En dag som i går behövdes det färg i kameran för att fånga vad jag såg, både grönt och rött

Nyanser av grönt är ju vårfärger och även i stenstaden kan man hitta dem, som här vid Karlbergs station där de bäddar in  Kungsholmen i ett grönt täcke. Det kunde behövas, för det var lite småkyligt.

Jag drog mig upp mot Kronobergsparken, där de gröna färgerna började få genomslag, men än finns det också många nyanser av brunt.

Men här tyckte jag färgerna var helt onödiga.

Det var enbart linjer, ytor och kontraster jag hade sett när jag tog bilden, insåg jag när jag gjorde i ordning bilden, så därför fick den bli svart-vit.

Här var däremot färgerna det som gjorde bilden, och bygger upp kompositionen.

Nyanser av grönt, igen, och det blommande gula, och som grädde på moset den blå tingesten som tittar fram. I bakgrunden Rikspolisstyrelsen och Kronobergshäktet.

Sedan blev det rött som gällde

Vid Stadshusets port dök det upp en röd liten figur som satte liv i bilden.

Vid Kungsträdgården var det mycket rött, det var ju den dagen.

De kom dit samtidigt som jag. Det var inte avsiktligt, det bara blev så.

Alla var inte intresserade av att titta på det röda tåget.

Men andra hade dagen till ära försett sig med extra rött.

De tågande verkade vandra med glädje, det var nästan feststämning.

Här slutade jag att fotografera. Det kändes fel att bara stå bredvid och ta bilder, kände mig som en voyeur. Ska man skildra detta ska man ju gå med för att fånga stämningen i tåget. Det blir lite andefattigt att bara ha bilder utifrån. Men stå kvar och titta gick bra, för det gick att uppleva stämningen.

Och så fick jag möjligheten att förklara för några ryska turister vad det var folket  protesterade mot.

Idag var jag och lille PEN inte överens,
i alla fall kändes det så ibland,
men det kanske var meningen

Det kändes så ibland idag, att jag inte var överens med kameran, eller att den inte var överens med mig. Den gjorde inte som jag ville, eller så var det bara fingrarna som var fumliga i kylan (vart tog vårvärmen vägen?) eller så var det ögonen som var trötta. I vilket fall som helst åkte jag in till stan.

Jag brukar ju inte nyttja kollektivtrafiken så mycket, eftersom jag går eller cyklar till jobbet, men nu lyckades jag spana in att man kunde köpa ett sommarkort som gäller maj-augusti, och eftersom jag har mycket disponibel tid då, började jag med att köpa ett sådant, och för att testa det åkte jag in till staden (Stockholm, alltså).

Redan i rulltrappan vid Karlberg var vi oense, PEN och jag, så det blev en oskarping.

så då får det väl vara så då... det spontana intrycket ...eller ett fångat moment av tid. Jag tänker inte sätta mig upp mot ödets nycker.

Vad ödet hade för syfte med nästa bild har jag heller ingen aning om...

...utomordentligt trist, om det inte vore för fimparna.

Lite sur blev jag när jag upptäckte hur klumpig jag var (eller var det lille PEN).

Ett annat vindögt snedskott

Tur att Friskis & Svettis höll sig framme och räddade bilden.

Men här lyckades jag i alla fall någorlunda

...dvs jag fick med ungefär det jag hade tänkt, sedan är det en annan sak om det är en lyckad bild.

Det här sättet att fotografera är ju ganska nytt för mig, jag rör mig på helt okänd mark, och jag vet ju inte riktigt vad jag vill ha ut av bilderna, det går ju så snabbt så jag hinner inte riktigt visualisera resultatet i förväg. Därför tycker jag ju att det är lyckat om jag lyckas sätta bilden någotsånär, men är det därför bra på något sätt...

Dessutom är mina referensramar ganska "tunna" när det gäller bilder av den här typen. Det kan ju vara en brist, men samtidigt känns det skönt, för då kan jag göra "mina egna bilder", som jag gillar dem.

Här har jag hamnat vid Stadshusets pelare...

