Fönster å väggar å så'nt

En serie små observationer, när solen började stå lågt och det präglade ljussättningen, några små scener som ögat gillade och fotografen lydigt avbildade.

Små udda utsnitt av en sömnig verklighet, en söndag eftermiddag när tiden stod still och allt var tyst.

Eller var det så att fotografen inte hade något bättre för sig medan han väntade.

Bilderna kanske är lika tråkiga som han kände sig, när han gick där.

Eller så visar dom det lugn som vilade, både över omgivning och fotograf.

Det kanske var en värme, både i eftermiddagssolens ljus och hans sinne.

Han kanske njöt av tingens enkelhet i nuet.

Bara några små noteringar med 50 mm/1.4

en söndageftermiddag vid gruvan

Det var här allt började,
men det är fortfarande svårt.
Mest om sippa blommor å sånt

Jag återvände till gamla jaktmarker igår och sådant ger ju igenkännandets glädje. Nu var det i och för sig inte så länge, men det som började här var mitt digitala fotograferande och därmed en ny sorts jakt på bilder.

I vattensystemet kring Sala silvergruva jagade jag ofta bilder, och en ny sorts motiv för mig, speglingar och suddiga bilder, strukturer och färgmönster och allt vad det var. Jag bodde ju nära, så promenaden hit var kort. Ett givande område för gryende digital upptäcktslusta.

Många myggbett har jag fått kring denna vattensamling under sensommarkvällarnas dolska skymningsljus, på jakt efter spännande, mörka, mystiska, sköna stämningar. Här lärde jag mig mycket, inspirerad av andra fotografer på fotosidan som också utforskade liknande världar.

Igår var det vårljust och fint, lövtaket har inte börjat skugga än, och vattenkanalernas  skuggor var inte mörka och dolska. Tvärtom.

Men blåsippor är svåra...

Blåsippor är det gott om här, de gynnas tydligen av den kalkhaltiga jordmånen och bildar bitvis blå hav. I alla fall när man ser dem på håll.  Men de kan vara svåra att fotografera, deras luriga färg är vare sig anpassad till film eller digitala sensorer (eller är det tvärtom?). Och hur fångar man känslan av blått hav.

Jag såg de blå haven när jag passerade med bilen för att inhandla lunchpizza till mig och dottern, som tillbringade påskdagen i silvergruvans reception. När vi ätit drog jag på sippjakt.

Här bildar blåsipporna bakgrund till en vitsippsknopp.

Frågan är om detta är en vit- eller blåsippsbild?

Kan det vara ett indirekt sätt att fånga blåsipporna, genom att bara antyda dem, men låta något annat vara motivet.

Sedan gick jag in för jakt med litet skärpedjup, avsiktligt bländade jag inte ner. Då fick jag i gengäld ganska kort slutartid. Trevligt.  Jag brukar ju ta sådan här bilder på fri hand, gillar det "ögonblickets skapande" som det ger, till skillnad från det tekniskt exakta konstruerandet av en bild med stativ.

Det handhållna gör också att varje bild blir unik på ett annat sätt, jag kan inte återskapa det exakta läget av kamera och armar till nästa bild, eftersom allt är rörligt, och försöker jag är det risk för kramp i armar och handleder...

Det spännande är var man ska placera det tunna skärpedjupet och sedan trycka av i rätt ögonblick.

Det finns lyckade ögonblick, men det finns också många misslyckade ögonblick, där en liten, liten förskjutning spolierar allt. Här innebar digitaltekniken ett lyft för mig, när det gäller denna typ av bilder. Alla de misslyckade ögonblicken kostar inte film, så de kan tillåtas att bli fler.

Här kan fantasin (i alla fall min) upptäcka små figurer i blomman. Det är sådana där fynd som gör en glad när man kommer hem och tittar på bilderna.

Bilderna kan få bli ljusa...

...men de kan också få bli mörka...

... beroende på om det är ljust eller mörkt och beroende på fotografens val av exponering (vilket i sin tur är ett val av uttryck i den färdiga bilden).

Det är fortfarande svårt att fotografera blåsippor. Men jag hade i alla fall tur med ljuset.

