Kåseberga

I fredags åkte vi på en liten semesterweekend till Österlen med vänner. Vi hade bokat var sitt rum i en skånelänga precis utanför Hammenhög. Rummet vi bodde i var ett ombyggt stall, men vad gör det. Vi skall ändå inte sitta på rummet under vår vistelse. 

Kåseberga har länge varit på min Bucketlist och nu har jag äntligen varit där i solnedgången.

Magiskt vackert att se och uppleva solnedgången vid skeppssättningen, Ale Stenar.

Kvällen avslutade vi på en pizzeria i Kivik.

Fridens Gårdskrog, annorlunda, mysigt och god mat. Tur vi hade en privat guide med oss som hade bokat bord. Vi hade nog aldrig tänkt på eller hittat till detta ställe om vi åkt själva.

Inlärning av nya funktioner.

Jag är en glad ägare av en Nikon Z6, det är kul med nytt kamerahus, men det är en del att lära in. Jag provar lite nya funktioner och andra sätt att arbeta med autofokus. Har precis uppdaterat den så nu har jag ögonfokus på kameran. Tycker funktionen fungerar bra. Knappar och reglage hittar jag så det är inte jättestor skillnad mot min gamla D700. Det bästa hittills är vikten.

Testade på Koster i helgen och dottern ställde upp. Som vanligt är man ute mitt på dagen och skuggorna blir påtagliga. Reflexskärm har jag nästan aldrig med mig på en promenad, ibland saknar man det. Jag fick gå in och lätta upp bilden i PS istället, trots avsaknaden av reflexskärm så är jag ändå nöjd med resultatet. Det är bara att träna vidare tills reglagen fastnar i muskelminnet.

Vandring i Andorra, dag 4.

Det har gått en dag sedan vi vandrade sist, vilodagen tillbringade vi på Thermalbadet Caldea i Andorra la Vella. Häftigt ställe med flera olika pooler inne och ute där man kunde relaxa.

Sedan förra vandringen har jag laddat för att försöka vara med den tuffa gruppen och bestiga en topp. Idag bestämde jag mig för att komma upp på Alt del Griu på 2874 m.

Vandringen började i skidområdet Grandvalira, Grau Roig på 2050 meter.

Vi började vandringen genom att gå upp i en skidbacke och förbi lösa kor innan vi kom in i skog med en brant slingrande stig. Vi var ganska så möra när vi kom upp till första sjön ca 100 m stighöjd, där vi fick en chans att pusta ut. Från sjön kunde vi se berget som skulle bestigas idag. Toppen längst till höger på bilden skall vi upp på.

För varje sjö vi gick upp till tog vi kanske 50-100 höjdmeter. Nedan bild är från den andra sjön och i fjärran ser ni skidområdet vi lämnat bakom oss.

Nu har vi börjat närma oss berget men det är fortfarande några sjöar att passera innan den stora stigningen.

Nu har vi kommit till sjön där vi efter bestigningen skall gå tillbaka till för att äta vår matsäck. Flera deltagare lämnade kvar maten där för att slippa bära med sig den extra tyngden upp till toppen.

Nu började den riktiga stigningen, det tog ca en timma att gå en serpentinstig upp till bergskammen till höger i bilden. Sparkade man till en sten löpte de som gick nedanför en stor risk att få den på sig. Här gäller det att vara fokuserad. Guiden sa att han inte kommer att stanna någon gång under den sista biten utan man måste försöka hitta sitt eget tempo att gå.

Nedan bild är tagen i början av serpentinstigen innan det blev som brantast att gå. Till vänster ser ni några som går nedanför oss.

Helt utpumpad och förmodligen maxpuls så var jag till slut uppe på bergskammen. härifrån är det ”bara” 15-20 minuter till toppen.

Vår guide väntar på de sista i gruppen. Den andra sjön i bilden är där några lämnade sin mat.

Med mycket vilja så gjorde jag det. Här står jag äntligen på toppen 2874 meter upp. En sådan känsla det var att ta ut sig så mycket för att nå hit. Men nu rusar det i kroppen av adrenalin. Så nöjd!

Har man varit på toppen så måste man ner igen. Ca tre-fyra timmar senare kunde vi vända oss om vid en av de många sjöarna och se toppen bakom oss. ”Knallen” till höger i bilden är vår topp.

En kall öl gjorde gott efter denna vandring och adrenalinruset fortsätter. En jäkligt häftig känsla. Detta var vår sista vandringsdag men nu vill man vandra snart igen. Mycket bra avslutning på vår resa. Imorgon bär det iväg till Barcelona.

Vandring i Andorra, dag 3.

Gårdagen var en ganska lätt vandring men idag skall det bli lite tuffare då det hade regnat och haglat på kvällen. Guiderna var osäkra på hur lederna i Ransoldalen skulle vara efter regnet, men framförallt sa de att vi har lite mer bråttom idag för att slippa undan ett annalkande oväder på eftermiddagen. Tuffa gruppen skall bestiga toppen Pic de la Serrera, 2913 m och för att komma dit i tid och tillbaka innan ovädret var de tvungna att hålla ett ganska snabbt tempo. Våra vänner sa sedan vid middagen att de fullkomligt ”sprang” upp och ner på toppen. Med tanke på tempot så valde jag även idag mig till den ”lätta” gruppen som skall gå samma väg med ett lugnare tempo som den svårare gruppen men inte göra någon toppbestigning.

Vandringen visade sig vara ett litet äventyr med lite klättring och passera lite forsar med mera. Över denna forsen var det en familj som passerade över. Först bar mannen över sina barn, två pojkar i 6-8 års åldern, och sedan sin fru på ryggen. Hade han halkat så kunde det ha sluta illa då strömmen var ganska stark.

Man har en fördel om man inte är höjdrädd!

Här väntar vi in gänget som kom lite efter pga klättringen.

Kort paus vid första sjö innan fortsatt klättring till nästa sjö på ca 2650 meter.

Nu började ovädret komma in så vi påbörjade nedgången där vi fick gå på skrå och passera glaciär där forsen brusade under. Guiden var tydlig med att vi skulle hålla avstånd så att den inte skulle brista.

Det visade sig att ovädret inte blev så farligt under vandringen, bara ca 30 min regn och vind, sedan sprack det upp igen.

Regnet återkom mer ihärdigt när vi precis satt oss i bussen som tog oss tillbaka till hotellet. Sedan regande det hela kvällen.

Jag tyckte denna vandring var rolig då det var så många olika moment men flera i gruppen var mer skeptiska och tyckte det var tufft med klättringen och dåliga stigar.

Midnattsloppet Göteborg 2017

Regnet vräker ner och vi huttrar medans vi resonerar över hur vi skall vända skitvädret till något positivt så att hon skall springa fler lopp i framtiden.

Löpare efter löpare tar sig i mål och vi väntar, när vi nästan gett upp så kommer hon plötsligt på rakan, glad som en lärka vinkar hon till oss. Glad för att hon faktiskt har tagit sig runt på sitt livs första tävlingslopp. När vi träffar henne senare säger hon att det gav blodad tand. Regnet, mörkret och kylan berörde henne inte. 

Varför oroar man sig som förälder?