Nu börjar tecknen synas, och då sätter abstinensen in, eller var det bara fredag

Jag har ju hållit mig lugn ett tag nu, gått ut utan kamera och hållit mig borta från bloggen, både min egen och andras, har inte ens läst alltså. Jag , mina tankar och tiden har varit fyllda av annat, jobb och andra bestyr.

Jag har förvisso mestadels gått till jobbet, men huvudet är upptaget och jag ser inga bilder. Ingen idé att bära kamera alltså. Men igår satte alltså abstinensen in och jag tog med fotoapparaten igen. Tecknen hade jag redan börjat notera, men de hade inte blivit till bilder.

Vilka tecken? Hösten förstås!

De röda löven börjar ligga utspridda längs min gångväg, en omisskänlig påminnelse om vad som är på väg. Och igår blev de även till bilder i mig, inte bara observationer och  utströdda bitar av fakta.

Gråa mornar och fuktiga morgondimmor kan också vara ett hösttecken.

En bild på en blågul skorsten? Ja, egentligen är det nog det. Likaväl som berget Fuji.

Ganska grå och färglösa kan morgnarna kännas ibland, så här förstärkte jag den känslan.

Uppenbarligen är de här nya broarna inte färdigutforskade som motiv ännu.

Bara något tiotal meter senare under min färd mot arbetet blev scenen allt annat än färglös. Ofta får jag en känsla av just teaterscen, när jag går här, en scen uppåt avgränsad av det andra brospannet, och en scen med sparsmakad scenografi.

På väg till skolan.

En ganska trivial bild, men tecknen gör sig synliga. Och de nya gatlyktorna fungerar. Det har varit mörklagt här under byggnadstiden.

Skorsten ur annan vinkel.

Väl framme i Kista får träd, buskar och bilar stå för färginslagen i den gråblå världen.

Det är också en bild på Kista Science Tower, i verkligheten högst, men på bilden lägst.

Och mitt snack om Fuji och Science Tower syftar förstås på det jag bloggade om Hokusai i tidigare bloggar.

Olympus PEN + 17 mm

Det är i alla fall tur att vädret finns när man bara fotar på väg till och från jobbet, för med vädret kommer ljuset

Inte för att jag minns hur rubriken kom till, den bara dök upp i skallen och så skrev jag ner den, som jag kom ihåg den när jag kom till datorn.

Men jag tror att tankegången var så här, ungefär:

När jag jobbar fotograferar jag bara när jag promenerar på väg till och från jobbet. Jag har två olika vägar att gå, så lite variation blir det, men inte mycket. Det är samma motiv jag vandrar förbi varje dag och de blir lätt utslitna om det inte blir variation. Bland det mest spännande som händer är att vädret skiftar, regn, sol, moln och vind och blåst, och så kallt och varmt förstås, men allt det handlar mest om kläder.

Men så kan vädret ställa till med annat också: ljus. Mycket eller litet, hit eller dit eller inte alls, tråkigt eller spännande, levande eller dött, varierande eller enformigt. Det var nog det som dök upp den här dagen, för det växlade. Och så föddes rubriken.

Ljuset kan vara utplånande och lösa upp konturerna eller nästan förinta varelserna.

Nästan som science fiction, kanske.

Men ljuset kan ju också ge skuggor och lyster som sätter liv i landskap, motiv och bild, för att inte tala om färgmättnad.

Här fanns nog också fukten efter regnet kvar och morgondaggen likaså. Vädrets inverkan igen...

Men var har vi vädret i denna bild då? Morgondimman lättar och toppen av Science Tower träder fram ur de lättande molnen. Dimmalætting som det heter på färöiska. Där är ju dimman så vanlig att man har ett särskilt ord för de tillfällen när den försvinner.

Här är det inte morgondimma, men väl dis, och det har väl också med väder att göra.  Men det är också en bild på tornet igen, fast det kanske är en bild på en man som är ute och går. Kanske till jobbet.

Va? Tornet igen?

En annan morgon, annat väder, annat ljus, högt men tätt molntäcke och ett helt annorlunda torn, fast det är samma torn.

Och på eftermiddagen hade vädret ändrat sig...

...till blött eftermiddagsljus.

Vid ett annat torn, en bit bort var det mer dramatiskt...

...och jag tror det var där mina vädertankar började.

