Kvantitet och kvalitet

En av de allra vanligaste svaren på frågan varför man fotograferar på film är "det får mig att sakta ner" till skillnad från alla slarviga digitalfotografer. Visst, jag förstår grejen, och jag har säkert sagt något liknande och lite längtansfullt talat om tiden då jag fotograferade på 6x7-film och åtta av tio rutor ofta var bilder som kändes bra och viktiga. Men det här har länge gjort mig misstänksam, och min misstanke är att det är ännu ett sätt att fortsätta tänka på ännu mera kamerautrustning, men samtidigt kamma in några poäng av något slag. Man är iallafall inte en sån som måste ha det senaste och det mest perfekta – tvärtom letar man efter de mer svårfångade kvaliteterna. Visst, där kan jag också vara inne och nosa ibland – jag fick tillbaka min utlånade Nikkor-105:a igår, och wow vilken porträttglugg. Men det här med att sakta ner. Jag blir nästan orimligt irriterad över allt prat om de meditativa kvaliteterna i Leicor och annat och hur mycket man ska tänka efter före varje ruta.

Och alldeles nyss fick jag äntligen vatten på min kvarn, med ett tydligen välkänt exempel i boken 1%-metoden av James Clear som jag just nu lyssnar på. Exemplet är hur fotografen och läraren Jerry Uelsmann delade in sin klass av fotoelever i två grupper. Den ena skulle få betyg efter kvalitet, den andra efter kvantitet. Den första gruppen kunde lämna in vilket skräp som helst, bara det var många bilder, den andra behövde bara lämna in en enda bild, men den måste vara "perfekt".  Och de bästa bilderna kom till sist från kvantitetsgruppen, som skaffat sig vanan att producera mycket, lära sig av sina misstag, förfina processen. 

Han skriver om experimentet här.

Och lite här och där ser man väl exempel på att en del som gör en stor affär av att sakta ner och fotografera "på riktigt", genom någon sorts yttre motivation och identitet, ofta tröttnar och ger upp. Jag tror inte valet av metod spelar någon egentlig roll, bara den man väljer faller sig naturlig så att det inte leder till ett motstånd att fotografera. En gång hade jag en våtplåtsfotograf runt hörnet från mitt kontor. Han köpte på sig en förfärlig mängd utrustning och allt var krångligt, dyrt och luktade. Han presenterade sig som "en riktig fotograf" – underförstått till skillnad från mig. Nu har han flyttat ut, och såvitt jag vet tröttnat. I andra sidan av spektrumet är en god vän som är pensionerad bildlärare och hela tiden i ett flöde. 8x10-kameran på en stor trävagn är alltid skjutklar, han deltar i utställningar och visar gärna porträtt han tagit genom att montera en halv kikare på sin Bronica. Kvantitet och glädje. Inte allt blir bra, men en del blir mycket bra. Alltid ett nytt experiment och det är tydligt att han njuter av att lära ut och att lära sig av andra. En annan god vän har löst det hela genom att köpa 3600 fot Kodak Double X i taget och aldrig behöva känna sig låst. Han är avundsvärt produktiv. 

James Clears bok handlar om att metodiskt skapa goda vanor. Jag inser mer och mer att även om jag är ganska bra i mörkrummet, så vill jag inte längre ha ett. Det skulle stå i vägen för de goda vanor och det sug att fotografera som gör mig till en bättre fotograf. Att ha tio rutor per rulle, som dessutom är dyra att få på papper har inte alls samma lockelse längre utan känns lite förlamande.

Det som mest långsiktigt faktiskt ger mig det där suget är en bra kompaktkamera med tomt minneskort i handen och tre fulla batterier i fickan. Helst redigera på iPad. Inga krav, ingen tung väska. Det behöver inte bli bra, och just därför finns chansen, i enlighet med Uelsmanns experiment. Kvantitet behöver inte alls betyda slarv, utan kan betyda att man blir fri i sitt skapande, jobbar sig fram till en bättre bild istället för att nöja sig med den första och enda.

