Det här fotot höll på att kosta mig livet, och inte blev det speciellt bra heller.

I går kväll när jag åkte hem från Leksand mot Insjön fick jag se i backspegeln hur himlen riktigt brann norrut. Jag fortsatte hem, det var bara ett par kilometer, gav katten mat, hämtade stativet och åkte tillbaks. Jag hade siktat in mig på en parkering, och för att komma dit skulle jag svänga vänster i korsningen bortom. Jag stod still och väntade när några mötande bilar passerade och skulle sen korsa vägen. Då kommer en fullblodsidiot med släckta lysen! Fullständigt kolsvart. Inte det minsta lilla positionsljus. Fort gick det också, minst 90-100. Det var så nära att jag hade korsat vägen precis då...!
Vad jag tyckte jag såg under det korta ögonblick han passerade mitt halvlyse var en blå Volvo 740 med sänkt fjädring på ungdomars vis (eller ungjävel i det här fallet).

Jag satte kameran på stativet och tog två foton sen var minneskortet fullt. Jag hade flera tomma minneskort i väskan, men jag packade ihop grejorna och åkte hem. Lusten att fotografera var borta.

Jag borde naturligtvis ha ringt både till radions trafikvarning (020-999 444) och Polis för att få stopp på dåren, men jag blev så paff av händelsen att jag kom på det först långt senare.

En krokodil vid Siljan

...eller är det en drake?

En flygande helig man?

Den där snubben Jesus påstods ju ha klivit omkring på nån sjö neråt Medelhavet och gjort folk ruskigt imponerade. På den tiden hade de nog inte hört talas om nordbor där nere, för i så fall skulle vi nog ha varit heliga allihopa här, eftersom vi hade förmågan att gå omkring på sjöarna halva året. I vårt klimat krävs mer för att imponera. Vad sägs om att flyga med vatten?

En väldigt helig man utanför långbryggan i Rättvik

Måsmys i Mora. ...och Gustaf Wasa

I går mellan kryssningarna i Mora med Gustaf Wasa passade jag på att gå till andra sidan Saxviken för att fotografera gamle Gustaf.

På väg tillbaka fotograferade jag en flock skränor som för en gångs skull inte skränade utan satt lugnt och hade det bra i solskenet.

Några helt osannolika foton

Ibland tar man foton som egentligen inte finns därför att det är helt osannolikt att man ska kunna ta såna foton.

Den här vietnamesiska kvinnan, som likt farbror Melker badar med kläderna på, tyckte jag kunde bli ett bra motiv. I samma ögonblick som jag tryckte ner knappen tog vinden tag i hatten. Ögonblicket är alldeles för kort för att man avsiktligt ska kunna ta en sån bild. (Möjligen skulle jag önska att bilden blev tagen en hundradel senare så det blev lite luft mellan hakan och hatten.)

Hur stor är chansen att fånga en kamerblixt?
Blixten lyser en 1/100, eller kanske bara 1/1000 sekund. Sannolikheten att den extremt korta tiden infaller under den 20-dels sekund som slutaren var öppen när jag tog fotot nedan är mycket nära noll.

I starkare ljus blir ju slutartiden kortare sannolikheten ännu mindre, näst intill obefintlig. I fotot nedan lyckades jag få med blixten under 1/180 sekund.

Det här betyder ju att jag har lyckats två gånger. Det är så osannolikt att det har nog egentligen inte hänt, men det motbevisas ju av det faktiskt har hänt.
Jag tror till och med att jag har lyckats en tredje gång, men där är jag inte lika säker. Det kan röra sig om en solreflex, därför tar jag inte med den bilden här.

Sannolikheten ökar från att den inte finns till att den inte finns, fast bara lite, av den anledningen att en av mina böjelser som fotograf är att jag tycker om att fotografera fotografer.

------------------------------------------------------------------------------------
Fotnot 1
Alla eventuella likheter med Tage Danielssons utmärkta monolog om Harrisburg är fullt avsiktliga.

Fotnot 2
Min teori om varför folk använder blixt på långt avstånd i fullt dagsljus finns i mitt blogginlägg Optimistiska blixtrare (Svensson är en dum jävel)