Ett (åter)besök i Sala.
Kanske ett minireportage

I lördags hamnade jag i Sala igen. I alla fall i utkantena, jag var aldrig in i stan. Det var ganska torrt i Stockholm, men strax efter Enköping kom jag ifatt regnet, och i Sala var det blött. Vädret lockade många till silvergruveutflykt och när jag kom dit vid fyra-tiden var kön till kassan lång. Och det hade den varit länge.

Ensam stod hon där, min dotter, och höll fart på rulljangsen.  Alla andra hade hon kommenderat till andra sysslor för att ta hand om besökarna.

Sådär, nu blev hon skarp också (eller kanske istället).

Kan du ta det där gänget, som står och väntar på att gå ner?

Nämen titta! Där är du ju, pappa.

Lite trött i blicken är hon, klockan är fyra, och hon har inte hunnit med lunchen än...  Det HAR varit en intensiv dag!

Men så småningom är det dags att avrunda arbetsdagen (MED lunch i magen)

Räkna, räkna, räkna. Kassan stämde. Skönt.

Samling vid dagens slut. Från alla håll dyker dom upp, gruvguiderna och pratar om dagens händelser.

Undrar vad dom pratar om här?

...och här?

Ute var det blött i alla fall.

(nej, det är ingen bra bild, men jag ville ha den som avslutning)

Själv fortsatte jag till Sätrabrunn, där annat hände, men det får bli ett annat avsnitt.

Digitalis form i digitala former

Jag gillar Digitalis (dvs. fingerborgsblomma), både som blomma och motiv. På samma sätt som jag gillar lupiner och rallarrosor (som lär vara en av de blommor som har flest svenska namn). Men nu var det Digitalis som gällde. Jag visade ju en vit från min uteplats i förra blogginlägget, mennu hamnade jag någon annanstans, där det finns fler, med mer färg, självsådda på en liten bergknalle.

Somliga är blekare, men sköna ändå.

Endast en detalj sticker fram ur oskärpan.

En mer fragementarisk skildring av blomma och blad.

Eller som här, med mer schwung i blommorna.

Eller en lek med oskärpa och USM, för att få ett annat uttryck.

Vilket ledde mig vidare till mer experiment.

Sedan slutade jag innan jag spårade ur alldeles.

Jag hamnade på en gräsmatta utanför ett hus i Uppsala och fortsatte mitt oskarpa sökande och hur jag blev skarpare hemma

Jag var hos min dotter i Uppsala och hälsade på, en dag när hon var ledig från arbetet i gruvan och det var stekande varmt och gassande sol. Det var dags för fika så vi tog kaffet med oss ut på gräsmattan mellan husen. På gräset fanns inte bara vi utan också massor av små vita blommor (Bellis Perennis) som en del tycker är ogräs och jag gillar.

Skarpa blommor och skarpt solsken. Det lockade mig till oskarpt sökande efter bilder.

Massor av bellis och en rikblommande lilja i bakgrunden. Lite skarpt gräs i nederkanten, för att ha en grund att stå på. Men allt det var mer intuitivt när jag låg där på magen och tittade i sökaren. Vad jag sökte var känslan av sol, ljus, sommar, värme och en skyddad plats att njuta detta. 

Det handlar inte om att skapa identifierbara former, som jag skrev om i ett tidigare inlägg utan att skapa något annat som man som människa kan identifiera sig med eller känna igen.

En av många. Mångfalden i form av ett diffust moln av blommor i bakgrunden.

Eller så låter man allt bli lite diffust för att lämna mer utrymme åt fantasi och känsla.

Väl hemma hos mig hittade jag självsådda vita Digitalis (fingerborgsblommor) i springorna på min lilla uteplats.  

Den här gubben har slarvat lite när han rakade sig. Det finns lite strån kvar där på ena sidan.

Ett par prästkragar fångade jag också

Och här är det både prästkragar och fingerborgar.

Det blå i bakgrunden? Det är grannpojkens leksakbil som syns genom springorna i planket.

En liten lek med inramning kostar jag också på mig...

(Det är en prästkrage)

Men just nu är det så stånkigt så jag längtar efter lite svalkande regn.

Och regnet ger bilderna en annan lyster...

