Den långsamma betraktaren.

Ett bra fotografi kräver en långsam betraktare, som har tid att göra bilden rättvisa. Hur vanlig är denna betraktare i dagens snabba värld? Ja, konsten att betrakta en bild kanske är ett inlärt beteende, format av den tid och värld vi lever i. Är en bild något att snabbt konsumera för att sedan dra vidare, eller något att långsamt ta till sig, stanna upp vid, begrunda och reflektera över.

När jag växte upp var bilder inte samma vardagsmat som idag. De bilder som fanns utnyttjade man väl, studerade länge och återvände till och försökte utvinna så mycket information och intryck som möjligt, och gick också vidare: reflekterade, fantiserade och drömde, detta oavsett om det var en tecknad bild i en sagobok eller ett fotografi i en tidning eller bok. Och det är detta jag menar kan ge ett inlärt beteende, ett återvändande och reflekterande bildtittande, den långsamma betraktaren.

Bilderna var också stillastående på den tiden. Ibland, på bio, var de rörliga. Med tiden trängde de in i hemmen via TV:n, och så var utvecklingen igång, mot dagens bildexplosioner och eviga exponering av nya intryck. Vilken sorts bildbetraktare skapar det? Hur ser, tänker och reflekterar man? Visst finns det även idag långsamma betraktare, men hur vanliga är de? 

Vid all kommunikation bör man tänka på mottagaren, sägs det. Påverkar det fotograferandet, hur dagens betraktare ser ut? Och om vi inte har långsamma betraktare, har vi då inte heller långsamma fotografer, eller skall vi kanske hellre säga uthålliga fotografer.

Bara en hastig reflektion...

Någonting är på väg att ske...

Vi skiljdes åt för ett år sedan, trötta efter två intensiva dygn.

Gruvans dagar 2008 i Sala silvergruva var över.

Men nu börjar något hända igen. Folket samlas på samma plats igen. 

Nu till helgen är det dags för årets evenemang.

Genomgång av praktiska frågor är ju inte alltid så roligt...

Då blir det roligare om man får något att se upp till.

Sedan blir det mer spännande.

Fördelning av rollerna till gruvdrängar och annat löst folk som kommer att finnas nere i gruvan på lördag och söndag.

Alla lyssnar med spänning.

Och verkar inte direkt missnöjda!

Vill ni uppleva resultatet så kan ni göra det live på lördag och söndag. Eller här i bloggen efteråt, eftersom Jag är där och fotar. Men verkligheten är bättre!

Fortsättning på berättelsen

Min blogg från förra året

Åter en vända
med återanvändande
utan återvändo

En fristående fortsättning på gårdagens reflektion om att återvända till kända motiv och miljöer.

Nära silvergruvan ligger också vattensystemen som en gång i tiden försåg gruvan med kraft. Det var här allt började en gång, mitt digitala fotograferande och utforskandet av vattnet och skogen som motiv. Här och hemma bland blomstern i min trädgård. Två miljöer som var nära. Och som jag saknar där jag bor idag. Återvände därför till vattenkanalerna när jag ändå var vid gruvan.

Grönt är det när alla löven speglar sig i vattnet. Den s.k. Gröna gången är inte långt bort. Jag återvänder nog dit en annan gång.

Går miljöerna att återanvända som motiv? Kan jag göra nya bilder, eller blir det bara "favoriter i repris"?

(Även om det inte var en så uttalad tanke när jag gick där. Det är först efteråt, när jag reflekterar, som jag blir varse vad jag gjort. Och att formulera mig i bloggen är ett utmärkt sätt att reflektera, då tvingas jag konkretisera allt som snurrar i skallen. Det är nog faktiskt den största driften bakom bloggandet. För mig. Reflekterandet, men också berättandet.)

Vattnets gröna varierar med moln, sol, solstrålar, skugga, vinklar och annat. Vattnet har så olika karraktär, fast det är på nästan samma plats. Och ändå är de här bilderna tagna vid samma tillfälle, en kort promenad runt gruvområdet. Men motiven återanvänder jag, sedan tidigare promenader, för några år sedan. Ändå blir det nya bilder, för motiven är inte desamma (ja, det är en avsiktlig motsägelse här) och mina ögon ser inte samma sak.

