Det blev ett par containerfynd i går också - inramade

Containerfynd är väl när man rotar i sopcontainrar och hittar överblivet men användbart, men jag gör mina fynd på utsidan av de stora plåtburkarna. Ibland är de nötta och skavda och buckliga, och där kan man hitta mönster och former att botanisera i. Det är ett mer långsamt och sökande fotograferande.

De fynd jag gjorde igår var mer skrikande och lättfångade, snapshots med vidvinkel på väg till jobbet.

Ja, det handlar om klotter förstås. Det är enklare  att lämna spår efter sig i dag, än vad det var på vikingatiden, då man var tvungen att hugga i sten. Det är också enklare för mig som fotograf att fånga och skapa sådana här motiv när jag använder digitalkamera, än vad det var på filmtiden. För den är ju lite bearbetad efteråt, både färg och kontrast är ju förstärkta, så att uttrycket inte skulle bli för mesigt.

Här lekte jag lite mer med inramningen. Hoppas det inte blev för barockt. (Barocken var ju tiden med de pompösa överlastade ramarna, om jag inte minns fel)

Nu ska jag gå till jobbet. Undrar om jag hittar något idag.

Ha en bra dag!

Fångat med lille PEN + 17 mm pannkaka

Ute på hal is och gjorde en tavla...

I går var solen på varmt humör och smälte vinter lite här och där, och den blev till vatten, pölar och rännilar. I morse hade allt förvandlats till livsfara och trippande människor som försökte låta bli att sätta rovor.

Som tur var gällde det bara fläckvis, däremellan var det knastrande grusigt i stället.

De här två har just passerat en specialsträcka utan att volta, och drar nu på uppför backen mot bron.

Själv stannade jag i det hala och riktade blicken neråt och där hittade jag infrusen konst.

Men man kan hitta is även om man blickar uppåt...

... är bron månne snorig, det rinner ur alla näsborrar.

Lite längre fram möttes jag av ännu mer infrusen gångbana.

Formvariationen är oändlig.

Se där du går, du vet aldrig vad du kan hitta. Se upp, genom att se ner!

Undrar hur vägen ser ut i morgon?

När jag gick hem såg jag knappt vägen.

Det hade blivit mörkt.

Dagsnoteringar

med Olympus PEN + 17 mm pannkaka

En lite oförutsedd utflykt
så det blev lite kallt om fingrarna
men jag får väl skylla mig själv

Jag hade ju inte klätt mig för någon längre utomhusvistelse, skulle ju bara göra ett ett söndagsbesök hos min mor, men på hemvägen fick jag ett infall och körde åt fel håll, det vill säga en väg som inte ledde hemåt. Kanske en spontan längtan efter en utflykt på landet. Eller en färd bakåt i tiden, för jag vet inte om jag hamnade i vikingatiden eller kanske medeltiden.

Och helt oförberedd var jag inte, jag hade en kamera i fickan.

Den ligger där, på en liten kulle, omgiven av åkrar och utan nära grannar (förutom klockstapeln och en liten stuga) och där har den legat i 800 år. Socknens gårdar ser man i fjärran över de öppna markerna.

Markims kyrka, med ett skäggigt vapenhus.

I det kalla vädret, solen sken men vinden drog kallt över gärdena, tyckte jag färgbilderna blev för varma, så jag övergick till svartvitt. Bekväm som jag är lät jag kameran fixa det.

Det ser nästan ut som jag använt blixt, men det är eftermiddagssolen som agerar belysningsmästarinna.

Om jag tittar åt andra hållet, ser jag runorna på stenen (som förövrigt har varit inmurad i kyrkoväggen i hundratals år, innan den släpptes fri).

Snålblåsten gjorde att jag inte direkt satte mig ner och kontemplerade över kompositioner och exponeringar. Det blev lite mer av snapshots, men det var ju också lillkameran jag hade med mig.

Ett försök att fånga det öppna landskapet kring kyrkan, utan träd och runsten.

Men de här tre polarna ställde gärna upp för ett kompisporträtt. De har det ibland ganska taskigt där de står och får ta emot nordanvinden.

När jag smög vidare runt kyrkohörnet öppnades en ny vy, som gjord för en silhuett.

