Den lilla människan

En ny dag har anlänt, en lång fredag, en solig sådan, med utflykt i blick och högt ställda mål. Vi ska nämligen upp till Königsstein, Tysklands största fästningsanläggning, som tonar högt över Elbe.

Första backen är avklarad och sittande på en liten stubbe släcker Eva-Brita törsten.

Vi vandrar turistvägen uppåt. Fast den riktiga turistvägen är förstås den som kommer från andra hållet och är asfalterad och och bil- och busstrafikerad, och tråkig, så den var inte att tänka på. Det är ju vägen som är målet, men inte när den är asfalterad.

Men vi kunde inte ens hålla oss på stigen så länge till, det såg allt för lockande ut att att bara dra tvärbrant till höger upp mot klipporna.

Det här missar turisterna. Vara turist, trist. 

Mitt berg!

Men nyfikenheten tar över, vad kan det finnas där inne?

Vi fortsatte runt berget på den nerlagda stigen. Vi fick gå helt ensamma. Skönt.

Den här tar sig upp för berget på ett helt annat sätt än vad vi klarade av.

Berget tronade till vänster och til höger, långt där nere, slingrade sig Elbe. Det anses vara vackert här. Det var det.

Dessutom var det skugga på den den här turistfria sidan, så vandringen blev behagligare utan solgasset.

En spricka i berget. Den måste undersökas!

Nä, nu kommer jag inte längre...

Jag kommer ut igen, pappa!

Små människor. Dom är små, dom där uppe. Undrar om vi blir lika små när vi kommer dit?

Men nyckeln var stor. Undrar om det är den vi måste använda för att ta oss in?

Om vi tog oss in? Läs den spännande fortsättningen...

Kommer snart på en blogg nära dig...

Skärtorsdagen går vidare och mörkret faller över staden

Just det, ännu en dag lider mot sitt slut, och vi har efter lite kringvandrande och middagsätande har vi hamnat på Augustsusstrasse där det finns en 102 meter lång muralmålning som föreställer alla Sachsens härskare från 1123 fram till förra sekelskiftet. Dresden var ju Sachsens huvudstad.

Det är en imponerande rad gubbar på väggen. Målningen lär bestå av 24 000 kakelplattor i Meissen-porslin. Och det här är inte en ny bild, bara en delförstoring för att ni ska se bättre.

Och här ännu mer...

August hette dom visst...

Åter till helformat igen. Katolska kyrkan i aftonståt.  Till höger Operahuset och däremellan ett hörn av Zwingern, dit vi nu beger oss.

Zwingern är en imponeranande anläggning både på dagen och natten. Sommarnattsvärme var det och en ensam trumpetare stod där och fyllde luften med musik. Byggnadsverket lär ha kommit till sedan kung August den Starke varit till Versaille och tyckte att även Dresden behövde en plats för fest och ståt. Ståtligt är det i alla fall.

Det var här jag upptäckte att jag fått skräp på linsen, därav de snygga strålarna. Det är alltså ingen vaselineffekt.

Efter nödtorftig rengöring på plats lyckades jag bättre med att fånga månskensstämningen.

Taget med Canon S70, 1 sekund, utan stativ (det fanns stenmurar). Ingen märkvärdig utrustning alltså.  Lättvikt för ficka och resa.

Försöker mig på en vykortsbild i lätt panoramaformat också.

Sen föll mörkret och tröttheten över oss och vi gick hem och sov.

Men en liten trailer inför morgondagen ska vi väl ha. En titt ner i Elbes vatten.

Eftersom jag kan spana in i framtiden så visar jag en bild av tåget vi åkte med. Uppförsbacke och klippfästning blir det.

Vi ses!

Torg och öppna platser, fontäner och monument att samlas kring, musik och påskägg i en fortsatt skärtordagsblandning

... forts

Vi fikade när vi skiljdes åt sist och var sdean stärkta att fortsätta vår promenad genom staden (Dresden alltså).

