On the road again...

Ja de var på väg någonstans och snart skulle vi också vara på väg igen.

Jag fångade dem från vårt fönster på femte våningen, eller var det kanske sjätte, och  därnere var det full fart hela dygnet. Sirenernas stad tyckte vi att vi hade hamnat i, ambulansernas högljudda skrik kom med oregelbundna intervall hela dygnet och vi undrade om det fanns ett sjukhus i ändan av gatan.

Egentligen var det ju först nu tåglufferiet skulle  börja, vi flög ju hit, och hade hittills bara åkt buss, spårvagn och tunnelbana, men framförallt gått  en massa. och mest använt tusenlappar när vi betalat, forinten har ju inte blivit devalverad.

Men nu skulle vi åka tåg till euro-land.

Så vi drog  vidare.

Jag har ju förut skrivit om det uteblivande  igenkännandet i   stadenjag besökte för 37 år sedan, men när vi gick mot stationen visste jag plötsligt att här hade jag gått förut.

På stationen var det motljus.

Och det var inte direkt platsbrist på tåget.

Kanske skulle fler kliva på senare.

Med Mozart i hörlurarna galopperar vi ut ur Pest  med ett lagom långsamt tåg som låter omgivningen passera i behagligt tempo . Vi åker genom hav av blommande fläder där vallmon flödar och vagnen vaggar  av det dåliga spårläget. Dottern är försjunken i  sin nyinköpta  Kindle.

Tydligen kom vi till ett populärt ställe.

vi var inte de enda som var där (om nu någon trodde det)

Tvärtom!

POJKEN OCH KRÅKAN

.

BLÅTT LJUS OCH SVARTA FIGURER

TURISTER

FLER TURISTER

DOTTERN  OCH EN UPPSTICKARE

PEST OCH DANUBA

En utflykt, ut ur staden

Vi har klivit av bussen som klättrade upp för backarna åt oss, och går sista biten till fots, vattenflaskorna åker fram med jämna mellanrum och jag trivs bäst i skuggan, men den var det snålt med.

.

Vi bryr oss inte om stoppskylten utan  fortsätter in på området.

Där finns de, kommunisttidens gamla monument. Tidigare fanns de nere i stan.

Det var varmt och ljuset var hemskt, så varken jag eller lillkameran trivdes särskilt bra här.

.

.

Sedan tog vi oss ner till staden igen, med hjälp av en annan buss och här står vi i Pest medan Buda är lite suddigt i bakgrunden

Jag borde ha känt igen mig, eller... och lite till

... men det  var först när jag kom hit som jag säkert kunde säga att jag  kände igen mig och säkert visste   att jag varit här  förr.

Saluhallen i  Budapest låg på  sin rätta plats och  det gamla universitetshuset bredvid (sticker in lite grand i bilden). Innan dess hade staden känts främmande, fast vi gått på ställen där jag vet att jag gått förut, men där verkligheten  inte såg ut som mina minnen. Hade staden  ändrats så mycket?

 Redan när vi började gå över bron anade jag vad som väntade på andra sidan Donau

Ett eldorado om man gillar ungerska korvar.

.

Här någonstans insåg jag att jag skulle sluta att försöka känna igen mig och istället acceptera nuet och  tiden och glömskan. Det gjorde upplevelserna  behagligare och seghjärnan började anpassa sig. Jag glömde  hela tiden bort hur länge sedan jag var  var här eller tänkte inte på det.  Det var ju bara 37 år , men för mig i nutid, eftersom jag varit med om det. Jag gjorde då en liknelse och förlade de de trettiosju åren till historisk tid, t.ex. med start 1910. Då skulle de båda världskrigen med god marginal rymmas. Då insåg jag hur lång tid som förflutit sedan jag var här  förra gången.

Där vi bodde den här gången.

Fast några trappor upp.

Fina gamla golv och fina räcken.

Vägen ut på  sta´n

Utsikten från vårt rum.

Städer med vatten kan ju vara trevliga, så kanske skulle vi välja sådana

I våras bloggade jag om att Uppsala  är en fotovänlig stad, bland annat för att  det rinner vatten genom stan (Fyrisån alltså). Kanske skulle vi välja städer med vatten, för vår tågluffartripp? En sådan åkte jag och några kompisar till 1979.  några tågluffade genom Västeuropa, men vi som var för gamla åkte nattåg genom  Östtyskland och Tjeckoslovakien.  Det var då sovvagnen knappast kunde kallas sovvagn, eftersom  vi inte fick sova så mycket.

Först kom konduktören när vi lagom hunnit somna och han skulle  se på biljetterna, bankade rejält på dörren innan han öppnade den med en smäll och sedan lyste oss i ögonen med sin stora lykta. Och hans följeslagare höll stenkoll på honom:

--Biljetter! Pass! Visum!

När vi lagom somnat in igen,upprepades det det:

Biljetter! Pass! Visum!

Passkontrollanten, med sin kontrollant! Men han skulle också  undersöka om vi gömt något under sängarna eller innanför innertaket.

Sedan då? Tredje gången gillt! Tullkontrollanten med släptåg. Han skulle räkna pengarna också.

Och så passerade vi gränsen och tjeckerna upprepade proceduren  i samma tre akter. Sedan var det strax morgon. Och vi kom så småningom fram till resmålet: Budapest, en stad med vatten.

.

Nu fick Budapest bli startpunkten för vårt luffande. Och vi "fuskade" och flög dit.

Men kanske var det inte såhär vi hade tänkt oss vattnet.

.

Snarare hade vi tänkt oss det här.

Äventyret kunde börja!