Ljusets betydelse för bilden

Att ljuset har betydelse för bild och fotografering är ju ingen nyhet, utan snarast en självklarhet, en sanning som redan de gamla tavelmålarna  kände till. Men när jag valt ut bilderna till dagens blogginlägg var det ljuset som slog mig, eller snarare det olika ljuset. Och så föddes rubriken.

Och har jag satt rubriken får jag väl försöka ro hem det också.

Den första bilden är från min mest svårbemästrade tunnel.  Den var lättare att hantera före uppfräschning och ommålning, innan tak och väggar blev olika blanka och delvis lingon-med-mjölkfärgade, så att man tror att det är färgstick, utan att det är det. Desutom är ljuset fel, taskigt eller bara allmänt dåligt. 

Men i morse lyckades jag få till det hyfsat, eller så hade jag tur. Det tar ju bara några sekunder att passera tunneln och det är ju den tid jag har på mig att leta motiv. Ungefär. Ser jag något spännande saktar jag ju in, eller till och med stannar. Men egentligen är jag ju på väg och ger inte alltid motiven den tid de behöver. Men ändå känns det som jag gett den här tunnelbiten för mycket tid, och inte fått så mycket tillbaks. Granntunneln är mycket givmildare.

Men idag blev jag nöjd med vad jag gjort!

Svartvit? Javisst, annars hade den blivit äcklig.

Men färggrann blev nästa bild, för där  var färgen motivet och färg är ju ljus och ljus var ju himlen, så då får jag in ljuset här med och hur man kan luras med färg och ljus.

Huset är nämligen inte alls det minsta rött, det är huset på andra sidan gatan som är rött, och allt är bara lurendrejeri, en lek med ljusets strålar, en röd fasad som är försvunnen några steg längre bort.

Tro inte på vad du ser. Det kanske är något helt annat.

Ljuset är på antågande och lockar fram vårförälskelserna och bara några steg senare hittade jag det här kärleksparet som vinkade glatt.

Men är dom inte lite tidigt ute?

I morse var det vitt ute, så vitt jag kunde se, men när jag gick hem var det borta tack vare en idog sol, men in på norrsidan hade den inte nått. Inte förrän nu på eftermiddagen.

Ljuset ordnade ett fint ljus- och skuggspel på de frusna bilspåren som knastrade när jag gick där.

Det är kontrasterna som gör bilden och utan ljus inga kontraster. Åter ett exempel på att man måste ha tumme med ljuset (nu börjar jag bli tjatig, men jag måste ju leva upp till rubriken).

Nu när snön är borta och man inte måste pulsa och halka fram är det enklare att ta sig in under broarna och hitta spännande vinklar (och ljus och skuggor och kontraster...)

För att fullborda historien om ljuset avslutar jag med några mörkare bilder, överblivna från förra veckan.

Mörkret faller över broarna,,,

...och det sista solljuset sätter eld på himlen.

Må ljuset lysa över er alla och låt det hjälpa till att skapa fina bilder!

På jakt efter ljuset:

Lille PEN med 17 mm pannkaka

Finns det skillnader mellan
kvinnligt och manligt fotograferande?
Tankar efter dagens vernissage-besök

Det var ju lite av en underrubrik till utställningen som hade vernissage på Midsommargården idag: "manligt och kvinnligt". Fotografer från Bella Pictura och Swefo hade fotograferat kring temat "naturligt" med rubriken Foto Genus.

Jag hörde ju talas om den här idén redan i höstas så det var självklart att jag måste gå dit och se på resultatet. Man kunde  se på utställningen med god behållning, utan att tänka på det här med manligt och kvinnligt, för det fanns en rad fina bilder där. Ja, inte bara kunde, man kan fortfarande för bilderna hänger ju kvar till den 9 april.

Hur var det då med den manliga och den kvinnliga synen på bilder? Den frågeställningen fick inte jag något djupare svar på (men kanske har de inblandade det?).  Vet ju heller inte om jag hade den förväntningen.

Först tittade jag på bilderna, utan att bry mig om att läsa namnen på fotograferna, för att få ett spontant intryck av bilderna, och det var knappt några som jag från den titten skulle kunna klassificera som "manliga" eller "kvinnliga" tolkningar.

När jag sedan gick en runda till och även läste namnen blev jag inte mycket klokare på den punkten. I de fall jag kunde gissa rätt var det snarare för att jag sett bilden förut eller sett andra bilder från fotografen ifråga, och därför kände igen bilden eller stilen. Då är det ju personen som syns i bilden, inte om det är en man eller kvinna.

