På resa med Baudolino

En bok är inte fel att ha med sig på resa. Den kan fylla ut en del av de stunder av tomrum som kan uppstå när man färdas och när man väntar. Eller när läslusten blir för akut.

På tåg t.ex.

Eller när man hittat en skön läsplats

Varför inte som en skön stund efter maten

Och på kaféet, som tilltugg till soppan

Eller på samma kafé, en annan dag, med tårta till.

Och varför inte på ett sådant där fiffigt fällbart tyskt P-lås, som gör att ingen kan sno den tomma platsen.

Kanske i väntan på spårvagnen.

Och förstås: på en monumental plats.

Medverkande:

Eva-Brita, min dotter

Baudolino, roman av Umberto Eco

Canon S70, kompaktkamera

Intryck från en dag...

När man vaknade på morgonen och gick till duschen såg man inte mycket av staden utanför. Möjligen lite, lite i de små gliporna.

Från det lilla köket där vi beredde vår frukost såg man lite mer, men någon höjdarutsikt var det inte.

Spårvagnsspår fanns det i alla fall att titta på. En liten del av Leipzigs spårvägsnät. (Sådär, nu har jag avslöjat staden)

Vårgrönt var det i parken, där jag satte mig för att vila min fot (nej, den är fortfarande int bra).

Jag gick ut och satte mig ivårsolen, medan dottern var kvar inne på museet. Att stå blev i längden jobbigt för foten.  Dessutom är min tyska inte lika välutvecklad som hennes, så det blev i längden påfrestande att läsa. Dessutom gör min ålder att delar av nutidshitorien som är främmande och spännande för henne är mer bekant för mig, och hon lägger därför mer tid på bakgrundinformationen. Roligt att se hennes kunskapstörst.

Museet, ja. Det var inrymt i den byggnad i Leipzig, där Stasi huserade och handlade också om Stasi och dess verksamhet. Fascinerande med alla dokument, men också skrämmande med den totalt genomorganiserade verksamheten. In i minsta detalj.

För att vila kropp och själ lutade jag huvudet bakåt, tittade uppåt och njöt av våren.

Fynden i parken kanske berodde på det var söndag förmiddag (Påskdagen till och med).

Efter museet och en välbehövlig macka sökte vi oss tillbaks till det traditionella kaféet och njöt.

Och sitter man vid ett kafé-fönster kan man studera folklivet utanför (inklusive speglingar).

Sedan lite förstrött strövande i staden

Spontan konsert.

Redan tidigt byggde man i Leipzigs gamla marknadskvarter hus med övertäckta passager och gångar.

Somliga strövar fortare än andra. 

Försök inte gömma dig. Jag ser dig!

Olika sekelskiften ser olika runda gathörn födas.

 Nikolaikyrkan - öppen för alla.

Kyrkan spelade en framträdande roll inför murens fall 1989

Här samlades folk inför de tysta måndagsmarscherna som var en upptakt till den fredliga revolutionen. Och skarorna blev med tiden större och större.

Det här trädet växer i ett av kyrkans hörn och det kändes som en fin symbol för det tysta men starka motståndet. Tidens kraft rår ingen på.

Ett annat av kyrkans hörn

 Även där det är som mörkast finns det en stråle av ljus.

En ny gammal stad.

En ny dag. (Ja, ny och ny, vi har ju redan åkt tåg; påskaftonståg.)

En ny stad. (Ja, ny och ny, den är ju från 1100-talet, men ny för oss.)

Nya bilder. (Ja, de är nya,  de har jag aldrig tagit förut.)

Den här t.ex. En typisk bild från östra Tyskland, med helt nytt, nästan nytt, gammalt, återuppbyggt i gammal stil, och ännu ej byggt, men utgrävning pågår och medeltiden ruvar därunder.

Nybyggt i ny stil. Konstmuseum (nej vi hann inte med).

Museet blev värt en bild till, när lämpligt staffage marscherade förbi. Jo, väggarna är halvgenomskinliga !

Dom uppträder visst två och två...

Nej det gör dom inte. Det vänstra paret var tillfälligt. Min mineralintresserade dotter studerar sten.

Röda mattan hade dom lagt ut också, men vi brydde oss inte. Inte just nu, kanske en annan gång...

 I stället hamnade vi på torget, där traditionell, medeltida, flerdagars påskmarknad ägde rum.

Men ljuset var ogint mot fotografen. Dundrande solsken från klar himmel, och ganska så skuggigt i stånden en under de nerböjda tälttaken. Men en läderbild blev det. Vi återvände hit, flera gånger. Inte till lädret, men till toget. Persiskt kaffe. Säckpipor (inte skotska!). Teaterspektakel. Folkliv. Etcetera.

På ett annat torg var det lugnare.

Både rofyllt och lustfyllt för de lekande.

