Är få val bättre än många möjligheter?

Min fru och jag arbetar båda med bild och konst. Vi ser på samma sätt på mycket, men har ganska olika syn på ägodelar och utrustning. Hon är minimalistiskt lagd och vill ha ett välordnat, gärna nästan tomt rum. Om något inte används: ge bort det. Jag vet att hon är den som har rätt i det här fallet. Det är i det tomma, med färre val som skapandet kommer fram.  

Jag vill också ha det välordnat och är alltid lite irriterad när min lokal blir stökig som den tyvärr nästan alltid varit. Skälet är att jag ser potential i fler saker än någon rimligtvis kan hinna med under en livstid, eller åtminstone göra väl. Jag samlar gärna på mig böcker, som jag sedan har svårt att göra mig av med, för kanske kommer jag att referera till någon i en framtida text. Foto och musik är mina två huvudsakliga uttrycksformer, men jag vill också helst bygga instrumenten och kamerorna själv. För många järn i elden gör att jag oftast missar att delta i utställningar och alltid tänker "nästa gång, då är jag förberedd och kan visa något riktigt ambitiöst".

Det här tar sig också uttryck i att jag har bytt kamerautrustning orimligt ofta då jag kanske tillskriver olika kameror och objektiv lite väl stor betydelse. Jag kikar på min fotovägg på kontoret. Bilderna som hänger där måste vara tagna med iallafall 20 olika kamera/objektivkombinationer från 6x7 mellanformat till en 20 år gammal digital kompaktkamera via den vanliga småbilden, digital och analog. Är de olika i uttrycket? Nja, faktiskt inte på något särskilt meningsfullt sätt.

Det är förstås inget fel på att vara intresserad av tekniken i sig. Men att hela tiden lära om, söka nya uttryck i tekniken kan bli en bromskloss. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag hade utvecklats om jag t ex bytt kamera vart tionde år. Jag vet att jag är ganska långt ifrån en "en kamera, ett objektiv, en film"-person, för jag har dels lite för varierande uppdrag för det, dels är jag för nyfiken. Men en del i mig vill vara som Anders Petersen, eller andra stora fotografer som i stort sett har en enda metod men sträcker den till max. Det kräver ett visst mod, för att luta sig mot teknisk variation är lättare.

För att förbättra ordning och fokus, och för att dra in lite extra pengar, har jag sålt av en hel del kamerautrustning, och det känns enormt befriande. Vad det handlar om är att inte låta utrustningen stå i vägen, som den kan göra när man har för mycket att välja på. De flesta kameror som är "kul att ha" blir liggande, och med dem en massa batterier, laddare, remmar, fodral, blixtar. Oordningen tar sig över på arbetsytorna och till sist in i själva arbetet. Mellanformatskameran och de oframkallade rullarna står där som ett lite dåligt samvete, för att inte tala om panoramakameran jag bygger och den gamla Minoltan som behövt nya kondensatorer i flera år. 

När jag fotograferar yrkesmässigt vet jag att jag gör bäst reportage med en normal och en vidvinkel på varsin kamera. Och när jag fotograferar för mig själv är jag egentligen bäst med bara kompaktkameran som ryms i fickan. Snabbt, effektivt och närvarande. Det låter kanske tråkigt, men mitt mål nu är att strömlinjeforma vägen från tagen till utskriven, ramad och helst såld bild. Kontoret är nu röjt och ordnat, kameraväskan betydligt lättare, och jag känner mig mer inspirerad än på länge.