Vi kryssade genom Neustadts varierande kvarter tills vi kom fram till en öppen plats med fontän och soffor. Där blev vi ett tag i den sköna vårsolen. Det blev över huvud taget många stopp för att sitta och vila den här dagen. Min fot tillät inte mer, dålig dagsform. Samma dag jag åkte hemifrån upptäckte jag att jag hade lite ont i hälen, och det förföljde mig under hela veckan i Tyskland. Ibland kunde jag knappt gå och ibland travade jag på rejält. Men, det är klart, asfalt är inte det bästa underlag för att kurera en trilskande häl. Och man kan ju inte hålla sig still när man är ute och reser, ung och oförståndig som man är...

Så tack vare min häl fick vi sitta här och njuta. Titta på folk som passerade. Ligga och vila med huvudet i pappas knä (fick inte jag inte). Studera mannen på gransoffan som antingen tränade inför ett animerat föredrag eller framförande eller helt enklet var lite småknäpp. Studera ungdomar som gick balansgång på fontänparken...

...eller titta spårvagnarna vid den närbelägna hållplatsen.

Alla såg de olika ut, med olika påmålningar.

Jo, det är två människor i bilden.

Vid nästa fontän (eller var det näst-nästa) hade några andra slagit sig ner.Och så är det väl August den Starke (en av Sachsens kungar) som är guldgosse i bakgrunden.

 På nästa torg, och då hade vi tagit oss över Elbe också, hamnade vi vid foten av ett annat monument. Vad som fanns däruppe kommer jag inte ihåg, för det var gossarna i bakgrunden som fick oss att stanna. Gratis underhållning.

Fem tror jag de var, med mässingsinstrument och bra schwung på blåset och en bred repertoar, från Bach till Dixie. En skön paus. Vila, musik och ett härligt folkliv att studera.

Intressant i den här bilden är också kyrkan i bakgrunden, ett av de stora turistmålen i staden. Efter att i många år ha legat som en stor stenhög, som en påminnelse om den stora bomnatten 1945 har man nu renoverat den, något som vållat en hel del diskussioner.De svarta stenarna är bevarade stenar, de ljusa är ny sandsten, som med tiden också lär mörkna.

Mässingen var välputsad och speglingen fångade givetvis fotografens öga.

När jag gjorde i ordning bilderna för bloggen upptäckte jag mig själv i hornet, och tänkte att jag gör en delförstoring och vrider lite på den så jag står upprätt.

Så här blev det. Och till min förvåning hittade jag mig själv två gånger till i speglingen. Varför ska man ha vidvinkelobjektiv när det finns valthorn.

Lite mer blandarkitektur blev det när vi bytte torg för att stoppa lite tysk wurst i våra magar.

Kulturpalats i DDR-stil och renoverad kyrka. Och så nybyggda hus i tidsenlig stil.

Och för att ni inte ska missa att de var påskdags så blir ni påminda av dessa påskägg. Ett gigantiskt och ett i juvelerarstil

Slut för idag från mig och min lillkamera.

Men Skärtorsdagen är inte slut. Det var en kväll också.

Gator, innergårdar, väggar
och annat man kan hitta i en stad.
Och så en fika på slutet.

En morgonpromenad på måfå i en främmande stad, slingrande hit och dit, långsamt sökande sig mot målet,  är en av skönheterna med livet. Är det sedan varmt och gott, utan att vara gassigt, är det bara att tacka och ta emot och njuta av strosandet.

 Vad vårt mål var? Tja, vägen och vad som hände där. Längre var inte dagen planerad. Än slank vi hit och än slank vi dit.

Och plötsligt var vi inne på en innergård.

Men varför gör hon så där? Står och fotograferar rakt uppåt.

Kanske inte så underligt, för så här såg det ut.

Gårdskonst, tillägnat VATTNET.  Vissa tider blev konsten också levande genom att vatten flödade, men det var inte påsläpp när vi var där.

