Det var mörkt när jag gick hemifrån - när det gått över närmade jag mig jobbet

En vandring från bländare 2.8, 1/20 s och ISO800,  till 6.3, 1/60 och 400

Jag hade stoppat kameran i ryggsäcken, för det var så mörkt ute, men natten hade bjudit på spårsnö så jag halade snabbt fram den igen när spåren uppenbarade sig. Det var i mörkaste laget för att kunna fota på fri hand, men jag slösar ju inte på film, så då kan jag ju kosta på mig några rutor. Det var också i mörkaste laget för  för att ändra inställningarna på kameran, jag såg ju inte var knapparna satt.

Det var inte många som hade varit ute före mig. Stora rushen till dagis, jobb och skola hade inte börjat än, precis lagom många fotspår hade trampat här.

Men så är det det här med färgerna. Vitbalans och färgstick och så, och inte blir det bättre av att det finns flera olika belysningar med olika färgtemperaturer, rött å grönt å gult å blått å...

Jag såg ju redan på skärmen att det såg hemskt ut när jag tog första bilden, lingon-med-mjölk-färg på snön. Det blev lite bättre om jag ändrade inställningen, men sen kom jag ju på: det är mönstren jag fångar, vad ska jag med färgen till. Sagt och gjort, in under en lampa och pilla med knapparna, och vips var kameran svartvit. Skönt.

Det blev mycket mer harmoniskt både på skärmen och i bildsinnet när kameran blivit svartvit. Och jag tror bilderna blev bättre också.

Jag kunde i och för sig ha sparat bilderna i färg i kameran och sedan svartvittifierat dem i datorn, men jag gillar ju att skapa bilderna direkt i kameran, vid fotoögonblicket. Det är ju delvis ett arv från alla mina år som dia-fotograf, där man i princip gör allt jobbet med bilden just i fotoögonblicket, eller kanske snarare före själva ögonblicket, när man gör de precisa inställningarna för att det ska bli bra.

(Därmed inte sagt att svart-vitt inte kräver noggrannhet, men där finns ju en justeringsmarginal efteråt.)

Digitalt har man ju båda möjligheterna på ett annat sätt, i kameran eller i datorn efteråt, och jag uppskattar alltså att kunna göra mer direkt i kameran. Svart-vitt t.ex. Men det har jag visst redan sagt.

Här kan man ju nästan ha folk- och hundräknning. Hur många har passerat på morgonen? Inga pris utlovas för rätt svar.

En del hade mer bråttom än vad jag hade.

Hon gick med tydliga rejäla jag-måste-hinna-i-tid-kliv

Redan vid första kurvan hade hon dragit ifrån rejält!

Hon hann. Hon skulle med bussen, och den hade inte kommit ännu.

Om vi förflyttar oss framåt i tiden och längs vägen har vi kommit fram till bländare 4 0ch 1/40 ungefär.

I bakgrunden reser sig hotellskrapebygget högt över nejden och här har också fotspåren hunnit bli  fler.

Inte alla går...

De har inte förstått att det är halt att cykla...

...men det gjorde ju jag i den åldern också, så jag ska kanske inte säga något.

En berättelse måste ju ha ett slut också. Ett långt slut? Eller kanske ett högt.

Här, när slutet nalkas, har ljuset kommit:  bländare 6.3, 1/60 s och ISO400

Och vi har också bytt kommun, den sista bilden är tagen i Stockholm, de andra i Sollentuna.

Sällskap på färden: Olympus PEN EP1+ 2.8/17 mm

Skit, shit eller bara onödiga intryck?

Ja, det kan man fråga sig, varför tar man alla dessa onödiga bilder, bara för att det är kul eller för att det är nödvändigt? Och varför skriver man alla dessa onödiga ord. För mig är det ibland så att orden bara väller över mig och någonstans måste jag göra av dem, och att skriva ner dem är ett sätt. Sedan är jag av med dem, och de slipper ligga där och kalla  på uppmärksamhet.