Träden går ju att fånga indirekt också, genom sina skuggor, genom sina avspeglingar, i vattnets skrovliga yta, som löser upp formerna lite. Men känslan av vatten i skogen finns där och det är den som härskar på platsen, även om det är resterna av en vattenkanal i ett vattenförsörjningssystem. Ska jag se detta som en skön fläck på jorden, eller som ett industriminne?

Här har industriminnet definitivt försvunnit. Jag har ändrat blicken och seendet och fokus och annat framträder i bilden. Vad? Det överlåter jag åt betraktaren. Den här ska inte jag förklara.

Allt handlar om var man lägger fokus.

Ett och samma vatten innehåller så mycket. Det gäller bara att se. Och det var längs de här promenadvägarna jag lärde mig se med nya ögon för 5-6 år sedan. Här och med hjälp av kära vänner på Fotosidan.

Nu när jag skrivit texten förstår jag vad jag menade med rubriken. "Utan återvändo" - när man lärt sig se med nya ögon finns ingen återvändo, jag kan inte återgå till att vara den jag var tidigare...

Återkomst, upprepning eller variation.

Ibland återkommer man till gamla jaktmarker, eller ska jag säga tassemarker, och det kan ge igenkännandets glädje men också förnyelsens förvirring. Men det var inte det återkommandet jag tänkte på, utan det invanda återvändandet, att som fotograf återvända till välkända miljöer.

Det är samma ögon jag använder, men ändå ser jag på olika sätt om jag kommer till välbekanta miljöer eller till helt nya sådana. Som återvändare handlar det kanske om att försöka utvinna något nytt ur det redan välkända och urkramade. (Om man nu inte bara vill upprepa sig, vilket jag förstås gör.)

I går återvände jag.

Jag var till Silvergruvan igen, Sala silvergruva. Välbekant. Innan jag flyttade åter till den stora staden, bodde jag ju i närheten, och gruvområdet ingick i mitt promenadrevir, med och utan kamera. Numera återvänder jag ibland eftersom dottern sommarjobbar där.

Igår försökte jag se med nya ögon (50 mm, 1.4, för att få kort skärpedjup). Jag började med de gamla äppelträden, men egentligen ville jag inte fånga träden, utan gruvmiljön.

Ett gammalt hjul som står lutat mot muren.

En av de gamla gruvbyggnaderna.

Ett försök att fånga något, genom att fokusera på något annat än det man vill visa. Eller kanske fånga både och.

Det växer lärkträd där. Här använder jag dem för att visa besökarnas parkerade bilar.

Och här har jag fångat Drottning Kristinas Schakt. 

Jodå, jag tog fler bilder igår,

så "det kommer mera..."

Sedan fortsatte jag till nästa anhalt
Snurrigt i Sätrabrunn

Efter mitt stopp vid silvergruvan fortsatte jag till Sätrabrunn och "Folkmusik på brunnen".

Avnjöt först en middag på värdshuset och avnjöt sedan (ännu mer) en konsert i kyrkan, med Triakel. Lyssna till dem om du får chansen. Klart hörvärt!

Bytte sedan lokal, och där samlade sig spelmännen för att spela upp till dans.

Söker inspiration?

Nu var det inte för att fota spelmän som jag gått dit, utan för dansens skull och efter en lite stund hade musiken fått fart på dansarna.

Jag har ju försökt med det här förut, att fånga dansens själ - men det tarvar fler försök innan jag blir nöjd.

Stämningen steg och med den farten.

Men ska det behövas så många spelmän till så få dansare...

...eller är det kameran som luras?

Prövade också med det här perspektivet.

Så småningom börjar kropparna lösas upp...

...i ljus...

...eller mörker...

...och skumma figurer börjar röra sig i lokalen.

Varför svartvitt? För att blicken inte skall förvillas av färgerna utan låta rörelse och form tala. Jag upptäckte att jag själv påverkades för mycket av färgen när jag gjorde i ordning bilderna, så jag valde svartvitt, och det var nog så jag tänkte när jag fotograferade. Färgen upptäckte jag inte förrän jag tittade på bilderna efteråt. Och tog bort färgen.

Men jag slutar med en ljus sommarnattsbild. I färg.

God natt!