Några minuter i ett regnigt hörn

Det regnade i går, så då gick jag till ett regnigt gathörn när jag skulle gå hem, i stället för att gå hem. Visserligen hade jag regnjacka på mig, men hade ändå ingen lust att gå, så jag stod under ett tak i stället. Några minuter i alla fall.

Regnigt och blött och just i detta ögonblick ganska tomt. Fönstren hos Max lyser varmt och välkomnande. Att det var tomt i just detta ögonblick var mer en tillfällighet, människor och bussar rör sig mest hela tiden, vid den här tiden på dagen.

Nu har ni sett i första bilden hur färgerna ser ut, så nu plockar jag bort dem och kör svartvitt, så att man tydligare ser vad som händer i bilderna och inte förvillas av färgerna.

Blandad trafik.

Ibland var det bara en enstaka människa som passerade.

Med raska, men ändå lätta, steg.

Människor här och där.

En gäckande skugga....?

Kämpar med paraplyer.

Det är nog den här jag gillar bäst.  Det blev lite liv i den.

Tomt!

Det var ingen på uteserveringen. Kanske hade de stängt för dagen.

Regnet fortsatte.

Jag tog bussen hem...

Olympus PEN, 17 mm

Ansikten och profiler

Någon porträttfotograf har jag aldrig varit, men det händer ju att jag tar bilder på människor och ibland kan det då hända att det blir något som påminner om porträtt.

När jag var i Uppsala och fikade senast hade jg inte bara lille PEN med mig utan även Canonen, bara med den lilla haken att  jag hade glömt att sätta i minneskortet, sist jag tankade ur det. När jag efter en stund nämnde det, att jag varit nybörjarklumpig, så var det raskt en vänlig själ vid bordet som fiskade upp ett extra lånekort till mig.

Tackar, bockar och bugar!

Den vänliga själen gräver efter något annat i sin packning, "det ska finnas här"

Per Ottenström, vänlig själ.

Ja, den finns här!

Jag har den!

Det är roligt med människor som har ett levande ansikte!

En grekisk profil

Nikos satt bredvid mig

En profil från Knivsta

En fotosideprofil, inte fångad i profil, utan snett framifrån.

Torbjörn

En Uppsala-profil från gränslandet i norr

Rauni

En motljusprofil

En ny bekantskap. Han sa att han heter Johan

Också i motljus

Jennie

50 mm, 1.4, Canon 40D

Några bilder sådär på sidan om, lite i förbifarten, när man ändå höll på, och som blivit över, men är för fina för det

Jag använde ju storkameran, inte för den är så jättestor men den är ju större än den lilla, men den lilla var ju med och fick ta lite bilder vid sidan om, när det blev uppehåll och pauser och väntan och det fanns motiv intill som bara väntade på att bli fotograferade. Ett träd till exempel, eller en kyrka, eller en stenmur, eller som här, allt på en gång. Det var väl kombinationen som gjorde det till en bild.

Tuna kyrka tror jag det var, det var inte jag som var kartläsare.

Här var det lugnt och skönt och nästan svävande.

Gamla hus stod här och sov.

Båten verkade också ta det lugnt.

Rastsjön.

Dagen efter hamnade jag i modernare miljö

Det fanns skog där med.

Stadsskogen, Uppsala.

Bilderna är lite biprodukt till min Knally-följetong. Lille PEN tog dem.

Den banala vardagen blir försummad när det händer mycket annat, men samlar man ihop dem blir det en del blandade intryck

Det har ju varit så mycket annat att blogga om den senaste tiden, Knally, besök i Uppsala, utflykter till Bergslagen och allt vad det är, så det vardagliga har jag tappat bort i bloggflödet.  Men helt tomt har det inte varit, så det här får väl bli ett litet uppsamlingsheat med vardagsdramatik.

En morgon såg det ut så här i en av mina tunnlar!

Vad hade hänt? Grönsakskrig! Fruktuppror? Slaget vid Tureberg?

En överblick över olycksplatsen. Kan någon ha släpat dit allt detta.

Jag misstänker att det är något som kommit från ovan, men inte som manna från himlen, jag tror inte manna ser ut sådär. Motorvägen är mer misstänkt, den har släppt ifrån sig en del av det goda som färdas där. Men varför?