Inte minst rinner orden till när jag går, precis som fallet är med alla små vardagliga, meningslösa små synintryck som också pockar på uppmärksamhet. Som när jag går hem från jobbet, till exempel. Idag hade jag kameran i fickan när jag gick hem, mörkret till trots. Fri hand, 1/20, 2,8 och ISO 800 var det som gällde. Så nu har jag testat det.

Har ju funderat flera gånger på hur jag skulle kunna fånga hotellbygget som jag går förbi ganska ofta, men hittills har det inte blivit något försök. Att jag inte haft kamera med mig kan ju vara ett skäl. Och att jag inte haft kamera med mig kan i sin tur bero på att jag inte haft någon lust att ta hand om bilderna när jag kommer hem. Men ett skäl  är ju också att bygget har vuxit sig stort och svårfångat.

Inte precis något litet synintryck.  Strävar efter att  bli högst i Kista.

Men idag flög alltså något i mig, när jag passerade det växande tornet, och jag slängde iväg några snapshot när jag passerade. På vinst och förlust. På något sätt gjorde mörkret det enklare, det dolde en massa detaljer, virrvarr och andra störande inslag.

Det blev ett skott till när jag kom närmare.

Nä jag passerat tornet viker jag in på lugnare gator, utan den stora folkstormen på väg till eller ifrån pendeltåget som ofta rör sig runt tornets fötter, och som gör att man löper risk att bli nertrampad om man stannar upp ett tag. Lika farligt som i Pamplona känns det ibland.

Men här är det lugnare. Enstaka dubbdäckscyklister som rasslar förbi är det enda som stör friden, i alla fall om man filtrerar bort bruset från motorvägen som går intill. Men eftersom jag bara pratar med mig själv när jag går där generas jag inte av ljudnivån. Anpassad till storstaden?

Varför tar jag sådana här bilder, när det finns andra som gör det mycket bättre, med stativ, storformat, tid och tålamod. Men jag vill inte konkurera med dem.. Visserligen är det roligt när resultatet blir lyckat, men för mig är det vägen dit som är roligast, och då i första hand själva fotograferandet, att gå med kameran, söka, hitta, pröva, misslyckas, och lyckas ibland.

Det är med bilderna som med orden i bloggen, en rad med spontana intryck som jag formulerar innan de bleknat så mycket så inte ens jag själv tycker att de är intressanta, tankar och bilder i nuet.

Skriver jag till bilderna, eller tar jag bilder som passar tankarna, eller är allt bara skit?

Men det roar mig!

Och i svartvitt slipper man alla besvär med vitbalans och färgstick!

Nu tog orden slut, så då blir det i all stillhet en bild av min mest fotograferade gångtunnel.

Och när jag kom hem lyste det i husen mittemot.

God natt!

All bilder tagna idag, med Olympus EP-1 och 17mm/2.8.

Den rymms i jackfickan.

Och rubriken? Ja, den bara anföll mig i morse, när jag gick till jobbet. Så då fick jag ju se till att leva upp till den.

I går var det ljust när jag gick
och jag hittade en kamera i fickan
så då blev det bilder

Jag har ju inte tagit en bild sedan i början av oktober. Mörkt på morgonen när jag går och mörkt om aftonen när jag går hem. Och på helgerna har inspirationen helt uteblivit, även om jag ibland ser möjligheterna. Är det inte skoj så är det inte. Så enkelt är det.

Men i går när jag halkade till jobbet (eller var det i torsdags? tiden går så fort) var det ljust, i alla fall tillräckligt ljust. Men det var också halt, faktiskt onödigt halt, och sandkornen som skulle hjälpa mot halkan hjälpte inte, för de var infrusna i isen. De syntes men hjälpte inte. Jag trillade dock bara en gång, de andra gångerna kunde jag parera piruetterna.

Men innan jag trillade hände det, motiven kom till mig och jag och jag hade lyckan att hitta en kamera i fickan, så jag kunde fånga dem.

Typisk bild på halka, men inte den halka jag halkade på.

Jag gick vägen förbi min välfotograferade bro, som fortfarande inte har öppnats för trafik, det är bara gång- och cykelbron som används.

En modern stendös ligger och vilar bredvid bron, men jag har inte förut fått till någon bra bild på den, men nu när snön hjälper till att isolera den från omgivningen vågar jag mig på ett par skott. Färg och svartvitt.