Mellan gårdarna förde sköna gångar

Och därinne fanns gårdsbutiker.

Men man kan också slinka in på en helt vanlig bakgård utan konstnärliga ambitioner och hitta motiv.

Vårens ankomst.

En vanlig portgång har också sitt intresse.

Och ibland hittar man fynd på väggarna.

Tintin was here!

Här har någon annan varit.

 Utanför Raskolnikoff var det just nu lite rörigt, men det gav ju ett motiv.

Dags för förmiddagsfika. Vi slank in på ett litet bageri med billiga bullaroch billigt kaffe.

Påskgula blommor och påskgul plastpåse.

Och vid fikat lämnar jag er tills nästa blogginlägg. Själv har jag satt på fika.

Bilder från Dresden Neustadt

tagna med Canon S70 som vanligt 

i påskveckan 2009 (skärtorsdag var det nog)

Herr Jemand går under jorden.

En ny dag randades och vi satte oss på tåget och det gjorde även våra medpassagerare. En av dem fastnade på bild.

Vårt mål var Freiberg, en liten (OK, då, drygt 40 000 invånare) stad  i Sachsen, med ett gammalt förflutet (grundad 1186). De centrala delarna bar prägel av detta, med ett centralt torg och krokiga små gator. Och att Sachsen inte är den rikaste delen av Tyskland syns på husens varierande skick.

Staden ligger i det bergsområde i södra Tyskland som heter Erzgebirge och vet man då att det tyska ordet Erz betyder malm, så blir det Malmbergen på svenska. Bergsområdet är fullt av malmhaltiga ådror och det är (eller har varit) anledningen till Freibergs tillkomst och betydelse. Och det har också betydelse för vårt besök. Malmen i området är bly-och silverhaltig (det brukar hänga ihop) och därför finns det en gammal silvergruva här, precis som i Sala. Gruvorna är jämngamla, med känd brytning från 1200-talet och båda är visningsgruvor. Om jag sedan lägger till att dottern brukar jobba som gruvguide i Sala på somrarna så är det väl ganska självklart varför vi åkte hit.

Efter 150 meters hissfärd (neråt alltså) hamnade vi nere i gruvans mörker. Jag har inte så många bilder härnerifrån, eftersom det enda ljus vi hade på många ställen var våra pannlampor (och jag ville inte använda blixt). Här är dock en bild från de modernare delarna som bröts ända till slutet av 1900-talet. Idag används gruvan för forskning och utbildning. Stadens universitet har utbildningar med bergs- och gruvinriktning.

Den mer spännande delen av turen (2,5 timmar var vi nere) var dock när vi klättrade upp till de äldre delarna, de som inte var sprängda utan hackade för hand.  För att komma dit klättrade vi på stegar, blöta och leriga och hala, ibland nästan på alla fyra, och gick dubbelvikta (minst) i låga och trånga gångar. Att gångarna är smala  och trånga avspeglar hur malmen har legat i berget, i långa smala stråk som man har följt.

Kontrasten mot de stora salarna i Sala silvergruva var stor.  Men här skiljer sig Sala-gruvan från de flesta silvergruvor, genom att malmen i stället legat i stora klumpar.

En kort andhämtning under klättringen uppåt.

Och här en gammal trappa neråt, som numera mest fungerade som vattenfall.

Det var imponerande hur avvattning och ventilation lösts genom byggande av schakt, vattenkanaler och luftgångar med självdrag, där man genom att öppna och stänga portar kunde ändra luftflödet beroende på temperatur och årstid.

Väl nere i stan igen åt vi lunch, fikade, åt glass, studerade ryska krigsgravar, gick på museum etc. (fast inte nödvändigtvis i den ordningen)

.

På museet fanns ett fönster med gardin, ut mot torget. Det måste jag ju fotografera, fönsterfotofreak som jag är.

Sen var vi trötta och åkte hem.

På väg till perrongen.

På perrongen.

Trötta i väntan på tåget.