Nu är det snart vattenpölarnas tid,
de börjar breda ut sig mer och mer

Från att ha  varit en tid av kryssande mellan ishala fläckar för att inte halka och trilla, närmar vi oss en ny tid med vattenpölskryssande. De håller på att ladda upp, vattenpölarna alltså, i alla små sänkor öppnar sig nya motivområden.

Stöveltider kanske?

Det lutar nerför till gångtunnlarna, och där samlas vattnet när avloppssysytemen inte hänger med eller har fått skräp i halsen.

Den här nergången (eller är det en uppgång?) är inte så nergången längre sedan den fräschades upp och målades för ett tag sedan, men efter det är det nästan omöjligt att plåta den i färg, för betongen är så äckligt blålila.

Desto klarare färger är det då i lekparken intill.

Men det är förstås vattenpölen jag har fotograferat...

För att ge en bild av framtiden för pölfotografen kommer också en bild från promenaden hem i går afton.

Mycket snö kvar i högarna, som väntar på att få fylla på parkeringarnas blänkande vattenytor.

Dags för amfibiebil? Tur att jag promenerar.

Bilder från igår

Olympus PEN + zoom 14-42

Knappast spårlöst idag (och då tänker jag inte på kvällens TV-program)

 Lätt pudersö var det i morse (som det där vita ovanpå semlan, såg det ut).

Pudrat på det hala, för att kamoflera halkan.

Här har dom trippat bredvid.

Här var spåren blötare.

Ett typiskt pöl-ställe det här. Den håller på att samla ihop sig.

Och här försvinner spåren i fjärran...

God Afton!

De bilder jag tog i morse, var inte de jag kom hem med nu i kväll: På väg, på skilda vägar, på nerväg och så en cykelväg

Det var en intressant upplevelse när jag kom hem, att bilderna jag tagit var helt andra bilder än de jag trodde jag tog i morse. Jag såg saker jag inte såg i morse, eller var det mitt undermedvetna fotosinne som styrde mig utan att märkte det? Jag kanske ska sluta tänka, när jag fotograferar, så blir det bättre.

Här var det vägvalet, och de skilda vägarna, så tydligt i morse, så det var ingen tvekan om bilden, när nu också människan fanns där.

Men att den skulle bli svartvit upptäckte jag inte förrän jag kom hem.

På väg in i tunneln var morgonsolens ljus så varmt gulrött och riktigt svävade mellan all betongen och skapade en skön och vacker stämning därinne.

Men den bilden var ju också svartvit, visade det sig! Skuggor och ljusfält och en man på väg fick det bli av det gulröda som bleknade när det inte var verklighet.

En cyklist passade påpassligt på när jag stod på pass så då passade jag också på.

Svartvitt blev det här med, men det var kanske inte lika oväntat, för det var ju skuggorna jag var ute efter.

Här var det ljusfångst, det sköna blå ljuset som rann in mot mig i tunneln, riktigt vederkvickande skulle jag säga, men som inte längre var lika skönt blått, nu om kvällen..

Slut för idag, tack för idag!

I Pisa har dom ett lutande torn
men här finns ett lutande träd
mitt i fajten mellan vår och is

Det pågår en fajt längs vägen jag gick i morse; solen slåss med vintern och våren krigar med snön. Jag tänkte inte på så mycket det medan jag gick där, men jag såg det nu i kväll när jag kom hem och tittade på bilderna min kamera hade samlat på sig. Inte så många bilder men intryck av hur det är just nu.

 Blommorna tittar upp ur snön, fjolårets blommor förstås, men de sticker upp en vacker nyans i solskenet.

Och bara några steg bort är  vintern fortfarande fastfrusen. Somligt har hamnat på livets skuggsida.

Här syns det tydligt att våren håller på att erövra mark...

...och vänder jag på mig finns vinterns halkiga faror.

Å titta därborta , till höger, lutar det inte betänkligt?

...lutar...

...och lutar gör det...   ...får träd bära sig åt så...

Stammen verkar sträva åt ett håll, och grenarna åt ett annat.

Lille Olympus PEN på morgonpromenad med sin zoom

Det gick ju att fotografera med så'n där zoom också, men inte var det lika bra.

Vadå lika bra?

Jag håller ju på att väcker oss efter vinterdvalan, både mig själv, mitt fotojag, mitt bildsinne och min lille följeslagare.  Det gäller att ta det varsamt i början, så vi inte blir överansträngda och får belastningsskador. En stund på morgonen eller om aftonen, på väg till och från jobbet får det bli.

Idag bestämde jag mig för att motionera zoomen på min lille  vän PEN. Zoom föresten, jag vill hellre beskiva det som ett objektiv med valbar brännvidd, för det är så jag använder det, och andra zoomar också. Jag ställer in den brännvidd jag vill ha, och sen får det vara så. 

Jag brukar ju ha min 17 mm vidvinkel på, den, men idag valde jag zoomen , inställd på 40 mm (ungefär i alla fall). Började med ett träd. Det var väl lite av ett skärpedjupstest också (bl 5.6), eller något i den stilen.

Eller var det bara ett möte mellan vertikala och horisontella linjer.

Men det som bildmässigt kan ge något extra, just här i den här bromiljön är ju att man kan göra mindre utsnitt, och inte få med allt.

så här kanske...

...eller så här, i en liten annorlunda vinkel.

Vi befinner oss i gränsland, gränsen mellan Stockholm och Sollentuna är ju tydligt utmärkt av det lilla gränsröset. Förr var det ju också gränsen mellan Stockholms stad och Stockholms län, medan den skillnaden fanns. Men varför står då röset här? Gamla riks-13, innan den blev E4 och motorväg, passerade gränsen här någonstans. I alla fall är det min gissning. Själv har jag sprungit förbi här med stridspackning, när vi skulle göra det på tid, men inte har jag något minne av någon gräns från det tillfället.

Någostans här (under dagens promenad alltså) var det också som jag började tänka på kamerans funktionalitet, och zoomen kontra vidvinkeln. Med vidvinkeln anänder jag den separata optiska sökaren och har koll på vad jag gör. Med zoomen får jag använda displayen och då har jag inte alltid samma kontroll på bild och utsnitt. Det var också där  tanken i rubriken  dök upp: "inte var det lika bra". Hanteringsmässigt alltså.

Där jag går och håller koll på halkan dyker plötsligt ett motiv upp.

Med zoomen slapp jag kröka rygg lika mycket som jag behövt med vidvinkeln. Alltid en fördel.Och när jag kommer så långt börjar hjärnan snurra igen kring kameraval och andra alternativ - men det är en helt annan historia.

Jag fångade istället en bild i flykten. Nä inte riktigt, jag stod still, men kunde idag  ta bilden på håll, utan att pulsa i snö.

Undrar vart den där porten leder? Till Morias gruvor eller morlockernas boningar, eller var det här barnen från Hameln försvann.