Hotell i aftonljus

I gårdagens blogg utlovade jag några aftonbilder av det uppåtsträvande hotellet.

Så här reste det sig framför mig när jag promenerade hem igår.

Mina tidigare bilder av hotellbygget har ju inte varit från detta håll. Det är ingen djupare tanke bakom det, utan bara tillfälligheternas spel, hur ljus och motiv har sett ut när jag passerar.

Men man kan nog säga att det är svårare att få till vinklarna från det här hållet. Ericsson och andra jättar står i vägen och hindrar vyerna.

Och det blir lätt konstiga vinklar när man vinklar vidvinklar uppåt.

Kanske ska man satsa på speglingar i stället, fasaden verkar som gjord för det.

När jag passerat bygget vandrade jag in i mörkret i bakgrunden, och fotograferade mörka vattenpölar, men dom hamnade i bloggen redan i går.

Som vanligt gå-till-jobbet-kameran PEN + 17 mm pannkaka.

Vad är meningen med att gå till jobbet?
Det måste vara att fotografera på vägen
-En odyssé till vårpölens ära

Den låg så skön och vacker där i vårsolens ljus, så jag var tvungen att börja dagen med att fånga den. Mer en sorts komposition än en snödriverest, kan jag tänka mig.

Men sedan kom jag inte så långt innan jag insåg att nu hade verkligen vattenpölarna slagit ut i full blom.

En sådan där snapshotsvattenpölskomposition en passant, så att säga.

Uppe på smågatorna (ja uppe, två uppförsbackar krävs för att komma hit) råder hastighetbegränsningar.

40 km/h och så 40 knop i vattnet?

Med rätt underlag behövs inte så mycket vatten för att få en spegling.

Och så sticker det där växande hotellet upp sin skalle igen. Det är visserligen en motorväg och ett bullerplank emellan, men det lyckas ändå spegla sig i pölen.

Så gick dagen...

...och när jag gick hem hade molnen lättat och hotellbygget var vackert i aftonsolen, så det blev en rad bilder där också, men det spar jag till ett annat inlägg, så jag kan hålla mig till pöltemat här.

Ljuset var på väg att sina när jag gick hem och pölarna hade blivit mörka och spännande.

Samma pöl som på föregående bild, men åt andra hållet .

Och i morgonens fartbegränsningspöl verkade det hända spännande saker.

Även här verkar det vara något på gång.

Kvällsmörkret sänker sig över hus och pölar.

Tänk vad vattenpölar kan vara spännande! Det gäller bara att ha fantasi.

Vattenpöls-snaphots från idag med

Olympus PEN EP-1, 17 mm, handhållet

Det var ju taket som var vackert...
...så då kunde jag ju fortsätta
...när jag ändå höll på

Egentligen är det omöjligt, kontrasten är för stor, det är för ljust därute, men ändå försöker jag, och misslyckas. Men i går morse struntade jag i därutanför och det blev det en bild i alla fall.

En fullkomligt onödig bild av ett betongtak i en tråkig gångtunnel.  Det måste upplevas i verkligheten, de där fåtaliga gångerna när ljuset faller skönt och man inte bländas av ljuset längst bort i tunneln..

När jag nu ändå hade fiskat upp kameran ur ryggsäcken kunde jag ju fortsätta och smög mig in i lekparken och fångade den framåtskridande våren. Den utvidgar sina barmarksdomäner.

Får passa på att smyga fram här innan utesäsongen börjat och lekfröknarna med sina barnaskaror  huserar här. Då blir man en misstänkt figur om man smyger runt bland träden med kamera.

Här tyckte jag kontrasten mellan barmark blev extra tydlig - eller var det extra kompositionsmässigt jag tyckte det var. Eller var det ögats formkänsla som styrde. Eller det mjuka ljuset Jag tänker ju inte så mycket när jag fotograferar, jag upplever. Och ser. Eventuellt tänkande gäller mer kameran, inställningar och exponering å sånt. Inte bilden. Den bara finns.

Det pågående hotellbygget börjar bli en högrest profil som sticker upp huvudet lite överallt. Gråmulenheten höll nere kontrasterna, så det fick bli en bild igen.

Ja, och så tyckte jag att färgerna stämde

Här försöker höghuset gömma sig bakom de kala träden. Det kanske går bättre när grönskan och löven kommer.

Det gäller att gå rätt, så man inte blir blöt om fötterna.

Långan väg att vandra...

...eller är det bara vidvinkeln som luras?

Olympus PEN + 17 mm.

Trädet igen:
panoramaträd och närgångetträd
(i brist på spännande ljus)

Jag skulle ju titta på "mitt träd" utanför jobbet en dag till och spana efter vackert ljus, men tji fick jag, det var ganska platt ljus, så jag fick ta till andra knep i stället:

Ställa mig längre ifrån. Svårt, för det kommer in så mycket "skräp" i bilden, men här tycker jag det blev hyfsat, med lite beskärning i höjdled.

Panorama är ju att ta i, men något ska det ju stå i rubriken...

Jag gick också nära och tog ett porträtt. Det dög ljuset till.

Nu var det slut på bloggbildsförrådet...

...vad månde bliva...

PEN, 17 mm

i all blygsamhet...

Två dagar utan kamera, och då fanns det inga motiv. Tur att det finns rester...

Två dagar har jag nu varit avhållsam, inte haft någon kamera i fickan eller ens i ryggsäcken, när jag gått till och från jobbet. Och tänk, då fanns det inga motiv heller, hjärnan sysslade med annat än att upptäcka. Frågan är vad som var hönan och vad som var ägget, eller var det helt enkelt frågan om en kort temporär bildtrötthet?  Överbelastad bildhjärna?

Men det blev några bilder över...

Jag såg flaggorna sticka upp och klättrade upp på jord- och snövallen för att se bättre. Från vänster till höger: E4:an, den nyligen flyttade kraftledningsstolpen, en massa bilar, och byggjobbarnas baracker. Till höger, utanför bild: husbygget. Riktning: söderut, in mot sta'n. (Stockholm, alltså, även om detta också är innanför stadsgränsen.)

Ernst Göran undrade om det skulle bli någon park här, när bygget är klart. Det här är nog den park det blir, en bilpark, och den smala skärm av skog som fanns här ut mot motorvägen är nersågad.

När jag ändå stod i denna upphöjda position riktade jag kameran åt andra hållet, och där nere, där jag brukar gå, gick dom, pendlarna på väg till jobb eller skola.

Riktar man blicken uppåt kan man riktigt se hur bygget strävar uppåt, mot himlen och molnen.

Och på hörnet mitt emot har en cykelhandlare flyttat in.

Det var de gula(?) prislapparna som gjorde att jag tog bilden...