Benganbus 2025-12-11 07:58

Intressant! Jag tror också den omgivningen spelar roll, som marknaden och den nya digitala tiden! Marknaden pressar också på med nya grejer hela tiden, mycket snabbare än förr, och sedan kan man få fram bilder hur lätt som helst från kameran och lägga ut dom på sociala medier direkt, det e klart att det blir mycket bilder och fort!
Då kan vissa formar av fotografi ha en naturlig strypbricka! Som saktar farten, som en del tar till sig! :)
Som en del ungdomar gör numera! :)
/B

Svar från MattiasL 2025-12-11 18:18

Jag är inte helt med på att marknaden pressar på med teknik mer än tidigare. Just nu känns det snarare som att folk inte riktigt bryr sig om det är 24 eller 60 megapixel, eller hur snabbt det går. Det går tillräckligt snabbt, är tillräckligt brusfritt, och är tillräckligt högupplöst för att det inte ska göra någon meningsfull skillnad för de flesta. Däremot kan jag se mycket identitetsskapande i sociala medier. Man "är" en fotograf kopplad till myten om ett visst märke, eller kanske en viss process, och jag skulle säga att nivån av eftertänksamhet är lite en sådan identitetsmarkör. Inget fel i att vara eftertänksam, eller vilket angreppssätt man än har, men det måste vara en process som verkligen fungerar för en, annars tröttnar man fort och allt känns lite som en kostym.

syntax 2025-12-11 08:23

Oj, oj, Mattias! Vill du ha spaltmeter i ditt kommentarfält? Nej det vill du nog inte... :-)
Jag nöjer mig alltså med några korta notationer.

I stort sett tror jag att du har mycket rätt i det du skriver. Det här rundsnacket om de analoga fördelarna kan bli väl skruvat ibland. Lite eftertänksamhet med vad man håller på med skadar nog inte, det kan gynna bildkvalitén – men de excesser i ”slow photogtaphy” man får sig till livs ibland, håller naturligtvis inte.
James Clears gruppindelnigsexperiment håller dessvärre inte heller, eftersom något sådant inte fyller ens lägst ställda vetenskapliga kriterium i sammanhanget. Saken faller pladask på att det i gruppen som skall prestera kvalitet i ställe för kvantitet, kanske inte finns en enda person som kan åstadkomma en riktigt bra bild – medan det i kvantitetskruppen nog finns folk som kan ösa på... :-)
Clears experiment kan verka anslående – men är i själva verket innehållslöst.

Personligen plåtar jag bara analogt – av det enkla skälet att jag älskar mina gamla burkar, och dom går nu en gång på film. Jag har en hobby – och jag gör det som jag tycker är roligast. Om verktyget man har i handen ligger väl där – då blir det bra bilder.

Det analoga/digitala kan ha en massa fördelar hit och dit – och det kan diskuteras hit och dit, men när det gäller analog fotografi på film tror jag det bara finns en generell och ansenlig fördel: Jag får fysiska original att lägga i mitt arkiv. Dom kan ligga där, och plockas fram om någon generation. Dom ser då likadana ut. Mina bilder kraschar alltså inte – och det har räddat mig flera gånger.

Svar från MattiasL 2025-12-11 21:00

Just det, jag lägger ingen värdering i den ena eller andra metoden. Bara att många som säger sig vilja "sakta ner" inte har infrastrukturen för att få något gjort. Man lurar gärna sig själv med att man ska bli en viss sorts fotograf, utan att kunna bygga något på det. Det är något jag själv jobbar aktivt på att komma till rätta med. För mig funkar numera inte ett filmbaserat arbetsflöde pga för hög kostnad, för stor tidsåtgång, brist på organisering och att jag skulle stoppas av tanken att varje bild kostar ganska mycket pengar. För andra funkar det toppen.

Clears/Uelsmanns exempel har nog inga anspråk på vetenskaplighet, men håller ändå för att driva tesen att för att producera något, så måste man göra och öva – skaffa sig en vana, inte tänka sig till hur det borde bli.