Makro 100 mm/2.8 

En hög, en sten och några backsippor.

Lite lätt fortsättning på förra inlägget...

Jag hade ju spanat in en hög från skogsbrynet. Med vidvinkel är det inget problem att fånga in hela högen, problemet är bara att högen inte ser så hög ut.

Eller hur?

Men man ser backsipporna på bilden (i alla fall om man förstorar). Med sipporna som måttstock verkar stenen på toppen ganska diminutiv, men den är manshög.

Väl uppe på toppen kan man luras åt andra hållet. Eller tvärtom. Är det stenen som är gigantisk eller husen som är pyttesmå.

Nu var det inte detta med förvrängda storlekar jag tänkte på när jag fotograferade, utan jag letade bara kompositioner, sökte efter linjer och ytor, var inte ute efter att dokumentera. På ett sätt är jag inte ute efter resultatet när jag går där (och när jag kryper), utan då är det själva sökandet som är det väsentliga. Ögats lust i jakten på former. Ja, ögat, jag blundar ju med det andra.

Är det en slump att det sticker upp en trädtopp ovanför stenen? Nej, den ska vara där. En del av kompositionen.

Fast allt är ju bara en lek...

Backsippor

Det var en trevlig överraskning att hitta backsippor. Jag hade inga förväntningar, hade inte varit här förut och visste ingenting. Av andra besökare som var där förstod jag att det var en populär vårutflykt att åka hit och se om de blommar. Nu var det dessutom påskafton, så det kunde bli en påskutflykt.

Attackerad av de vilda djuren la jag mig ner och studerade blomstren. Det är för tidigt för mygg, så det fick bli pissmyror som ställde till det för blomfotografen. Men det upptäckte jag inte förrän efteråt.

Just den här gjorde sig synlig på långt håll, genom att sticka upp sin lysande profil i motljuset. En elegant solist, fångad med 20 mm vidvinkel.

En fridlyst vidvinkeltrio i medljus

Trio Pulsatilla Vulgaris.

Fotografera blommor med vidvinkel, är det bara för att jag inte hade något makro med mig? Nej, det är ett annat sätt att fotografera blommor, för att få med mer av omgivning och miljö. Blända ner ordentligt för att få skärpedjup och komma nära. Kräla på marken för att hitta vinkeln. Jag gör det helst utan stativ, med stativ tappar jag spontaniteten och nöjet, då blir det bara teknik.

Blandade alster...

... får det bli på slutet.

En röd lada, eller är det en loge? Rödfärgad och knuttimrad i alla fall. Den bara stod där.

Typiskt svartvitt tänkte jag när jag såg björkarna och stubben som blänkte i solen.

...Så då fick det bli så.

Högen sedd på håll, med 200 mm.

Är det inte ett spöke på toppen? Nej det är en sten...

När jag gick i mörka skogen hittade jag ljuset och kom till...
...eller konsten att koka soppa på en spik...

Ja, ibland är det svårt att skriva en berättelse när det inte finns någon berättelse att skriva, när jag bara planlöst irrat runt med kameran för att se om jag skulle se något. Eftersom jag var i skogen och eftersom solen sken, fanns det skuggor och ljusfläckar, och förstås stammar, grenar och kvistar, och av de ingredienserna försökte jag koka min soppa.

Torra grankvistar hängde ner och jag försökte frilägga dem med hjälp av skärpedjupet, eller hur man nu ska säga. Kvistarna skarpa och resten oskarpt. 150 mm, bl 4.

På en del håll var det mörkare, på en del håll trängde solstrålar ner. Då kan man ju blanda in ljuset i mönstret. I alla fall var det vad jag försökte. Det svåra med sådana här bilder är att visualisera för sig själv vad det kan bli för bilder av det. Det är svårt tycker jag. Men roligt att leka när man står där. Vad som blir användbart ser jag inte förrän  jag sitter hemma vid datorn.

Lek med ljus, skärpa och oskärpa. Kontrasten förstärkt efteråt .

En del motiv är självklara silhuetter. Då handlar det mer om komposition och mönster.

