Fönster och speglingar och så'nt
och bättre med en Canon i handen
än fem Leicor i fönstret

Fönster och speglingar och sådant gillar jag ju, både att fascineras av i verkligheten och att fånga på bild, och eftersom det fanns fönster även i Dresden så kunde ägna mig åt båda dessa njutningar. En sak som gör sådana här fönsterbilder är att bilderna aldrig blir som verkligheten och det som finns på bilden aldrig finns som verkligheten. Mer än på många andra bilder. Allt är ju tillfälliga syner och förvillelser.

En tillfällig förvillelse, fångad i ett förvillat ögonblick. En genomskinlig fotograf, eller är det en röntgenbild?

 

Eller som här, en bild på träd som i själva verket står någon annanstans. Eller ska vi kalla det en dubbelexponering i en enkelexponering tack vare en optisk dubbelexponeringsspeglingseffekt. Eller låt det bara vara en bild av en upplevelse.

 

Och tittar man för djupt i glaset vet man aldrig vad som händer

 

 

Sedan kan man ju vända ryggen åt fönstren och ta en mer turistig bild av komplexet, men jag fick bara med ett hörn trots vidvinkeln.

 

Får väl vrida på mig lite då.

Och hoppsan, där stod det någon annan och fotograferade också. (Jo, det är dottern)

 

En titt ner i vallgraven också, innan vi går därifrån.

Vadå? Ska man inte fota fisk från 20 meters höjd, med vidvinkel. Varför då?

 

Vi vandrar vidare och kommer till något nyare än ett 1700-talspalats. 

Kulturpalatset från DDR-tiden. Den här bilden ärlite typisk för vad man ser i den östra delen avTyskland. DDR-arkitektur och byggnadsarbeten, och så något annat i speglingen: nybyggda hus i äldre stil för att återskapa lite av den sönderbombade staden.

 

Ett kafébesök blev det också.

Kyrkan i bakgrunden har blivit raserad två gånger, en gång i nioårskriget på 1700-talet och en gång under bombnatten 1945.

 

Och så slutbilden

Bättre en Canon i handen  (för den kan jag ta bilder med), än fem Leicor i fönstret.

 

Bilder från

Singer-palatset

och Dresden Altstadt

Inte Odysseus' irrfärder, men ändå...

Jag reste ju inte rakaste och snabbaste vägen när jag lämnade Berlin. Sparade 30 euro på att åka regionaltåg och fick mycket mer upplevelse för pengarna. Åkte småbanor och stannade på landsortshålor och såg betydligt mer än om jag skulle ha swischat fram med snabbtåget. Likt Odysseus hade jag någon som väntade på mig vid målet, inte en hustru men väl en dotter, och likt Odysseus lockades jag in på villovägar och tog längre tid på mig. Fast Odysseus hade ingen mobil, det hade jag.

Vid ett av mina byten hade jag letat mig fram till rätt spår. Ett tåg stod på andra sidan perronge, men inget på spåret på min sida. Fyra minuter kvar till avgång. Ett tåg rullar in, jag kliver på och sätter mig. Ser genom fönstret hur en yngling med cykel skyndar sig för att komma ombord. Precis när han kommer ombord rusar flickvännen (också med cykel) fram och drar ut honom igen. "Aha, fel tåg" tänker jag och hör hur konduktören visslar, ser dörrarna stängas och känner ett tåget börjar rulla. Allt i en väldig hast.

Upptäcker då att det är tre minuter kvar till avgångstid! Ett spöktåg har smugit sig in alldeles före mitt tåg för att lura mig på villovägar.

Elände, elände, elände...

På ett främmande tåg är jag på väg i en okänd riktning, rakt in i det fallande kvällsmörkret. Och Penelope som väntar på min ankomst. Förlåt, min dotter menar jag.

Konduktören har lösningen: Åk med det här tåget till slutstationen, och följ sedan med det tillbaks så hinner du med nästa tåg, en timme senare än det missade. Allt väl, så långt. Efter lite extra tågåkande var jag slutligen på ett tåg i rätt riktning och hade ett par minuter kvar till stationen där jag skulle göra det sista bytet. Då säger högtalaren något i stil med "schlriiifgghtoutjut, nästa" (och det gjorde den jämt) och det lät bra tyckte jag, så när tåget stannade klev jag av.

 

Här hamnade jag.

På en liten ynklig hållplats som dom smugit in alldeles före stationen där jag skulle stiga av, för att lura mig på villovägar. Totalt folktomt, på perrongen och i omgivningen, men i fjärran kunde mänskliga boningar anas i mörkret. Runt hållplatsen bara industrilokaler. Vad gör man då?

Tar en bild till kanske?

 

Som tur var fanns det tidtabeller. Eftersom jag inte hade någon geografisk lokalkännedom och eftersom det inte fanns någon karta så tog det lite tid att lista ut vilket tåg som skulle föra mig rätt. Och förvissa sig om att det tåget inte gick en annan väg pga. banarbeten, vilket stod i ett annat anslag.

 

Efter det, väntan.

 

 

Jo, allt gick bra. Här tittar vi ut genom kafé-fönstret när vi drack kvälls-ölen (eller var det en välkomst-öl?). Vi valde att sitta inne.

