Vandring i Andorra, dag 2.

Ny dag, denna gång lite lättare då vi inte skulle gå så många höjdmeter. Kanske 300 meter blev det.

Vi åkte förbi byn Ordino med bussen för att komma till nationalparken Sorteny. Våra guider sa att vi skulle få se mycket blommor och vackra vyer under dagen och inte så mycket klättring. Men för att komma in i parkområdet så var vi tvungna att gå en smal naturstig längs med en fors.  Forsen låg i solen och stigen i skuggan så tyvärr blev vattnet i bilden nedan lite utfrätt.

När vi kom upp till parken vaktades ”ingången” av ett smides monument, samma form som husen i Andorra har framför sina fönster och dörrar för att hålla borta tjuvar och annat ont. Monumentet skall således skydda parken från onda ting.

Efter ett litet stopp vid en trädgård som innehöll an mängd olika plantor så startade vandringen på riktigt. Nedan breda väg var bara en kort bit.

Över stock och sten samt forsar gick vår färd. Inga större höjdmeter men väldigt varmt, vi var bara på ca 2000 meters höjd.

Efter någon timme kom vi fram till ett hus där man kan sova över, det finns några sådana ställen runt hela Andorra där man kan gå från hus till hus under ca en vecka och passera alla dalar. På El refugi Borda de Sorteny på 1965 m tog vi en ölpaus.

Längst bort ser man Pics de La Serrera i L’Estanyo som är 2913 m hög men dit skall vi inte idag.

Efter pausen blev det en kraftig stigning upp till en fin äng med en massa blommor men gruppen tog beslut, efter lite andhämtning, att gå vidare. Vi ville istället komma ner i dalen för att äta matsäcken och kanske bada i forsen.

Går man upp, så måste man gå ner och efter ca en timma gång brant nedför så var vi nere i dalen för ”lunch”.

Det var flera som badade här i sjugradigt smältvatten från berget.

Efter paus i ca 40 minuter så vandrade vi tillbaka till bussen. En skön vandring som inte var så farligt jobbig, även om det kändes i låren efter att ha gått brant nerför i över en timma

Vandring i Andorra, dag 1.

Vi flög till Barcelona där vi blev upphämtade med buss som tog oss hela vägen till vårt hotell i byn Soldeu på 1720 meters höjd, som ligger mitt i Andorras Grandvalira skidsystem.

Ladies Alpine Ski World Cup Grandvalira Soldeu hölls här år 2012 och en bit från vårt hotellet var det en större arbetsplats med kranar och maskiner som förbereder målgången utav en tävling då FIS ALPINE SKIING WORLD CUP FINALS (Alpina VM)  sker 11-17 mars, 2019.

Andorra utvecklas snabbt, man har ganska nyligen även upptäckt att man kan tjäna pengar på vandringsturism under sommarhalvåret också, så flera av byarna är väldigt sovande och mycket är stängt.

I våras var vi och åkte skidor i Zell am See men denna gången har vi inte med oss skidor för det är ju sommar nu så det är vandring i bergen som gäller. Våra vänner hade pratat varmt om deras resa till Val Di Fiemme förra året och de tänkte vandra i Andorra detta året, så vi hoppade på tåget och hängde med dem hit. Vandra kan ju inte vara så tufft, jag har sett många fina bilder från olika vandringar på internet. Mysiga stigar, vyer och toppstugor där man kan köpa sig en kall öl. På inrådan någon månad innan resan köpte vi riktiga kängor från Lundhags som vi passade på att gå in på hemmaplan. En bra sula och skaft så man inte vrickar fötterna var viktigt att ha.

Nu var vi på plats och efter frukost fick vi göra var sin macka och kunde hämta var sin påse som innehöll vatten, juice, energibar, frukt och nötter. Detta skulle vi ha med oss på vår vandring, då lunch skall intas uppe i bergen. Det blev sedan samma procedur varje vandringsdag.

Våra båda guider, Susanna och Xavier, informerade oss om dagens vandring till Estanys Siscaro och sa att vi börjar med att gå gemensamt men sedan delar upp oss i en svår och lätt grupp. Det lät bra och sedan började vi gå från hotellet. Det började med en tuff stigning i ca 30 minuter, kanske 100-150 m höjdleds över rötter, sten och berg. Var finns de tillrättade och grusade stigarna jag sett på bild från andra orter?

