Kvantitet och kvalitet

En av de allra vanligaste svaren på frågan varför man fotograferar på film är "det får mig att sakta ner" till skillnad från alla slarviga digitalfotografer. Visst, jag förstår grejen, och jag har säkert sagt något liknande och lite längtansfullt talat om tiden då jag fotograferade på 6x7-film och åtta av tio rutor ofta var bilder som kändes bra och viktiga. Men det här har länge gjort mig misstänksam, och min misstanke är att det är ännu ett sätt att fortsätta tänka på ännu mera kamerautrustning, men samtidigt kamma in några poäng av något slag. Man är iallafall inte en sån som måste ha det senaste och det mest perfekta – tvärtom letar man efter de mer svårfångade kvaliteterna. Visst, där kan jag också vara inne och nosa ibland – jag fick tillbaka min utlånade Nikkor-105:a igår, och wow vilken porträttglugg. Men det här med att sakta ner. Jag blir nästan orimligt irriterad över allt prat om de meditativa kvaliteterna i Leicor och annat och hur mycket man ska tänka efter före varje ruta.

Och alldeles nyss fick jag äntligen vatten på min kvarn, med ett tydligen välkänt exempel i boken 1%-metoden av James Clear som jag just nu lyssnar på. Exemplet är hur fotografen och läraren Jerry Uelsmann delade in sin klass av fotoelever i två grupper. Den ena skulle få betyg efter kvalitet, den andra efter kvantitet. Den första gruppen kunde lämna in vilket skräp som helst, bara det var många bilder, den andra behövde bara lämna in en enda bild, men den måste vara "perfekt".  Och de bästa bilderna kom till sist från kvantitetsgruppen, som skaffat sig vanan att producera mycket, lära sig av sina misstag, förfina processen. 

Han skriver om experimentet här.

Och lite här och där ser man väl exempel på att en del som gör en stor affär av att sakta ner och fotografera "på riktigt", genom någon sorts yttre motivation och identitet, ofta tröttnar och ger upp. Jag tror inte valet av metod spelar någon egentlig roll, bara den man väljer faller sig naturlig så att det inte leder till ett motstånd att fotografera. En gång hade jag en våtplåtsfotograf runt hörnet från mitt kontor. Han köpte på sig en förfärlig mängd utrustning och allt var krångligt, dyrt och luktade. Han presenterade sig som "en riktig fotograf" – underförstått till skillnad från mig. Nu har han flyttat ut, och såvitt jag vet tröttnat. I andra sidan av spektrumet är en god vän som är pensionerad bildlärare och hela tiden i ett flöde. 8x10-kameran på en stor trävagn är alltid skjutklar, han deltar i utställningar och visar gärna porträtt han tagit genom att montera en halv kikare på sin Bronica. Kvantitet och glädje. Inte allt blir bra, men en del blir mycket bra. Alltid ett nytt experiment och det är tydligt att han njuter av att lära ut och att lära sig av andra. En annan god vän har löst det hela genom att köpa 3600 fot Kodak Double X i taget och aldrig behöva känna sig låst. Han är avundsvärt produktiv. 

James Clears bok handlar om att metodiskt skapa goda vanor. Jag inser mer och mer att även om jag är ganska bra i mörkrummet, så vill jag inte längre ha ett. Det skulle stå i vägen för de goda vanor och det sug att fotografera som gör mig till en bättre fotograf. Att ha tio rutor per rulle, som dessutom är dyra att få på papper har inte alls samma lockelse längre utan känns lite förlamande.

Det som mest långsiktigt faktiskt ger mig det där suget är en bra kompaktkamera med tomt minneskort i handen och tre fulla batterier i fickan. Helst redigera på iPad. Inga krav, ingen tung väska. Det behöver inte bli bra, och just därför finns chansen, i enlighet med Uelsmanns experiment. Kvantitet behöver inte alls betyda slarv, utan kan betyda att man blir fri i sitt skapande, jobbar sig fram till en bättre bild istället för att nöja sig med den första och enda.