Njuter av solen och lekande barn.

Körsbärsträden står i full blom, vackert men också så kortvarig. Stanna upp och ta in stunden.

Runt träden surrar humlorna målmedvetet. De flyger från blomma till blomma och samlar pollen. Ett tydligt tecken på att allt vaknar till liv igen.

Och med våren kommer också barnbarnens energi. Det är som att deras glädje förstärker hela känslan av vår.

Magnolia och bjussiga människor.

Efter jobbet tog jag kameran och gick ner till Färjenäsparken. Våren har äntligen gjort entré – magnolian stod i full blom. Det kändes som att hela stan hade hittat dit samtidigt. Grupper av vänner och familjer hade brett ut sig med termosar och fikakorgar, och satt och njöt i kvällssolen.

Vid åttatiden gick jag ner mot färjeläget för att möta min fru. När båten gled in stod jag där och spanade – men när hon väl klev av låtsades hon inte om mig alls. Men det fanns gott om linslusar på färjan som mer än gärna ville synas och ta plats framför kameran.

Jag kunde inte låta bli att le. Det är något fint i de där små ögonblicken – människor som bjuder på sig själva.

Tillsammans pratade och promenerade vi hem, jag och min fru.

Paus från skärmen.

Sitter hemma och går igenom bilder till en fotobok, men efter ett tag börjar det snurra lite i huvudet. Det är märkligt hur snabbt man blir trött av att stirra på en skärm för länge. Av erfarenhet vet jag att det bästa man kan göra är att ta regelbundna pauser – att resa sig upp, byta miljö och låta ögonen vila. 

Så jag tog kameran och gick ut en sväng till parken. Där möttes jag av koltrastarnas sång och synen av dem när de hoppade runt i gräset och letade efter mat. Det är något rogivande med de där enkla ögonblicken – ljuden, rörelserna, ljuset.

Jag var inte ensam, många var ute på promenad.

Promenaden gjorde gott. Huvudet klarnade och tempot sänktes. Och som en bonus fick jag med mig några nya bilder hem. Ibland är det precis det som behövs, vila hjärnan för att kunna komma tillbaka med ny energi och ett skarpare öga.

Egentid i parken.

Ibland är det precis det man behöver – lite egentid, en kamera i handen och skogen som sällskap. Inga måsten, inga tider att passa. Bara stillhet, ljudet av vinden i träden och det där lugnet som smyger sig på när man får vara ifred en stund.

Och när man minst anar det, så kom belöningen.

Plötsligt stod den där – ett litet rådjur. Försiktigt, men ändå tryggt nog att stanna kvar. Jag hann knappt tänka innan jag insåg att mina kläder var allt annat än lämpliga för smygande naturfoto. Men det var bara att ignorera. Jag lade mig platt på marken och kände fukten tränga igenom.

Det lilla rådjuret tittade på mig en stund, som om det vägde situationen. Sedan fortsatte det lugnt att tugga vidare, helt obrytt. Jag fick några riktigt fina bilder – sådana som inte bara fångar motivet, utan också känslan i stunden.

Och som om det inte var nog dök även mamman upp en bit bort. Lika vaksam, men ändå tillräckligt trygg för att stanna kvar. 

Det är något speciellt med de där ögonblicken. När naturen tillåter en att komma nära, inte för att man tar sig rätten – utan för att man får förtroendet, om så bara för en liten stund.

Karlatornet efter stormen.

Stormen Dave drog in över västkusten med full kraft och vindar som nådde över 30 m/s. Rapporteringen efteråt har varit både fascinerande och en aning obehaglig – särskilt berättelserna om slitna båtar och hur takkronorna i Karlatornet faktiskt började vaja inne i lägenheterna. 

Personligen kan jag inte låta bli att tänka att det där inte är en plats jag skulle vilja vara på när det blåser som värst. 

Samtidigt är Karlatornet ofta lika vackert som det är dramatiskt. Inte sällan ligger de översta våningarna inbäddade i dimma, som om tornet försvinner upp i molnen. Nedan är bilden jag tog i måndags kväll, ljuset var magiskt, nästan drömlikt.

Dimman i bilden är tillagd i efterhand för att förstärka att tornet är ett landmärke. Vi kan se Karlatornet från alla håll, oavsett om vi är i city, golfbanan eller ute i skärgården. Där är tornet.