Trångbodda granar har ofta många torra kvistar. Ofta står de tätt så det bli mörkt. Då kan det bli så här.

Lek med oskärpecirklar kan man också använda sig av, för att få struktur på bakgrunden. Gärna då med tele så efffekten blir tydligare

Ibland fångas ögat av något annat som dyker upp i synfältet. En form till exempel. Eller osm här, en färg.

Det röda ligger i oskärpa och väcker nyfikenhet. Vad kan det vara?

En lada i skogbrynet framträder om vi ändrar fokus. Ja lite har jag flyttat mig i sidled också, för kompositionens skull.

Ska vi gå dit?

Inte än i alla fall...

Jag har hittat något annat som verkar intressant, en hög...

...och det verkar ligga något på toppen.

Frtsättning följer skulle man kunna säga.
Och glad påsk!

Följeslagare i skogen: 10-22 mm och 70-200 mm

samt en Canon 40D

Kurragömma i tunnelbanan kan leda till grönska i staden och andra vårtecken

Vissa dagar går det som på räls, man har liksom flyt och det kan gälla även fotograferingen, det kan bli drösar av lyckade bilder en dag (beror förstås vilka krav man ställer på" lyckad"), medan andra dagar är totalt hopplösa och bildbefriade.

Det här var en sådan dag. Med flyt alltså. Det började redan på tunnelbaneperrongen i Kista, plötsligt fick jag en känsla av att alla gömde sig, lite kurragömma, eller var det en dålig deckarfilm, med svarta skuggor som smög här och där. Nästan som Ture Sventon.

Den som tittar noga kan också se Kista Science Tower smyga bakom pelarna uppe till höger.

För att nu ingen ska tro att det är så här grått och tråkigt och trisst, bjuder jag på en färgbild också. Har man tråkigt kan man ju både joxa med trasan och prata i mobil medan man väntar.

Men tåget kom ganska raskt, så det blev inte fler bilder, inte här i alla fall.  Jag åkte så långt jag kunde och när jag lämnade underjorden höll jag på att bli kullsprungen av ett par unga damer som hade bråttom.

Lekte de också kurragömma, månne?

Kurragömma-leken hade i alla fall lett mig  till Kungsträdgården och jag kunde konstatera att att staden höll på att grönska. Ett säkert vårtecken. Både stad, träd och människor uppvisade vårbeteenden.

Mellanmål vid Molins fontän, med Jakobs kyrka i fonden

Kungsträdgårdsgrönska.

Onödigt grönt, kanske, men det var så här det kändes.

Vandrade vidare på norra sidan av Riksdagshuset, där våren också kunde anas. Undrar om jag gått just här någon gång förut. Det var en lugn väg. Ingen annan gick här, fast staden drällde av påsklediga och påskturister.

Inför den här vyn undrade jag om arkitekterna bakom husen på andra sidan kanalen hade varit i Venedig och blivit inspirerade. Nu går det ju en gata framför husen, men tänk bort det moderna påfundet så är det bara att kliva rätt ut i en gondol. Så har ju också Stockholm ibland fått epitetet "Nordens Venedig". Den äran får staden dock dela med andra städer.

De här bilderna , tycker jag, bär en ganska tydlig prägel av att det är en landskapsfotograf som förrirrat sig in i stan, han fotograferar ett stadslandskap, som här och där är befolkat med små figurer.

En stund senare bytte han skepnad när han kom till Västerlånggatan, men det har jag redan bloggat om, men på något sätt kändes det som en metamorfos, att byta stil, bara sådär, och när han kommit fram till Slussen var han inte landskapsfotograf längre.  Men han kommer garanterat att få återfall.  Jag lovar. Det sitter för djupt.

Nedanför Slussen hittade han en ung man som slagit sig ner på en blå sandlåda för att förtära sin lunch. Fotografen frågade om han fick ta en bild, och det fick han.

Ett par hade satt sig lite mer avskilt.

Fotografen gick inte ut och frågade, han tog en bild ändå.

Sedan gick fotografen till Ellens och fikade. Det fikat är redan överdokumenterat...

Olympus-PEN, 17 mm/2.8