset inte till för att få en hyfsad kombination av tid och bländare, så jag vred upp ISO-talet till 1600 på min G2:a för att klara skärpan någorlunda.

"Titta ner på marken"- bild från halvskuggiga skogen.

När jag var klar med "titta ner"-bilderna glömde jag att återställa ISO:t till 400 som jag hade förut, så resten av bilderna blev sextonhundringar.

Jag brukar inte använda så högt ISO, har hållit mig lägre för säkerhets skull. Dessutom har jag inte testat förut i annan än betydligt mörkare situation, så hur kameran uppför sig i bättre belysning var ännu okänt för mig, men misstaget gjorde mig lite visare. Dessutom inser jag att jag behöver pröva ner för att veta bättre, och även på ännu högre ISO. Det finns ju de som påstår att det går.

En svartviting smög sig in bland färgbilderna. Tyckte det skulle vara så.

Men här är färgen tillbaka.

Två par.

Tall och björk växer tillsammans, och ett likadant par står i bakgrunden.

Fruset vatten...

... men kanske inte så länge till.

Och snart...

.

Gårdagens skog i färg i dag

I går bloggade jag om den oavsiktligt svartvita skogen, idag blir det samma skog men i färg, så som jag såg och tänkte när jag gick där. Samma skog, men andra bilder, med något undantag, och jag börjar med ett undantag, det blir samma startbild som i gårdagens inlägg.

Sten och Hassel, två polare.

Skogen kan vara väldigt ljus och öppen och grön och fin...

... men den kan också  också stå sluten i bakgrunden

.

Här finns fallna hjältar.

Undrar om det sa "brak" när den föll.

Samma bild i svartvitt.

Exakt samma bild, men den ena i färg och den andra i svart-vitt. Ibland tycker jag att det helt kan ändra karaktär och innehåll i bilden,  fast det är samma bild. Man ser andra saker.

Nu är ju det ingen nyhet, men jag kan ändå bli förvånad på nytt, när jag plötsligt upptäcker det. Kanske handlar det om återupptäckt, eftersom det är så länge sedan jag fotade svartvitt på allvar.

På en del ställen ligger isen kvar.

Inga konstigheter med att ta en sådan bild, utom möjligen blöta knän och kalla fingrar. Den är tagen med kit-zoomen. Men vill jag komma närmare får jag nog släpa med makro och en större kamera. Det var den enda begränsningen jag kom i närheten av med min Lumix G2 + kitzoom, på den här promenaden. Den är faktiskt riktigt kompetent. Och frågan är, vill jag komma närmare?

Gran i närbild?

Så en bild i färg till Lysa som tyckte den svartvita varianten var läskig.

För att visa att jag inte var alldeles ensam i skogen slutar jag med en bild med människor.

Mer än hälften av de människor jag mötte på min en-och-en-halv-timmes promenad syns på bilden.

.

Svartvitt i skogen, det var många år sedan, hur kan det gå, när det inte var så det var tänkt

Jag gick idag en tur och hälsade på mina vänner träden i skogen. Det var både för min och kamerans skull, men mest för skogen och promenaden. Undrar var alla människor var, inte där jag gick i alla fall, på en-och-en-halv timme mötte jag bara en enda. Jag hade tur alltså, fick vara allena med skogen och träden och njuta.

Jag hade rustat mig lätt, för att kunna njuta av både vandring och fotograferande, hade bara min G2:a med kit-zoomen, den som ryms i fickan eller hålls i handen, och bara undantagsvis hänger runt halsen. I alla fall var det så idag.

När jag gick där var jag helt inriktad på att det fanns färger i skogen och att de skulle finnas med i bilderna jag tog, när jag inte bara gick där och njöt av skogen. Skogen var ganska tyst, den har inte vaknat riktigt än och framförallt inte alla dess ljud. Stundtals kunde jag höra  bruset från motorvägen i fjärran och ibland en skottsalva från skjutbanan. Annars var det tyst.

Iden med svartvitt kom först när jag var hemma. Något flög i mig och jag testade. Jag valde några bilder mest på måfå, bara några stycken, och inte utifrån någon idé om vad som skulle passa bäst utan färg. I de flesta fall gick det bra, i något enstaka blev det platt fall. Dem gjorde jag förstås inte färdiga, men de kanske dyker upp i färg någon gång.

