Kvällstimmar i Helsingborg

I veckan var jag i Helsingborg i jobbet, från onsdag till fredag. Mellan arbetsdagarna dök det upp lite välkommen fritid på kvällarna – ett perfekt tillfälle att upptäcka staden till fots.

Första stoppet blev Stora torg, därifrån fortsatte promenaden uppför alla Oscar II:s trappor mot Kärnan. Trapporna känns i benen, men belöningen väntar högst upp.

Vid Kärnan öppnade sig utsikten över Helsingborg, Öresund och Danmark på andra sidan vattnet. Havet hade sitt eget lugn och det är något speciellt med att stå där uppe och låta blicken vandra över stad, hamn och horisont. En stund där tiden gärna får gå lite långsammare.

Efter att ha njutit av utsikten gick färden vidare ner mot hamnen. Där väntade ett helt annat sällskap – trutarna. De verkade nästan lika nyfikna på mig som jag var på dem. Kameran fick arbeta en stund medan fåglarna poserade, patrullerade kajen och höll koll på kvällens aktiviteter. Det blev några bilder och ett oväntat trevligt möte med stadens kanske mest högljudda invånare.

Det är ofta så med jobbresor – man ser mest hotell, mötesrum och arbetsplatser. Men ibland räcker en kvällspromenad för att få en annan bild av platsen. Helsingborg bjöd på både historia, utsikt och liv nere vid vattnet.

Rolig och bra lördag.

En heldag med barnbarn ger energi - men man är helt slut efteråt. Vi hade en rolig och bra dag tillsammans.

Nedan: Båttur med älvsnabben

Nedan: Besök på Ostindiefararen Götheborg.

Nedan: Fika med bulle

Nedan: Trams på kajen

Nedan: Provsitta polisens vattenskoter

Ejderdagis - naturens förskola

Igår var vi nere och fixade med båten och när allt var klart blev det en välförtjänt fika medan jag spanade på fågellivet i hamnen.

Här får jag dock korrigera mig själv – jag trodde först att det var ejder jag hade fotograferat, men det visade sig vara grågås.

Grågässen verkar ta hand om sina ungar tillsammans som ett par, till skillnad från ejdern där honorna tar hela ansvaret och ofta organiserar något som närmast kan beskrivas som ett dagis.

Ådorna går ihop och skapar en fascinerande blandning av förskola, kollektiv och semesterkaos. Ungarna samlas i en stor, fluffig klunga medan mammorna hjälps åt att hålla ordning på verksamheten.

Någon håller vakt, någon annan fixar mat och plötsligt är det ingen som riktigt vet vems unge som är vems längre. Men det verkar inte spela någon större roll. Har man väl hamnat på dagis gäller principen ”alla barn är allas ansvar” – åtminstone tills någon havstrut får för sig att lägga sig i.

Lämning och hämtning sker simmande.

Folkfest vid Eriksberg - Göteborgsvarvet

I helgen gav vi oss ut tillsammans med barnbarn och kompisar för att uppleva folkfesten kring Göteborgsvarvet 2026. Vi stod vid Eriksberg, ungefär sju kilometer in på banan, och hann precis få en glimt av elitlöparna innan den utlovade regnskuren drog in över staden.

Stämningen längs banan var på topp. Tusentals åskådare hejade fram löparna och skapade den där speciella Göteborgsvarvet-känslan som är svår att beskriva men lätt att uppskatta.

Precis som i fjol blev det seger för Suldan Hassan. Den här gången blev målgången dock mindre dramatisk. Efter fjolårets omtalade upplopp, där Suldan och norske Sondre Nordstad Moen drabbade samman och norrmannen senare diskvalificerades, var många nyfikna på årets duell.

Och visst blev det återigen Suldan och Sondre som gjorde upp om segern. Med ett ryck i slutet skapade Suldan en lucka och kunde springa över mållinjen som segrare för andra året i rad på tiden 1.03.30. 

I damklassen segrade Meraf Bahta. Hon vann på fina 1.13.03.

För oss vid Eriksberg blev det en minnesvärd dag – gemenskap, spänning och en riktig folkfest - Göteborgsvarvet levererade återigen.

London, musikaler och en teaterlegend

När jag var i London 1986 såg jag musikalen Chess, och 1992 blev det The Phantom of the Opera. Båda föreställningarna blev starka minnen.

Den här gången, tillbaka i London igen, blev det faktiskt ingen musikal för vår del. Däremot promenerade vi förbi Agatha Christie-statyn och teatern där hennes The Mousetrap har spelats i hela 74 år. Det är svårt att inte imponeras av en sådan uthållighet – generation efter generation har lockats till samma berättelse.

Några i vårt sällskap såg däremot The Devil Wears Prada. Jag misstänker att den får svårt att matcha The Mousetraps livslängd. Men vem vet.