Man kan ju inte alltid lyckas
kanske kan man utnyttja det
och kalla det för "speciellt uttryck"

Jag tog ju några färgbilder i går i solskenet också. Det blev mest svartvit för världen var ju mest ljus och vit och mörka kontraster, och inte så mycket färger att fånga, tyckte jag. Men jag gjorde några försök, med färg och rejäl vidvinkel, en rejäl kontrast mot svartvitt och kort tele som jag körde mest med.

Det gick inte så bra. Om det nu berodde på kamera, fotograf eller motiv ska jag låta vara osagt. Det blev sådana där bilder som man direkt borde sortera bort för att de är hopplösa, men jag bestämde mig för att försöka.

Det började bra, med två lutande träd och två människor, små i det öppna landskapet. När jag kom hem och tittade på bilden kändes det bara BLÄÄÄH! Urfrätt och igengrott. Men linjerna i bilden fanns kvar, och innehållet: relationen mellan träd och människor, så jag bestämde mig, jag struntar i att få snygg snö och himlen får bli som den blir.

Samma sak här, det fick bli som det blev

Små människor (det var meningen), skugga och åter några björkar. Relationer och förhållanden. men inte nödvändigtvis vackert.

Svartvitt då? Prövade det med, men då dog bilderna totalt i mina ögon.

.

Sol och vackert väder, det gick att fota, men blev bilderna bra?

Det var sådant där solsken idag, vackert vinterväder och alla verkade vara ute på skön söndagpromenad, så det var väl bara att ge sig iväg. (Ja, jag klagar inte, det var skönt.)

Det var fler som hade varit ute och gått.

Men borde inte snön vara vit? Eller: vad gör man när somlig snö är vitare än annan snö? Vitare än vitt?  Mörkvitt var det väl Bengt Grive talade om.

Söndagsflanörer eller helgmotionärer?

Jag bestämde mig för kombinationen liten kamera, gammalt objektiv och svarvitt i kameran, fortsatt utforskning av verktygen alltså. Alla bilder tagna med Lumix G2, och alla utom en tagna med Rokkor 45 mm.

Man kan ju gå där och bara njuta av vädret och naturen. Det gör en del. Somliga har bara naturen som en kuliss man vandrar förbi i rask takt, för att förbränna och vara nyttig, andra har den som en lämplig bakgrund till förtroliga samtal som raskt svischar förbi där jag lodar med kameran, ser mönster och brottas med det vita.

Så finns det förstås också  de som bara njuter.

Njutare utspridda längs vägen.

.

Vinterns vandrare väljer vita vägars vackra vyer.

Vart är vi på väg?

Sedan var det dags att åka hem.

Sist kvar på scenen när mörkret faller

Igår, i Kista, i mörkret.

Alla går hem.

Sista ljuset

Ensam kvar...

.

Lumix G2, Rokkor 45 mm, 1/30 s, bl2.8, fri hand, ISO 1600

Svartvit minimalism (?) i Kista, eller vad man ska kalla det.

Det fanns ju inget att fotografera i morse när jag klev av bussen, eller så hade jag redan fotograferat det kändes det som, så plötsligt fick jag idén att fotografera det som nästan inte fanns. Ingenting alltså.

Men lite blev det ju.

.

Fast lite mer kan man ju tänka sig.

.

Snett eller rakt, det var frågan...

.

En höjdare. Plötsligt blev det ganska mycket i bilden. Hade visst glömt det där med minimal.

.

Var så god och sitt!

Några minuter en morgon mellan busshållplatsen och jobbet. När jag gick hem hade det blivit mörkt, men det är nog en annan historia.

.

Sagan om de två tornen
eller konsten att väcka ett insomnat inlägg

Igår bloggade jag om ett torn och om gamle Herr Hokusai. Då påminde jag mig ett påbörjat inlägg som aldrig blev klart, och nu har jag totalt glömt berättelsen, så det får bli "no Words", bilder och textmarkörer, men ingen text. Och det gamla formatet på bloggbilder.

mm

nn

mm

nn

mm

mm

mm

mm