Att fotografera svartvitt i skogen har jag inte gjort på många år, ja på ett antal decennier, så det känns nästan nytt för mig. Hade jag inte nyligen gått över till att använda RAW och Lightroom, hade jag nog inte kommit på idén, men med  Lightroom. blir ju allt så enkelt. Kanske dök också idén upp för att kunna  utforska möjligheterna och lära sig verktyget.

Fotograferandet handlade också om utforskande. Duger m4/3 med kit-zoom till sådant här bildskapande, eller måste man släpa med sig tyngre, större och dyrare grejor? Idag märkte jag ju knappt att jag hade en kamera med mig. Det blir en njutning helt enkelt att gå där.

Jag börjar nog vänja mig vid kameran, för idag blev jag inte irriterad på tekniken en enda gång. Kanske börjar jag acceptera de japanska konstruktörernas idéer om kamerameny-ergonomi. Eller beror det på att det är vår och både jag och kameran är glada och vi kommer bra överens. Något är det i alla fall.

Jag blev också lite överraskad nu efteråt att mina färgbilder dög som svartvita fast de var tänkta i färg. Men om jag tänker efter beror det nog på att färgbilderna jag tog byggde mer på form och komposition än på färg, eftersom det inte var så mycket färg. Men så är det nog ofta i mina bilder, tror jag. Eller kanske inte. Egentligen har jag nog ingen uppfattning om hur mitt bildspråk ser ut, men när jag står där med kameran, då ser jag.

Slutligen en bild som avviker från de andra.

Det kommer nog bilder i färg också...

.

Samma promenad, fast svartvit i stället,
och andra bilder, det är bra med raw-format

Häromdagen tog jag en promenad från plaskdammen vid Observatoriekullen och GunnarAsplunds stadsbibliotek, och sedan vidare genom Vasastaden, till pendeltåget i Karlberg. (Se tidigare blogginlägg.)

Idag upprepade jag samma promenad, men i svartvitt i stället, men jag promenerade här hemma framför datorn, och den promenaden blev svartvit, och det är ju enkelt att fixa när man (äntligen) blivit rå (RAW) i sitt fotograferande.

Samma startpunkt som förra promenaden, men ett annat hörn av plaskdammen, och här ser man både biblioteket och kentauren i profil uppe på kullen.

Kentauren har jag ett personligt minne av.  En dag för drygt 30 år sedan stod jag däruppe vid sista kontrollen i en linjeorientering. Kontrollen innan var inne i biblioteket, och via ledtrådar på en lapp de fick där, skulle de komma på att de skulle titta ut genom fönstret,  upp mot kullen, och förstå att de skulle ta sig upp till kentauren.

Däruppe fanns  två pinnar nerstuckna i marken, och det gällde att komma på att pinnarna var till för att sikta längs en enslinje,  som pekade mot festlokalen de var på väg till.

Eftersom dagen var solig och biblioteket vackert blir det en svartvit bild till.

Paus i solskenet.

Vad var det som låg där McDonald's huserar nu? Var det månne där Svanströms höll till?

Exakt den här bilden var med på färgpromenaden också, jag har bara svartvittifierat den i Lightroom.

Det jag gillar bäst i den här bilden är nog inte människorna i förgrunden utan de två små gestalterna i bildens utkanter.

Lite från ovan, men inte ända uppe hos kentauren.

Men vad har de gjort på kullen...

Föryngringsyta?

Nu har jag hunnit till S:t Eriksplan.

Sitter i solskenet. Här tycker jag det syns att jag varit mycket landskapsfotograf i mitt fotoliv, jag vill gärna ha med miljön runt om, och där gärna hyfsade linjer (inte nödvädigtvis räta och fina). Människan gör sedan att bilden inte är "tom".

Ännu en "Exakt samma"-bild, som jag bara gjort svartvit.

Fungerar bra i svartvitt också. Det var nog också det jag tänkte när jag tog bilden, men när jag kom hem fann jag att den fungerade även i färg, och använde den i mitt "trapp"-inlägg från Atlas-muren.

Renovering.

En trappa får avsluta promenaden även i detta inlägg.

.

En trapp eller två

Såg en trapp och tog en bild

Blev mer nyfiken när jag såg ljuset och speglingarna

Jag gick ner för trappen

Hittade en trapp till innan jag kom till pendeln

.