 

Och sedan var det bara att gå hem till vårt logi, på nattliga gator.

 

Slutet gott, allting gott!

 

Var jag hamnat? Dresden förstås, det var ju dit jag skulle ;)

 

Herr Jemand* på fortsatta irrfärder

Jag satt på ett tåg när vi skildes åt i gårdagens blogg. Tåget började rulla och tog sig med täta stopp ut ur storstaden och så småningom dök den gröna lövskogen upp utanför fönstret.

 

 

Tåget fortsatte att stanna här och där för att släppa av folk. Ute var det grönt och fint till påsk. Konduktören klev av och höll uppsikt och när alla hunnit av (och kanske hunnit på) blåste han i sin pipa och vi kunde rulla vidare. 

En snart pipblåsande man i Deutche Bahn-kostymering med den vackert lysande slipsen.

 

Så småningom fick jag inte sitta kvar på tåget. Eller, fick och fick, det hade jag väl fått om jag velat återvända dit jag kommit ifrån. Nu klev jag istället av, och väntade på perrongen mellan två röda tåg, väntande på ett tredje som skulle föra mig vidare.

 

Det fanns fler som väntade.

 

Kanske bäst att kolla tidtabellen.

 

Efter några rundor på perongens gatsten, studium av anslag och skyltar, inspektion av trappor och begrundan över det kvardröjande öststatsförfallet (ja, vad allt gör man inte medan man väntar på tåg, det är ju en del av reseupplevelsen) kom mitt tåg.

 

Då kunde jag gå och sätta mig och beundra den nerlagda kioskens skönhet genom fönstrets inristade klotter.

 

 

Väl på väg, i aftonens tilltagande skymning, framträdde fönsterdekoren i annat ljus.

 

Och när mörkret tilltagit och lamporna tänts gick det att fånga medpassagerarna i fönstret.

Och ännu är jag inte framme...

...lång dags färd mot natt?

Ja, det blev det: Fortsättningen !

 

 

* Jag skrev ju om "Wenn jemand eine Reise tut..." igår. Det gjorde också en av våra stora dagstidningar för många år sedan, och myntade då begreppet Herr Jemand om en man som berättade om sina resor. Så nu vet ni var jag har snott namnet.

Wenn jemand eine Reise tut...

Jag tyckte det gamla tyska citatet kunde vara lämpligt att börja med,  eftersom jag varit ute och rest och då till Tyskland dessutom:

Wenn jemand eine Reise tut
so kann er was erzählen

 

Tvåhundraåriga visdomsord av Mattias Claudius: "När någon gör en resa, så har han något att berätta". Det gäller även mig, i påsktid och nutid, med lillkameran som observatör och berättare.

En resa börjar någonstans, och jag låter min resa börja färggrannt. Som fri berättare har jag ju den underbara möjligheten att börja berättelsen precis var jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Och nu vill jag börja här. Precis här.

Morgonsolen, nja så tidigt var det inte; förmiddagsvårsolen sänder sina ljusa strålar på den vandrande resenärens väg. Färgens skönhet gör vandringen lättare för den som har tid att njuta och låter sig fascineras.

 

Färgskalan ändras längs vandringens väg. Kan man då låta bli att lyfta på kameran och låta även den få njuta?

 

Det finns ju till och med resenärer som har färgmatchat ryggsäcken till omgivningen. Eller är det en kameleont-effekt? 

 

 

Några timmar, en säkerhetskontroll, en  flygresa, en terminalpromenad och en bussresa senare hittade jag nya färger och former.

Arkitekten står för det gröna och T-Mobile för det rosa. Och DB bidrar med de röda inslagen.

 

Här är det en citrus och inte solen som står för det strålande gula medan interiören håller sig klädsamt i bakgrunden som en avlägsen spegelversion av verkligheten.

 

Tittar man neråt så finns det järnväg och tittar man uppåt så finns det järnväg (jo, den vita bron på tvären däruppe under taket, bär på järnvägsspår, men det insåg jag inte förrän jag såg något rött glida ut på bron).

 

 

Nivåerna och nivåskillnaderna inbjuder till motivjakt och letande efter vinklar och perspektiv. Det är roligt att vänta på tåg!

 

 

Men tyvärr hade jag inte eoner av tid att spendera. Jag skulle ju vidare, så jag gick ner i källaren där mitt tåg skulle gå.

Det var fler där nere som stod och njöt av att vänta på tåg...

 

...och tåget kom...

...så det var bara att sätta sig tillrätta.

Och vänta på fortsättningen. Var skulle jag hamna?

Här hamnade jag: Fortsättningen

 

Bilder från:

Arlanda flygplats

Berlin Hauptbahnhof

 

Foto: Canon S70

Vårvärme, vårljus och vårtecken

 

 

Ligger där i gräset och tittar
ser hur våren spirar
det ljust gröna
mot det fjolårsbruna

 

 

I ögonvrån
fångas jag
av det lysande gula

 

 

Den är där
den första lysande
gula krokusen

 

 

Vårtecken fångade på mitt sätt.

 

(Inte lillkameran denna gång, den klarar inte det här)