Det går att trivas, även om man inte når ända upp. Kyrkan i bakgrunden återvänder jag nog till. Den har spelat en roll i modern tysk historia.

No comments! Självstudier.

Efter lite promenerande och "bekanta sig med staden" angjorde vi ett kafé.

Soppa satt fint i magarna. Ljuset var skönt och stämningen traditionell, så bilden fick bli tidsenligt svartvit.

Modernare glas och miljö och ungdomligare publik hittade jag vid dessa telefonkiosker.

Och här hittade jag några gamla stofiler, alldeles bleka i ansiktet. 

Undrar vad han till vänster tittar på?

 Kanske på min dotter?

Ja, här syns vi båda i bild.

Olika budskap.

Och modern form, både på hus och gatubelysning.

Slut för idag, tack för idag!

Vad staden heter? Det har jag visst glömt att skriva.

Då får jag väl försöka komma ihåg det i morgon då :)

Dagen går mot sitt slut och blir till en färd in i mörkret, men allting har sin fortsättning.

...forts

Eftermiddag blir det varje dag, och så ock denna dag, så det var dags att tänka på reträtten, men först vände vi oss om och kastade en sista blick på de massiva linjerna och mängden av sten.

Visst var den imponerande...

Väl nere i det lilla samhället Königstein konstaterade vi att ett tåg just gått. Det tog inte så lång tid att konstatera att vi nog var hungriga och inte mycket längre tid att konstatera att vi borde göra något åt det, men lite längre att bestämma oss för var. Jag åt forell (om det nu är samma sak som Forelle). Den var god. Vad dottern åt minns jag ej.

När hungern gått över gick vi ner mot stationen och fångade lite afton-Elbe på vägen.

Aftonen föll och blev till en färd in i mörkret

Världarna blandas i fönstrets gränsyta och det tycker jag är spännande.

Hastiga ögonblick far förbi.

Men på tåget råder lugnet.

Efter kväll kommer natt, och efter natten kommer ny dag och det var dags att lämna Dresden.

Påskafton utanför stationen.

Och snart befann vi oss på tåg igen, med en liten glugg ut mot omvärlden...

... som blev till en ny omvärld...

...och ibland en station.

Det dröjde inte så länge innan vi kommit dit vi skulle, och där var det också påsk.

Och vi drog oss iväg...

...från stationen föt att parkera bagaget på vårt nya natthärbärge.

En ny stad att utforska.

Om vägen är målet, hur är det då att komma fram.
Bara tråkiga vykort?

 Ja, så hade vi då tagit oss upp på berget. Det lilla örnnästet vi sett nere från dalen visade sig vara en riktig bamsing när vi kom upp. Nio och en halv hektar täcker den! Mycket sten, mycket murar och mycket linjer är det. Och fler blir det en solig dag när skuggorna faller.

Jag blev inte riktigt nöjd med den här bilden när jag gjorde i ordning den. Snarare missnöjd. Och då testade jag att göra den svartvit. Och inte vet jag om den blev bättre av det. Jag blev i alla fall inte missnöjdare. (Jo, jag vet att det borde heta mer missnöjd, men det låtsas jag inte veta om.) Jag konstaterade också (än en gång) att för sådana här motiv räcker inte lillkameran riktig till. Och det var nog någonstans där som tanken på tråkiga gamla vykort föddes. Så då bestämde jag mig för att göra tråkiga vykort.

Men värden är ju inte bara svartvit, så jag kan ju inte låta bli att blanda in färg också.

Jag fick med några turistdamer också, mitt i färgen. Eller är det damturister?

Om man nu lyckats ta sig över yttre och inre vallgraven och genom ett antal portar och upp genom den hala branta portgången, så återstår bara den här backen, där försvararna kan stå och kasta ner skräp på en, innan man kommer upp till glasskiosken. Den hade inte bara svartvit glass.

Och ett tråkigt vykort med texten "Königstein am Elbe" (fast ni får själva tänka er texten i ena hörnet med små vita bokstäver), måste väl också finnas med. Den här meningen väckte förresten gamla reminiscenser från den tyska grammatiken till liv. Heter det am Elbe? Är Elbe der, die eller das? "An, auf, hinter, in, neben, über...". Ackusativ och dativ. Hjälp!

Färg igen. Där nere gick vi när vi gick upp.

Titta upp och titta ner. Och allting lutar, för fästningsmurar är inte raka. Var är vattenpasset?

Fönster är ju alltid spännande! Fast jag kanske är fönstermissbrukare. Finns det avvänjningskurer för sådant?

Svarvitt vykort igen. Välj själv text för hörnet av kortet. Vit text förstås.

Samma hörn, annan vinkel, mera färg, mer Elbe.

Stanna där och njut av utsikten och det varma sköna långfredagvädret. Jag och dottern sitter i ett annat hörn och äter matsäck.

http://www.festung-koenigstein.de/museum/de/