Det fanns också en tipsfrågedel, där man kunde gissa på vilka bilder som var tagna av män och vilka som var tagna av kvinnor. Jag avstod från att gissa, men jag tittade förstås på bilderna. Det jag kom fram till var att mina svar (om jag hade gissat) nog skulle säga mer om mig själv än om bilderna och deras skapare. Svaren skulle mer visa vilka förutfattade meningar eller fördomar jag har om manligt och kvinnligt, änom själva bilderna och deras skapare.

Nu innebär inte detta att jag tycker idén är dålig på något sätt, det var bara en första reflektion, men kanske finns det någon som funderat mer än jag och som också studerat bildurvalet mer ingående.

Som slutord kan jag dock säga att det var  gott om både fina bilder och trevliga människor på Midsommargården idag.

En alldeles speciell dag och en rejäl hårdbrömacka på slutet

I torsdags var det en alldeles speciell dag och inte minst då för min dotter. Det var dags att presentera resultatet av några månaders exjobbande. Examensarbete hette det på min tid, master's thesis har det blivit idag i internationaliseringens tecken. Men hon pratade svenska.

Det är svårt att fotografera någon som pratar, munnen har en tendens att pluta åt alla möjliga håll, men det ser man ju inte förrän efteråt och inte när man tar bilden. Två bilder som blev någorlunda hittade jag i alla fall.

Den ljusstarka bilden från projektorn gjorde det inte enklare heller, jag ville ju inte ha dem helt utfrätta

Vad det handlade om?

"Tribological properties, composition and microstructure of tribochemically deposited coatings"

Det var mycket bilder i presentationen, men det var inga vanliga kameror hon använt, utan elektronmikroskop, röntgeninterferometrar å såna grejor. 

Jag övergick till att fotografera publiken i stället (jo jag lyssnade också, men jag hade ju redan läst rapporten, så jag hade en hyfsad bild av vad det handlade om).

Lillebror (men han är inte så liten längre) upptäckte att jag fotograferade, så han tittade på mig istället.

Här verkar ju alla lyssna, utom en. Det är opponenten, han kanske sitter och är nervös.

Lyssnar...

När det är över är det skönt med en kopp te...

Grattis Eva-Brita!

... och koppla av  tillsammans med kompisar i institutionssoffan.

När vi kom hem till henne hade Calle blivit hungrig, så han gjorde sig en rejäl smörgås på hårt bröd...

...och det får bli slutvinjetten på en alldeles speciell dag.

Och för  en gångs skull har jagINTE använt min lilla Olympus.

Ett gyllene slott i fjärran såg jag idag...

Det var varmt när jag gick hem idag, dvs. inte  luften som drog snålkallt, men ljuset strax före skymningen och plötsligt såg jag ett gyllene slott som lyste i fjärran. Bara att hala fram kameran ur fickan.

Tittade jag åt andra hållet var det mest himlen som var gyllene...

...bara att tacka och ta emot...

...och lyfta kameran mot citronfromagen där uppe i skyn

Ja, jag vet, man ska inte fota flygplan med vidvinkel.

Siktade också mot uppstickarna i omgivningen...

... det gamla tornet...

...och det nya som växer hela tiden.

Efter ett kort men intensivt färgfyrverkeri var skönheten som bortblåst. Tur att jag inte gick fem minuter senare (eller tidigare) från jobbet, då hade jag missat allt.

Några sköna minuter i Kista med

Olympus PEN + 17mm

En snabb visit på Söder, via Slussen, fika på "Ellens", och så väntan på tåget hem

Jag gjorde en liten utflykt på eftermiddagen  i går, och eftersom jag landade med tunnelbanan vid Slussen kunde jag inte undvika att dra en repa genom vindlingarna, och hamna i ett välkänt fotohörn.

Lite "pang på" bara, i min vardagliga "gå-till-jobbet"-stil, en liten PEN-teckning.

Saltsjöbadståget rullade in precis när jag passerade, och folket på perrongen började röra sig...

...och när jag kom ner var det folk överallt...

...på väg någonstans.

Stanna till och vänta in motiven? Nej, jag var på väg och var mer fikasugen än fotosugen.

På Ellens satte sig Mats i det sköna vårljuset och lät sig bli fotograferad.

John-Erik studerade en gammal bok med fina bilder.

Och i andra änden hade Micke fått en ny gammal kamera i händerna...

... medan Ulf undrar om det är något kaffe kvar.

Sedan tog jag tåget hem från Södra station.

Jag fick vänta. Det gjorde de på andra perrongen också.  Förseningsorsak:"Tågkö". Det var ett nytt ord för mig. Men min väntan blev inte så lång, mitt tåg vara bara fyra minuter sent. Det var värre för andra.