Sedan åkte jag hem.

Men på vägen hem tog jag en bild till på kyrkan. Lite på håll.

Och visst har jag varit här förut, det är något som lockar mig med kyrkans läge.

Olympus Ep-1 + 17 mm/2.8

Skaparkris
-eller bara bäng i roten
-men jag gör ett försök ändå
-när det nu fanns några bilder i kameran

Det var ljuset i går som gjorde det - jag får skylla på det - men jag får nog ta på mig en del av äran själv, för hade jag inte stoppat en kamera i fickan så hade det inte hänt. Ljuset runt busskuren och i vattenpölen och på himlen var så vackert, så jag var tvungen att göra något åt det, till exempel försöka göra något av det. Sedan var det kört, det blev några bilder till. Så är det ofta när jag fotograferar, det är inte planerat, det bara uppstår.

Fanns ju fler bilder!

När jag kom hem upptäckte jag att det fanns fler bilder på minneskortet. Uppenbarligen hade jag fotograferat någon mer gång, innan förkylning och segdragen trötthet satte in, så då är det bara att backa tidsmaskinen ett par veckor.

En vacker vintermorgon, jag tror det var en sådan där kall morgon när den låga vintersolen inte förmådde värma och kylan ruvade i sänkorna.

Snökaoset var över för den gången, det var plogat och bara några vackra motljusflingor påminde om snöfall. Men det var kallt om fotografens fingrar.

På andra ställen fick jag mer intryck av kaos...

Men vänder man ryggen mot kaoset kan ögonen fångas av en röd skönhet.

"Damen i rött"?

En mörkare vy

Jag hittade också en mörkare vy som fastnat på minneskortet, anar att det var om aftonen när mörkret var  antågande.

Tillbaks till nuet

Ja, i alla fall tillbaka till i går eftermiddag, till busshållplatsen som utlöste allt.

Aftonljus, vattenpöl, spegling, det kan få mig att stanna upp och titta, även om jag inte har kamera med mig. Det är ju inte naturens skönhet, men ändå ett landskap som plötsligt kan visa upp sig med en oanad skönhet. Så jag halade fram kameran.

ISO640, bl 2.8 och 1/20 s behövdes.

När jag ändå hade halat fram kameran lyfte jag blicken i färdriktningen...

...och åt andra hållet. Ett helt annat ljus.

Det blev en tredje riktning också.

Sedan var det slut för den gången.

Folktomt? Ja det här är ett landskap där folk rör sig till på morgonen och från om aftonen. Annars är det tomt. Och eftersom det var fredag och jag dröjt mig kvar på jobbet var det öde. Nästan.

Olympus EP-1+17 mm/2.8

Lugnet före stormen?

När jag nu hade kommit igång med mitt fotograferande igen, försökte jag upprätthålla det även igår, fast jag borde hållit mig hemma och vårda min kraxiga kråka i halsen. Jag hade nämligen ett ärende till jobbet som var enklare att klara av på en gång än att skjuta på. Men jag frångick mina principer, jag gick inte, jag tog bilen, så bilderna är från den korta promenaden mellan parkering och bil.

Blåsvädret hade inte dragit igång ordentligt ännu, men snön hade börjat yra och husen började fördunklas i snödiset. Ett tunnt snölager dolde de förädiska halkfläckarna så det gällde att kliva rätt.

Inne bland husen, i lä, dit snön ännu inte nått, hittade jag en lättjefull och slank yngling i vila, med armarna bakom huvudet och bena i kors.

Inomhus var det varmt och skönt, ute började ljuset sina...

...men när jag skulle hem var det både mörkt och båsigt.

Rött överallt! "Ingen kommer här fram..."

Och morse kom jag knappt ut. Jag fick ta i ordentligt för att skjuta bort drivan framför dörren, innan jag kom ut genom springan och kunde titta ut.

Inbäddat i snö och morgonmörker.

Skådespelet var i stället på andra sidan huset, ute på gatan som är en uppförsbacke. Oplogad. Där fastnade bilarna. Baxade, mixtrade, skjöt på, fastnade igen, stod på tvären, saknade spadar. Nu är det lugnt igen, men det var nog många som kom försent. Men inte jag, för jag håller mig hemma och dricker te med honung.