Det var röd dag i almanackan idag, så då fick jag gå någon annanstans och fotografera när jag inte kunde gå till jobbet

Jag höll på att bli bildlös idag, eftersom jag inte gick till jobbet. Det är ju jobbvägen som ger mig de flesta dagsbilderna och dagsnoteringarna., och utan jobb inga bilder...

...eller?

Ska jag vända på resonemanget? Har jag blivit för beroende, när jag måste ha bilder varje dag, även när det normala mönstret bryts? När oron sprider sig i kroppen när jag inte får färska bilder, när jag inte har några färska icke-händelser att skriva om.

Eller är det bara en promenad som saknas?

Sagt och gjort, jag vandrade iväg, åt ett annat håll än jobbhållet, förbi byggarbetsplatsen på andra sidan järnvägen och centrum, dit där jag inte varit på ett par år.

Jag valde serpentinstigen som zick-zackar sig ner för berget. Blir man trött finns det plats att pusta på med jämna mellanrum, men det är väl mer för dem som går åt andra hållet.

Soffa för den trötte. Eller trötta.

Här finns också en soffa, i en nisch i muren, det är bara pyttelite rött som sticker fram. Men man kan se stigen.

Maskrosor! För det var dem jag fotograferade, de resliga utblommade på muren och de fortfarande gula på marken, när jag nu inte riktigt fick med soffan på bilden. Rättare sagt: jag valde bort soffan till förmån för maskrosorna.  Jag gillar maskrosor. På köpet fick jag en bättre vy av stigen som böjer av i bakgrunden. Vackra linjer!

Innan jag gick vidare satte jag mig en stund på den osynliga soffan. Inte för att jag var trött utan för att det var skönt att bara sitta där och njuta av att vara ensam och inte göra någonting.

Det fanns blommor vid nästa soffa också!

Nävor i full blom.

När jag vandrat ner för bergets slingrande stig kom jag ut på gräsmarkerna vid stranden av Edsviken. Där satte jag mig igen, på gräset med benen i kors, och njöt på nytt. Jag var inte ensam, det fanns fler i gräset.

Jag satt en lång stund och studerade fåglarna...

..rörelsemönster, social interaktion, sökandet efter mat, lite småtjafs då och då, ja sådär som folk fåglar är mest.

Jag har förstått att man inte ska fotografera fåglar med vidvinkel så jag satte på mitt 42-millimeters supertele ;)

Jag promenerade vidare och snubblade på en vykortsvy.

Banalt, men vackert.

Jag satte mig ner på en av stenarna och studerade vattnets små rörelser.

Eftersom jag kommit hem och kan blogga sitter jag inte kvar där.

Lille PEN på Kristi Himmelsfärds-promenad.

Mest med 17 mm, men också med 14-42 mm

Kontrastrik boule är inget vidare, men om man kliver av bussen för tidigt kan man göra upptäckter

Boule till lunch, kan det vara något, eller kanske mer som avec till kaffet efteråt. I alla fall såg det ut så här på jobbet idag.

Skuggorna ställer till det, boule-spelet blir för kontrastrikt, men som mönster på tröjan fungerar det kanske bättre. Vi kan ju hoppas att det blir bättre väder till boule-turneringen, fast bättre väder än så här kan det ju inte bli.

Lika bra väder var det när jag gick från jobbet, sommarvärme, sommarsol och sommarmoln.

Ett höghus kan väl passa som förgrund till molnen. Eller är det kanske tvärtom. Eller är det trådarna jag fotograferat, de som spänner upp bilden. Eller är det helheten som räknas, det gröna och det röda är lika viktigt som det som strävar uppåt. Jo visst var det Kista Science Tower jag siktade på i första hand, för färgerna på fasaderna, men tornet måste ju också bäddas in i ett sammanhang.

Jag gjorde en exponering till, nästan samtidigt, men där föll ljuset annorlunda.

Exponeringen kan ju också spela roll. Intrycket blir ju ett helt annat, i alla fall.

Jag vänder sedan blicken åt ett annat håll.

De två ynglingarna såg lite oroligt åt mitt håll, där jag stod med kameran. Trodde de att jag spanade...

 I full fart...

...rundade det unga paret, medan ynglingarna fortfarande vankade oroligt.

Själv pallrade jag mig ner till bussnivån, och fångade precis en buss åt rätt håll. Det är skoj att åka buss, men kan hänga med en bit och sedan hoppa av, så får man lite variation på promenadvägarna (och inte minst motiven). Idag klev jag alltså av bussen för tidigt.

Då hittade jag en ofotograferad gångtunnel. Vilken lycka!

Tunneln mot norr.

Tunneln mot söder.

Som sagt, vandra nya vägar, så dyker nya motiv upp!

Olympus PEN + 17 mm

Ett glatt välkomnade mötte mig i morse och på eftermiddagen hittade jag ett nytt motiv

Ja, rubriken gav väl en god sammanfattning av dagen, förutom då att jag jobbade däremellan. Men då tog jag inga bilder.

Den här gubben välkomnade mig med en glad min, när jag kom till jobbet i morse.

Bilden fick bli svartvit. Gubbens färggranna dräkt gick alls icke ihop med det intensivt gröna nyanserna. Det blev helt enkelt fult, och det ville jag inte.

Här var det tvärtom, jag tänkte göra denna rökpaus svarvit, men det gick inte.