När Xavier äntligen pausade så sa han att nu kan vi välja grupp för fortsatta mål. Då var jag redan helt slut och svettades ymnigt, det enda beslutet jag kunde ta var att gå med den lätta gruppen, vi skall ju gå 4-5 timmar till. Lätta gruppen skulle dessutom upp ytterligare 400 m, medans den svåra ca 700 m. 

Det visade sig att första stigningen var värst och chockade även de vana vandrarna då tempot var ganska högt och det var hela tiden uppför. Man var tvungen under hela vandringen att vara koncentrerad på var man satte ner fötterna för att inte trampa snett eller ramla. Ibland fick man stoppa på naturstigen och se sig om i det gröna landskapet, växterna som blommade och med bäckarna som porlade. Guiderna sa att snön precis smält bort och växtligheten har exploderat på bara några veckor.

Där nere vid stugan skall vi ta lunchpaus, Cabana de Siscaró ligger 2.145 meter över havet.

Har man gått uppför måste man även gå nedför.

Bara 3 km kvar, dock var det en sista stigning kvar innan mål.

Det var det mycket skönt att slappna av med en öl på After Walken efteråt.

Curaçao

Efter att ha känt lite vemod på Haiti så blev Curaçao desto glädjande trots dess lite tråkiga historia. Vi fick lära oss om slavar och hur de bodde samt hur de gjorde uppror mot de holländska plantageägarna anförda av slaven Tula. Man har gjort en film om slavupproret som heter just "Slavupproret".

Förutom nederländska och engelska pratar befolkningen normalt papiamento, vilket är helt obegripligt men roligt att höra. Här nedan ser ni lite anteckningar som är början av en sång, tror jag. Det kanske inte ens är Papiamento?

Washi ki washi ki kalimbamba

Tobo ki washi ki

Alla herrgårdar till plantagen ligger högt så att man får svalka från vindarna men man har också en bra utsikt så att man har koll på vad slavarna gjorde. Än idag, efter flera generationer, är man fortfarande inte jätteglada på holländare.

Curaçao bjuder också på fina stränder och dykvatten.

Från stranden åkte vi till huvudstaden Willemstad där vi gjorde ett besök på Curaçao destillerie, Landhuis Chobolobo, och fick prova likör.

Vi avslutade vår vistelse med ett besök i centrum, mer bestämt i stadsdelen Punda, där arkitekturen är typisk nederländsk, den är extra färgglad då man någon gång på 1800-talet förbjöd vita byggnader då borgmästaren fick huvudvärk av att de vita byggnaderna bländade. Sant eller falskt?

Punda är med på UNESCO världsarvslista.

Labadee, Haiti.

Framme på Haiti fast enbart på en privat strand som hyrs av Royal Caribbean International, vid namn Labadee. Arrendet sträcker sig till år 2050 och man har satsat många miljoner dollar så att deras största fartyg kan komma dit.

Vi blev kluvna av att vara här då allt var så tillrättalagt för oss turister med en mängd saker att uppleva och göra. Det enda vi fick se som var "äkta" var en uppbyggd by där de visade oss hur man gör jordnötssmör och bakade bröd av kassavarot.

Det var rätt skönt att bada efteråt och ta en öl för att bara diskutera,  hur de riktiga invånarna har det efter stormar och fattigdom kan vi inte föreställa oss. Märklig känsla.

Everglades

Nu har vi förflyttat oss från bebyggelsen i Fort Lauderdale och kommit ut till Everglades med alligatorer, fåglar och andra djur. Och för att ta sig fram i vårmarken så fick man åka Airboat som har stora propellrar bakom som för den flatbottnade båten framåt ovanför vegetationen och vattnet. De gick fort men båtarna kändes inte särskilt effektiva.

Vi fick lära oss mycket om Everglades, bland annat det här:

Everglades är inget träsk. (Everglades är en oändlig flod av gräs – hur konstigt det än kan låta).
Alligatorer gillar inte människokött. (De vill ha djur som är lagom stora att svälja direkt, och det finns miljoner alligatorer i Everglades. Det är totalförbud att mata dem för då förknippar de människan som en källa till mat och de rör sig då in mot tätbebyggda områden).

Omgående när vi klev på båtarna så såg vi vår första vilda alligator i vattnet. Under turen fick vi lära oss mycket av alligatorer och vad som är skillnad mot en krokodil. I Everglades finns både alligatorer och krokodiler sida vid sida. En krokodil gillar dock mer salt vatten så de finns närmare kusten.

Förutom kräldjuren fick vi se en mängd olika fågelarter. Nedan har ni en Häger och en Sultanhöna som heter Lucy, måste vara den färggladaste fågeln i Florida..