Några färska vädertankar från mig och min lilla Olympus PEN utan vars hjälp tankarna inte kunnat formuleras. Tack lille vän!

Om broarna är urbana tentakler som sträcker sig ut över landskapet är då tunnlarna urbana kryphål?

Plötsligt hittade jag det här opublicerade blogginlägget som jag gjorde för en månad sedan, eller kanske mer, men sedan glömt bort.

Men riktigt färdigt var det ju inte. Det fanns ingen text. Bilderna var inlagda och rubriken var skriven, men sedan hade jag tydligen inte kommit längre. Ordbrist? Annat som tog tid? Bara glömska? Ointressant nu, men jag tycker fortfarande bilderna och rubriken håller.

Bilderna går förstås att förstora. De flesta vinner på det.

Kanske är det bara bra att tiden har gått och jag har fått lite distans till bilderna, så att man kan betrakta det hela lite mer kritiskt. Vad jag hade tänkt skriva till bilderna kommer jag inte ihåg, bara att texten var menad att bli någon sorts fortsättning på rubriken. Nu låter jag bli det och låter bilderna tala för sig själva. Jag tror det är det som är meningen.

Men det jag kommer ihåg är att när jag gick här under broarna  fick jag känslan av tentakler som ringlande och ormande letade sig fram,  och sedan var idén född.

Och tydligen valde jag svartvitt för broarna, men färg för tunnlarna. Men varför då? Kanske för att broarna var mest form, medan tunnlarna innehöll färger som var viktiga för bilden. Det är i alla fall det jag uppfattar nu efteråt, så kanske var det så.

Och här, inne i tunneln, var det ju en sådan här liten människa också, som jag skrev om igår.

Ibland är det skönt att bli lite gubbig och få ett vacklande närminne. Jag kommer inte alls ihåg (nästan inte, i alla fall) vad jag tänkte när jag tog bilderna, utan kan betrakta dem på nytt. På gott och ont? Mest gott bildmässigt tror jag, även om det är besvärligt i andra sammanhang. Att glömma, alltså.

Här kommer jag i alla fall ihåg att det var den lilla ljusranden som fångade min blick (men då har förstås komihåget hjälp av att jag ser ljusranden på bilden).

Och ljuset kommer härifrån. Uppifrån.

Både bro och tunnelingång i samma bild. Trafiken från Arlanda sveper ovanför huvudet när man passerar. Inte världens tystaste hörn i rusningstrafik. Det är ju 110 km/h som gäller...

Här är tempot lite långsammare.

Under natten händer det tydligen saker i kryphålen...

...för på morgonen syns resterna av krypen.

Jag har nog inte tagit några tunnelbilder sedan jag tog dessa, möjligen några enstaka, däremot har det blivit brobilder, de är ju fortfarande nya och fräscha motiv på vägen till och från jobbet. Tunnlarna har jag nästan slitit ut vid det här laget. Ibland känns det  som att koka soppa på en spik när man går samma vägar varje dag. Variationen blir inte så stor.

Men det är kanske det som är utmaningen.

Torn i dimma och torn i sol

En dimmig morgon och en solig eftermiddag observerade jag de två tornen.

Dimmorna lättar och tornet  träder fram...

Men på eftermiddagen tittar det andra tornet, det växande, fram genom rutorna.

Bilder på torn eller bilder på dimma och bygge?

Den lilla människan...

Den lilla människan är hon liten för att hon är liten eller för att lanskapet är stort eller för att fotografen är långt ifrån? Det kan man fråga sig.

I det här fallet vet jag svaret. Fotografen stod långt ifrån, för han ville ha små människor i bilderna. Små i kontrast till det stora, men ändå människor som levandegör. Är det då människorna han skildrar, eller landskapet, eller relationen mellan dem. Eller något helt annat?

Ett välbekant motiv för den som följt min blogg, den nya bron i ingenmansland, på gränsen mellan Stockholm och Sollentuna, en solig septembermorgon.

En annan brovinkel, med en annan liten människa, en annan solig septemberdag.

Men här var september dimmigare när den lilla röda människan strävar upp för bron.

Och här kunde jag avvara färgen utan att tappa det jag ville uttrycka med bilden.

Människor gör sig i profil också, här på en bro som inte är ny.

Här finns det inte ens en bro, bara en människa.