Jag vandrar vidare mot gränslandet och låter mysteriet förbli olöst.

Gränslandet?

Ja det är ett utmärkt gränsland där jag ofta passerar, utmärkt med ett gränsröse. Men gränsen mellan vad, en gräns som inte längre finns, men ändå finns det en gräns här. Samma gräns eller en annan gräns? Det är frågan.

Och snart har den funnits här i 50 år, gränsmarkeringen, om nu ingen har flyttat på den i all omdaning häromkring. Men jag tror att den kan stå kvar där den stått, det är inte orimligt att vägen gått just här.

Stockholm stad och Stockholms län, det är ett bra tag sedan den gränsen försvann, numera är de tu ett.

Stockholm ingår ju numera i Stockholms län, det gjorde staden inte när detta restes. Stockholms län var hela länet utom just det som var Stockholm, som var ett ståthållarämbete med  en överståthållare och inte ett län med en landshövding, om jag nu kommer ihåg allt rätt.

Idag är det en kommungräns här, mellan Stockholm och Sollentuna.

En annan gräns

Det färgade staketet är ju också en gräns av ett slag, men det var inte därför jag fotograferade, jag tyckte det var vackert när jag gick förbi, en av de dagliga små skönhetsupplevelserna man kan njuta av när man passerar.

Ljuset som föll så fint gjorde också att jag gjorde ett återbesök hos min gamla vän, trädet.

En pöl och en pojk

Den var så vacker pölen, där den låg och vilade sig efter regnet. Jag kunde inte motstå den. Formen. Speglingen. Linjerna runt om. Det vårgröna. Skuggorna. Det bara måste bli en bild. Jag försökte undvika, men det gick inte.

En pöl.

Men strax kom det lite action som rullade förbi. Med tillhörande skugga.

Tror ni han blev blöt?

Kundvagnar

Kundvagnarna lever ett eget liv och dyker upp både här och där i förortslandskapet.

Här, till exempel.

Varför tar jag då en sådan bild?

Ett svar är enkelt: Den finns där. Det är så här det ser ut. Det är verkligheten.

Men samtidigt kanske det inte är hela sanningen. Jag tycker det är vackert! Inte för att det är asfalt och betong, kvarlämnade kundvagnar som borde vara någon annanstans, skräpigt och så, utan för att det är så fina former, och just nu, också så fint ljus. Folk bara går förbi och ser inte skönheten. Tråkigt.

Sedan kan man ha moraliska aspekter på det hela, men det förringar inte skönheten.

Eller?

Sista bilden, samma tunnel, samma tillfälle, men två andra vagnar, nersvärtade av att någon eldat papp i dem, på valborg. De står fortfarande kvar.

Fult eller vackert? Blir det fulare om man vet sanningen? Och blir bilden bättre eller sämre av sanningen.

Det var inte bara Bengt som gick till fotoaffären...

Hörnet vid Ellens, där kunde man se om någon av de stora farliga grabbarna var ute på trappgränden eller om man skulle våga sig dit. Men det var länge sedan, vid tiden för Ungern-revolten och Suez-krisen, när Ellen själv stod bakom disken i bageriet och  före sputnikens debut på himlen.

Mattia och Micke som hänger i hörnet den här gången ser inte så farliga ut, så jag vågar plåta dem. Men tittar man på kamerorna de har verkar de ha stått här länge, kanske sedan den där gången för länge sedan.

De hade dock inte vuxit fast i kullerstenarna utan  gick  längs Hornsgatan, den  spännande vägen västerut i det besvärliga motljuset.

Motljuset vid Svenska Kort.

För att slippa motljuset gick de in i affären, Eller fanns det andra skäl?

De kanske gick dit för att alla andra gick dit, för att hänga en stund och samtidigt slippa det hemska motljuset, det som har förstört för så många fotografer.

Datorn verkar ha ett spännande innehåll. Häftiga sportbilar? Kameror?  Jag tror båda sakerna var på tapeten, om jag inte minns fel, men inte båda samtidigt.

Micke fröjdas över alla prylarna, eller letar han bara efter en plats att sitta på?

Skönt att sitta när man är trött. Det är inte alla fotoaffärer som har biografstolar till kunderna.

Men så kommer ett befriade skratt.

...och då känns det skönt igen...

...och har de inte gått hem än, så sitter de nog kvar ännu.