Den försvunna staden är återfunnen, och vad släpade jag med mig för fotoutrustning som "luffare"

Ja det hela handlade ju om en tågluff för mig och dottern, en resa vi gjorde för att uppleva  saker  och  dör attumgås  tillsammans och inte i första hand för  att fotografera. Att ha  resmålet fotografera har jag  lite svårt  att  förstå, men det hindrar  inte att  jag gärna fotograferar om jag är ute och rör på mig, precis som när  jag är ute  och promenerar hemmavid.

Dessutom bloggar  jag gärna, och det är mycket enklare för mig om jag har bilderna som hjälp, stöd, inspiration eller  rätt  och slätt komihåg. Utan  kameran skulle resan inte kännas komplett.

Alltså var det självklart att ha med en kamera.

Norrmalt fotar  jag  med rå-format och så gjorde  jag även nu, med några få undantatag. I början  tog jag  en del jpg-bilder för att via  mobilen lägga upp  en färsk blänkare på Facbook, men det tröttnade jag på efter ett tag och övergick till att bara läsa morgontidningen via mobilen. Spårvagnen ovan och glaspalatset nedan är sådana bilder.

Det var förresten här halmhatten blåste  av huvudet och jag  upptäckte  att jag  kunde springa lika fort  som vinden, eftersom jag  fortfarande har  hatten kvar.

Det gällde att hålla koll på tiden, eftersom vi skulle åka vidare till nästa stad. Den försvunna staden.

Där blev vi glatt mottagna, verkar det som.

Försvunna staden?

Ja, råfilerna från kameran jag hade  med måste jag konvertera till dng-format  för att mitt Lightroom ska kunna jobba  med dem, och någonstans i den processen hamnade de konverterade bilderna i ett väl undangömt skrymsle i filstrukturen, som nu  är återfunnet.Och inte bara den här staden utan också fler stadsdelar på annat håll räddades.

Ovanstående bild är en sådan återfunnen  bild, DNG-konverterad  och lightroomad.

Nedanstående är däremot  jpg:er direkt från kameran

mm

Kolla myrorna.

Kameran  då?

Jag ville ha med en liten och smidig kamera, så det  blev min lilla Panasonic DMC -GM5 med sina brister + kit-zoomen Jag  behövde alltså inte släpa  på någon utrustning. Jag hade  den ofta fickan. Visst  missade  jag bilder som jag  kunde  ha tagit med min  Olympus, men än sen då. Jag Jag reste inte för att fotografera, jag reste  för att se, umgås och uppleva, tillsammans  med dottern så länge  jag kan det.

Några timmar i Wien mellan två tåg. Kan det kallas en blixtvisit, kanske... hos Hundertwasser

Med bagaget inlåst på Hauptbahnhof  gav vi oss ut på stadens gator för att hitta Hundertwasser, och  med kartans  och spårvagnens hjälp,  var det ingen konst. Vi var först till museet och tillbringade en lång fascinerande stund där och studerade  hans bilder. Dock blev det inga egna bilder tagna där för det var fotoförbud.

Men han var ju arkitekt  också (eller framförallt?) så vi travade vidare till Hundertwasserhaus.

Efter museibesök, promenad och lite regn behövde vi fika.

I butiken fanns Hundertwasseralster till salu och där fick man plåta.

.

Efter regnet blev det fina färger.

.

Det var dags att börja dra sig tillbaks till stationen.

Så dottern spanade in tidtabellen.

Har tappat bort en stad, men den dyker nog upp snart och nån gång måste man ju fortsätta när man är ute och luffar

Dags att  säga adjö efter  ett par dagar i Bratislava och fara vidare.

.

Bara att följa spåren till stationen.

Lite frukost i väntan på tåget  är inte fel.

Lite stickning kan  man också hinna med. Dotterns Kindle måste ju ha ett fodral.

Det är roligt att åka tåg.

Man  kan ju sticka där  med!

...på två ställen samtidigt.

Det  här var  en resdag där vi utnyttjade  möjligheten  att göra två resor samma dag. Vi åkte på morgonen  till  en stad och fortsatte på kvällen till staden vi skulle sova i. Och den staden har  jag för tillfället tappat bort, dvs jag vet inte var i Lightrooms labyrinter jag har lyckats gömma bilderna därifrån. Det här är första gången under  min  tid  som digitalfotograf som jag har behövt använda  mer en  ett minneskort innan jag kommit hem till datorn och jag  har helt enkelt blandat ihop saker och ting vid importen och sedan blivit förvirrad. Men jag är säker på att den försvunna staden dyker upp igen, för jag har anat spår av den.

Vi utnyttjade dagen till en blixtvisit i Wien, vi låste in bagaget och gav oss ut på stan.

Vi behövde  lite lunch, och  skaffade  matsäck

Så bar det av  ner i underjorden.

.

Pappa, här finns en plats för oss!

vem är Svatopluk? Och Ludovít ? Och en del blått i stan.

Högt uppe på berget fann vi ett slott. Inte  helt oväntat,  eftersom det  var  därför vi gått   dit. Utsikten var fin i verkligheten, men tråkig på bild,  så den får ni inte se.

Bilden av Svatopluk tog jag för att komma ihåg  namnet och kunna kolla upp honom när jag kom hem. Det visade  sig att  han var  jämngammal  med Ansgar och Birka. På 800-talet  härskade han över ett stort område  i Centraleuropa och upp  mot nuvarande  Polen.

När jag nu plåtat  Svatopluk, kunde  jag ju försöka komma ihåg Ludovic också.

Det visade  sig att  Ludovic Stur var en 1800-talsman , panslavist, och den som skapade det slovakiska litterära språket. Fast på hans tid  hette staden Pressburg.

Slottet hoppade vi över,  alldeles för många turister, så vi gick därifrån.

Vi hittade en Handarbetsaffär och dottern som tänker omskola sig till syslöjdslärare tittade.

Men en vespa med virkningar, det var en nyhet.

Sedan hittade vi mer blått  i staden

.

En blå kyrka!

Blå inuti också.

.

Och vi gick vidare.

Det såg ut att finnas något däruppe

Med vidvinkel såg det inte så högt ut.

Vi ville upp dit, så vi började gå. Det fanns bussar som gick dit upp. Dem struntade vi i. Tågluffare går  till fots och upplever mer. Och varm fullpackad buss är inte  skoj. Plus att vi först  skulle behöva lista ut vilken buss som gällde och var just den har hållplats..

Vi gick uppför.

Vi gick i  zick-zack.

Vi gick i trappor.

Dottern  pinnade på, efter sin höghöjdsträning i Anderna

Vilade vi?

Eller väntade hon på mig?  Jag tror att vi hade tagit en vätskepaus och mutat mig  med en müssli-bar. Det var sådan där  sommarvärme som det sällan är här  hemma. Lyckligtvis kom lite  regn och svalka innan vi lämnade staden.

.

Till slut var vi uppe  på berget.

Då var det bara några trappor  kvar.