Den dog fullständigt, bilden alltså, utan den intensivt gröna försommarkänslan. Långt därborta sitter Per och läser tidningen och njuter kaffe.

Sedan jobbade jag.

Eftermiddag utan regn i gathörnet

Jag stannade till vid gathörnet där det var blött av regn häromdagen. Utan det blöta var det tråkigt.

Jag vandrade vidare och fångade det lokala höghuset ur ett nytt perspektiv.

Huset  blänkte som silver i solskenet.

Det blir ingen ordning alls här, märker jag, varannan färg och varannan svartvit. Jag brukar ju vanligtvis vara mer konsistent, antingen färg eller svartvitt, men här växlar jag som en hoppjerka. Är det digitalfotots välsignelse eller förbannelse att man kan växla så här? Jag tycker ddet är bekvämt att ha den dubbla möjligheten, men jag brukar inte vara så här ombytlig, men här har jag valt det som jag tycker passar bäst för respektive bild. Det är bild och motiv som får styra, och min känsla.

Sedan tittade jag över betongräcket åt andra hållet och där öppnade sig en ny motivvärld. Bussterminalen. Självklart en färgvärld med det upprepade röda

Och här är det lika självklart en svartvit värld med sina skuggor.

Också svartvit.

Men här fanns det upprepade röda igen.

Jag tror jag kommer att återvända hit. Det verkar vara en fotograferbar värld.

På väg hem. En annan bild.

Bilder från idag. PEN + 17 mm (förstås).

I lönn-näsornas tid...
och andra lönnlösa observationer

Jag hade inte gått långt i morse innan jag såg dem, lönn-näsorna, de låg överallt verkade det, strödda på trottoarerna, utspridda på asfalten, och på gräset förstås.

Naturens överflöd...

...flödar över

Naturen kan flöda över på annat sätt också.

Försök att erövra betongen?

Men när det ändå handlar om lönn-näsor så borde det finnas lönnar också.

Är det här som att titta i lönn?

Nytt perspektiv.

Det gick att hitta en vinkel till på hotellbygget.

Om aftonen, när jag gick hem hade ljuset ändrat sig.

På väg hem?

Ja, det blev inte så många ord idag.

Dagsfärska bilder med Olympus PEN, 17 mm.

Sten, betong och gräs
eller konsten att se det sköna (?)

Sten, betong och gräs, det låter lite som "Sten, sax och påse", en liten lek kanske, i brist på annat, när man inte har något för sig, men det var vad jag hittade i går eftermiddag när jag snirklade runt i grannskapet för att hämta hem lite frukostmat  till idag.

Sten, betong och gräs?

Ja, det är ju blommor där också, men dem kan vi ju kalla (o)gräs, så är det ganska nära rubriken. När man går bland allt det fula, betongigt gråa tycker jag att det är bättre att fokusera på de fläckar av skönhet som finns, i stället för att tyngas av fulheten (om den nu finns), och då inte bara som fotograf, utan även som människa.

Alltså ser jag här det gula, det röda som sticker fram, linjerna, och det varierande ljuset i tunneln. Nu är det ju inte så att jag går och tänker på alla detaljerna när jag går där, det är något jag kan formulera nu efteråt när jag ser bilden, men jag upplever det, jag uppfattar det och tycker inte att helheten är så ful som den är. Det är bara skönheten som ofta är missförstådd och osedd...

Några steg till och vi ser det röda bättre...

Felplacerade, utbrända och bortglömda står de i askan medan kabelrännan pekar ut vägen mot framtiden och stora vida världen. Där borta finns pendeltåget.

Jag är lite förbryllad själv av att jag kan tycka att det är, ja kanske inte vackert, men i alla fall skönt på något sätt. Bildskönt kanske. Egentligen borde jag väl bli moraliskt upprörd, men det blir jag inte. Jag tycker det är helt fel, men skönt.  Hm...

Medan jag står där kommer några som är på väg ut i stora världen.

På väg mot en ljusnande framtid?

Bilden är urblekt och överexponerad i de ljusa delarna. Det är meningen. En del av uttrycket i bilden.

För att få lite omväxling blir det en annan trappa. Går man runt hörnet till vänster hittar man den lokala pizzerian. Går man uppför trappan kommer man till den lokala Konsum-butiken som har överlevt mellan två stora köpcentra.

Bilden är bara ett skönt utsnitt av verkligheten.

Jag tror man mår bättre om man stannar upp (åtminstone i tankarna) och ser de här små öarna av skönhet, även om världen runt om är hård  och grå som sten och betong.

Några steg från förra bilden ser det ut så här om man vrider på sig.

Här tycker jag man skall se träden, gräset och stenarna och den rundade gräskanten och uppfatta deras skönhet, och inte fokusera på det betongigt grå parkeringsdäcket i bakgrunden. Om man tittar rätt blir det mycket trevligare. Där i bakgrunden, bland de vita skorstenarna , bor jag.

Sedan kan man ju alltid fundera på om jag censurerar verkligheten genom att göra dessa små utsnitt. Att jag gör så kan ju bero på att jag inte hittat något sätt att fånga fulheten, i alla fall inte på något sätt som är mitt. Jag är inte heller säker på att jag har behov av det. I alla fall inte nu, kanske någon grå novemberdag.

Olympus PEN + 17 mm