Sen måste jag ju erkänna att det är lite historieförfalskning i texten ovan. Det var inte när jag kom hem, utan en eller två dagar senare jag plåtade blommorna hemma hos mig. Och jag tänker inte så mycket som det verkar av texten, när jag fotograferar. Det kommer efteråt. Som i morse, när jag satt och åt frukost efter att ha varit i tvättstugan och laddat maskinerna, då kom orden över mig, och sedan var det bara att försöka komma ihåg orden tills jag satte mig framför datorn.

Teknik:

Bellis i Uppsala med 70-200 IS.

Blommor hemma med 100 mm makro.

Samma kamera i båda fallen: Canon 40D.

Och fri hand. Det passar mitt sätt att fotografera. Speciellt när det är så här ljust.

Och fri hand är mycket lekfullare än stativ och jag fotar ju för att det är skoj och föra att jag söker. Med stativ blir allt tråkigare, seriösare och mer prestationsinriktat, och sökandet och känslan försvinner. "Life is too serious to take seriously" har någon vis man sagt (ja, det kanske är fler) och detsamma kan jag säga om mitt fotograferande och bildsökande. Vilken inte handlar om att jag är o-seriös, mer om mitt sätt att vara.

När vidvinkelfotografen tar sitt tele och går ut ur skogen och snubblar på en bäck, vad händer då?

Ja, han fotograferar förstås. Riktar kameran mot vattenflödet och låter det rinna tills bilden uppstår...

Med kamerans hjälp kan man avslöja vilka hemligheter som vattnet ruvar på.

Eller så blandar man skog och vatten...

Lövens speglingar och bäckens botten (inte bäckenbotten!) blandas, ja till vad, ögonblickets försvinnande intryck kanske.

Eller så söker man förenklingen...

...i en ensam vattenbubblas färd i ett ögonblick av ljus.

Under de täta trädkronornas kraftiga lövgrönfilter tonar allt i grönt

Nej, vattnet är inte så äckligt som det ser ut...

Avslutar med en bild i ljusare toner. Höjdformat, den blir lite större då.

Trevlig fredagkväll på er alla...

"Betraktaren får inte förvänta sig att identifiera föremål utan fastmer själstillstånd"

Ja det skrev jag om i går,  detta att upplösa formerna för att förmedla det inte uppenbart synliga, och istället försöka fånga andra dimensioner och upplevelser av världen runt oss.

Idén är ju inte ny. De målande impressionisterna började upplösa världens konturer för mer än hundra år sedan. Ljuset var inte längre bara en belysning av scenen, utan det som allt bestod av och övergick till i bildernas uttryck. Man skulle som betraktare inte längre känna igen föremål och personer utan fångas av annat, av upplevelser, ljus och musik. Konstnären skulle fångas av ljusets och ljudets vibrationer och försöka återge det.

Inspirerad av en tidningsartikel gav jag mig ut på jakt efter upplösliga former, och fortsättningen på promenaden kommer här.

I stället för att utnyttja teleobjektivets oskärpa övergick jag till att försöka upplösa världens konturer med vidvinkel. Ett mer hopplöst företag kan synas, men söker man, så söker man. För det är sökandet i sig som är det viktiga, målet intresserar mig inte så mycket för det känner jag inte till. Det är okänt, liksom vägen. Det är så skönt att famla (inte i mörkret men i ljuset).

Vidvinkelförsök 

Lågtgående sommarkvällssol fångad i vidvinklig oskärpa och sedan överdrivet skärpt efteråt, för att återskapa vissa strukturer.

Samma plats, samma tid, bara lite annorlunda.

Avdelningen plågsamma bildförsök: att bara göra bilden oskarp gör ingen människa glad. (Antar jag.)

Man måste kanske tänka på innehåll och komposition, även i en oskarp bild. I alla fall med vidvinkeln, för det blir bara oskarpt, och ingen upplösning av motivet. Elementen i bilden är fortfarande identifierbara. Eller?

Åter till telet

Röda blommor upplösta i formen. En bild att betrakta, inte för att identifiera ingående objekts exakta utseende och art, utan för att uppleva, känna och kanske njuta.

Sommarljus. Fångat kvällsljus med sommarstämning. Upplösta objekt. Vad? Är det intressant?

Undersökningen av världen med oskarpa ögon kommer säkert att fortsätta...