Lite senare blir jag stående och vet inte vilken väg jag skall ta.

Ilsket oranga står de där och vill få mig gå åt olika håll. Personklyvning eller en gyllene medelväg? Vem vet, kanske står jag fortfarande kvar där?

(Hur böjer man orange, förresten? Brandgula?)

Dock kom jag vidare...

...föör jag kunde ta den här bilden efter det jag fallit och tagit emot mig med kameran i handen. Uppenbarligen överlevde vi, båda två. Däremot hade jag i fallet kommit åt knappar och reglage på baksidan, så att kameran hittat lägen och funktioner som jag knappt vissste fanns.

Och jag kom fram till Kista, som jag skulle.

Så, nu har jag fotograferat i år också. Och skrivit ett blogginlägg. Också det första i år.

Hamnade i Skåne i helgen och fångade några bilder sådär i förbifarten.

När jag vaknade upp på morgonen fanns världen utanför mitt fönster...

... en ny och spännande värld...

...och från frukostbordet såg jag andra världar uppenbara sig...

...som krävde en snabb visit med kameran...

...för att fånga naturens spännande former...

...morgonens vackra ljus...

... och livets skönhet.

På andra sidan växte den allsvenska granskogen...

...med sin ibland lite taggiga framtoning...

...och ibland mäktiga resning.

Noterat, så där i förbifarten alltså.

Och bilderna syns förstås bättre om ni klickar på dem.

Sådär i förbifarten-kamera: Olympus PEN + 17 mm

Söndag förmiddag (eller var det kanske bara morgon eftersom det var söndag)

Strunt samma om det var morgon eller förmiddag i morse, någon hade ätit upp min fil (troligen jag själv) så jag hade ingen till frukost. Den lilla Konsum-butiken på gångavstånd hade inte öppnat ännu, så jag gick istället till den stora ICA-butiken på gångavstånd, som hade öppnat, för att skaffa fil. Folktomt var det, när jag gick, så det var nog sovmorgon.

Alldeles tomt, inga människor, bara nerfallna höstlöv.

För att det inte ska se ut som att förorten bara är betonggrå har jag behållit färgen i nästa bild. Inte för att jag vet om det gör husen mer lockande. Jag har aldrig bott i ett sådant där stort hus, så jag vet inte. Tre våningar räcker för mig. Men även det tyckte jag var för mycket. Annars är det så långt till marken.

Går man längs den här gången ser man tydligt hur bebyggelsen är planerad. Man kan börja uppe på kullen, bland villorna, friköpta förstås, och gå nerför och passera de små tvåvåningsradhusen, bostadrätter, och sedan fortsätta bland trevåningshusen med bostadsrättslägenheter för att sedan komma ner hit till hyreslägenheterna. Hur många våningar det är får ni räkna själva. Längst bort i fonden finns pendeltåget.

Här såg jag också den första mänskliga varelsen. Det första levande livet höll jag på att skriva, men det stämde inte. Fåglarna var vakna och i högsta grad levande.

Hon såg ut att vara lika liten och ynklig och ensam som hon ser ut på bilden. Ansiktsuttrycket var talande. På väg hem? Tidig morgon? Sen kväll? Vad vet jag?

Den här mannen hade däremot ett tydligt mål.

Själv gick jag inte raka vägen utan sneddade lite på tvären i folktomheten.

Söndagsmornar kan vara ödsliga.

Ligger folk och sover däruppe?

Själv fortsätter jag längs en upptrampad stig, ut mot det lockande gröna...

...och passerar bollplanen i parken.

Men visst blir väl bilden av bebyggelsen lite trevligare utan nät och med mera färg.

Inrycket beror bara av hur man ser på omgivningen när man passerar. Vilken av bollplansbilderna är den sanna? Ingen av dem. Båda är bara ögonblickets avtryck hos fotografen, och i detta fall ögonblick med bara några få sekunder emellan.

Innan jag är framme vid affären hinner jag också fånga en ensam resenär som klivit av pendeltåget.

Hur långt jag har till affären? Tja, drygt fem minuters promenad.

Olympus PEN  + 17 mm