... och hade ren tur. Och här var jag och PEN överens, så egentligen skulle väl inte den här vara med i detta blogginlägg

Under min vandring hamnade jag på Västerlånggatan igen. Det gick ju så bra när jag gick där senast, men idag kändes det som jag tappat greppet (om PEN alltså). Suddigt, snett och vint, blev det.

Här blev det ju inte snett och vint i alla fall, men det kändes ändå  som att det var ett misslyckande.

När jag tittar på bilden nu efteråt är jag inte övertygad om att den är misslyckad.

När jag åkt hem och gick hem från pendeln kände jag mig lite besviken och tröstade mig med att ta en bild på en tråkig tunnel, den intill där jag bor...

Det är nyttigt att skriva sådana här inlägg. Jag märker att jag omvärderar mina bilder. Kanske är det de misslyckade bilderna som är bäst? För alla de här trodde jag var misslyckade. Men nu när jag tittar på dem, gillar jag dem.

Undrar då om det också innebär att de lyckade bilderna ska visa sig vara misslyckade?

Det är tur att jag har ett SL-kort nu, så jag kan åka in till stan och pröva igen...

Trädet och den smygande fotografen,
trädets skugga, trädet växer,
fimpen och trädet och annat jag såg

Ibland smyger det omkring en fotograf och snokar efter ljus och skuggor och motiv och vinklar och vrår, och ibland går det att fånga den gäckande skuggan på bild. Här lyckades jag med det, tidigare i vår när ljuset var hårt.

Men idag var den smygande figuren borta, och trädet kastade sin egen vårskugga på väggen. Vi kan ana att kvistarna inte är lika kala längre, där är något som sticker ut och gör skuggan livfullare.

Titta, titta,  där, det är grönt, det är vår, trädet växer.

För att få en överblick och en miljöbild backar jag och hittar ett annat vårtecken.

Hopsopad vinterstenkross, för sand är det ju inte längre, ett modernt vårtecken.  Och fimpen och trädet får bilda bildens diagonal.

Trevlig Valborg!

Det blommar i Kista och husen är genomskinliga, vad gör det då att färgerna är hemska och människorna gått hem?

Det blommade utanför mitt fönster på jobbet idag, det är lön(n)löst att förneka det. Och solen lyste på blommorna trots att det är norrfönster. Fönstret går att öppna och jag har en kamera, och då ser det ut så här.

När jag går hem är gatorna ganska tomma, så ska man gatufotografera, blir det tomma gatufoton. Men det gör inget, för jag upptäcker att grannhuset är genomskinligt, ytterväggar, fönster och tak är kvar, men innanmätet är borta. Skalet ska fyllas med nytt innehåll.

Ändå är huset inte mer än drygt tio år gammalt, och nu är det mest fullt av tomhet. Det mesta som syns är bara speglingar och återsken av något som finns någon annanstans. Rena lurendrejeriet alltså. Lita inte på vad du ser i bilden.

Det du ser i den här bilden finns bakom mig, framför mig, till vänster om mig, till höger om mig, långt ifrån mig, men också på andra sidan huset, dit jag inte kan se. Tro inte på vad du ser!

Men det var ju blommor det skulle handla om. Blommande träd.

Men nog är det en hemsk färgkombination i den här bilden, och då tänker jag inte på kamerans färgåtergivning utan på att det inte var harmoniskt i verkligheten heller, ljusblått, lila och ljusgrönt. Bläh!

Och helt folktomt var det inte

Titta, en människa.

Dagfärska observationer med PEN+ 17 mm

Lille PEN hittade en björk och blev glad...

...han har väl tjuvläst på fotosidan att man ska lära sig fotografera björkar, så idag gav han sig på en björk i lekparken på väg hem.

Han kanske kände sig kluven av den första bilden, för sedan tittade han uppåt...

...och ännu mera uppåt.

Plötsligt kom han på att björkar borde vara idealiska för svartvit-bilder

Sedan fick han inte leka mer, för jag ville gå hem.

En dagsnotering i förbigående.