Eftertänksamhet, jo, det kan vara bra, men det tror jag är mer en fråga om disciplin än vilken kamera man har. Jag gillar mina gamla kameror för film också, men börjar inse att det kostar mer i distraktion än det ger att ha för många av dem omkring mig. Därmed gav jag bort två kameror till min kompis som faktiskt använder dem.

syntax 2025-12-11 23:15

Övning ger färdighet – så är det. Det har jag fått lära mig i grunden som yrkesverksam.
Det som kanske mest skiljer amatören från yrkesmannen härvidlag, är att amatören kan tänka djupa tankar om sig själv i rollen som fotograf och allt vad det skall innebära. Den saken urartar ibland till rena navelskåderiet. Yrkesfotografen däremot, skall lära sig att förverkliga andras fotografiska intentioner och idéer. Inte bara klara av det som man själv tycker är kul,och givande. Det är en hård skola. Man lär sig att bli fotograf på riktigt.
Det är sedan ur den erfarenhetspotentialen jag ibland kan tycka att dessa diskussioner här på FS blir lite tröttsamma. Två saker är jag alldeles säker på:
Om jag har en hobby, så bestämmer jag själv dess innehåll – enväldigt. Det leder sedan till nästa punkt:
Om jag är mycket komfortabel med metoder och verktyg, så gör jag ett bättre jobb.

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografen-sjalv-2.htm

LGS 2025-12-11 12:56

Som fotolärare förstår jag att kvantitetsgruppen "vann". Övning ger väl färdighet även inom fotografi. Sedan kanske förutsättningarna ser olika ut för olika deltagare. Kanske finns en "musikalitet" även inom fotografin. Hursomhelst behövs väl kvantitet på lärostadiet för att uppnå kvalitet. Dom där 10000 timmarna ...

Vad gäller analogt foto saknar jag att gå ut med en "dålig" kamera, typ Diana. Känslan av att inte ha total kontroll!

Fina bilder.

M.v.h. /LG

Svar från MattiasL 2025-12-11 21:03

Tack LG! Helt klart, och jag med bakgrund inom musiken kan också relatera. Ju mer jag övar på fiolen eller basen, desto lättare blir inte bara styckena, utan desto bättre blir jag på att lära mig nytt material och spela tillsammans med andra. Visst kan man tänka sig till hur en basgång borde skrivas, men det kommer inte svänga förrän man är riktigt bekväm med instrumentet.

ehrsa 2025-12-11 13:09

Mycket bra skrivet, nu behövs det inte diskuteras så mycket 'antingen eller' längre, dock utan att ha läst det du länkade till..
Hälsn!

Svar från MattiasL 2025-12-11 21:07

Tackar! Jag skulle nog säga att valet kvarstår. Ska man leverera en enda bra bild skulle åtminstone jag låsa mig om inte vägen dit var att ta många.

alf109 2025-12-11 18:11

Håller med om det mesta men egentligen kokar det nog ned till att man tar bäst bilder med de prylar och på det sätt man själv trivs med. För egen del lägger jag mig någonstans mitt emellan när det gäller hur många bilder jag tar. Men en sak som är helt avgörande är att man har kameran med sig och att man använder den, gör man inte det spelar det ingen roll vilka prylar man har hemma i skåpet liksom.
/Affe

Svar från MattiasL 2025-12-11 21:05

Just det, att man har en struktur som hjälper en att komma till skott. För dig måste de nattliga promenaderna vara en sådan struktur. För mig är det ofta cykelresor – förutom det rent yrkesmässiga där någon annan förväntar sig något.

mombasa 2025-12-11 22:11

Som pensionerad fotolärare håller jag helt med om kvantitetstanken. övning ger färdighet. Att härma är inte heller det fel. Jag bjöd ofta på en uppgift där det gällde att utifrån en befintlig bild, ofta ur konsthistorien, skapa en på något sätt likartad bild. Det kunde handla om kompositionen, berättelsen eller stämningen. Kvantitet kan ha likhetstecken med övning ger färdighet men oftast behövs något mer, förmågan att förstå bilder, kunna läsa sina egna bilder och se de "mästerverken". Och inte minst den rutin som gör att man vågar släppa taget om den säkra tekniken.
Analogt eller digitalt är för mig som mina mopeder. Analog är en gammal tvåtaktare, avgasstinkande gubbmoped. Rätt snygg och kul att skruva på. Digital är min eldrivna flakmoppe. Ren, lättkörd, tyst, praktisk och användbar till det mesta. Men inte så mycket att skruva på och knappast ett hobbyföremål. Bägge tar migmellan punkt A och B. Den ena lite mer förutsägbart.
Det analoga har nog en stor del hobby i sig. Och så kan det väl få vara.
Intressant blogginlägg som det är svårt att inte förhålla sig till :-)
/Gunnar S