Det spontana

Ibland tänker jag på en sak Frank Zappa sa för länge sedan om musikindustrin. Ungefär att musiken var roligare på den tiden då skivbolag ägdes av folk som inte förstod musik, men som var villiga att betala för att låta ett band komma in i studion och göra vad de ville – Ibland blev det misslyckat, ibland oerhört lyckat. Problemet i hans samtid, tyckte han, var att alla redan visste vad de sökte och vad som säljer. Jag tycker att det finns många paralleller till andra områden i livet, och inte minst gäller det idag. Något som stör mig med sociala medier och AI är att de låter en planera allt i minsta detalj och tar en allt längre ifrån risktagande och lycklig slump.

Idag jobbar jag deltid som video- och stillbildsfotograf åt ett mindre företag i min närhet. Det handlar om marknadsföring och utbildande videor, och genom att betala kan man styra precis hur många som kommer se mina alster, var de bor, vilka intressen de har, och så vidare. Jag förstår varför man vill styra de här sakerna, men jag tycker det är ledsamt att man går miste om de slumpmässiga träffarna.

Jag tänker också på resor. Fram till ett par decennier sedan var att tågluffa synonymt med att ge sig ut och ta dagen som den kommer. När jag tågluffade hade smartphonen just kommit på marknaden, men jag hade ingen, och det var så dyrt att ringa utanför Sverige, så det gjorde jag inte. Istället kom jag till en ny stad, hittade någon som såg ut att kunna svara på vart man skulle, alternativt var lika förvirrad som jag själv. Ofta innebar det att man umgicks ett par dagar. Man kunde bli hembjuden att bo över hos någon, och så råkade den personen känna någon i en stad som fick bli nästa resmål. Det kunde bli otroligt lyckat, eller så kom man till en halvdöd stad, promenerade runt en halv dag, konstaterade att det var lönlöst och hoppade på första tåget någon annanstans. På det sättet har jag lärt känna en del människor som jag länge hade kontakt med. Ja, förresten, det var så jag träffade min fru och flyttade till USA.

Jag undrar om det här slutat vara en grej. När man kollar på Facebookgrupper för tågresenärer, så upplever jag att alla vill detaljplanera sin semester i förväg, och de som vill göra det spontana är minst 44 år gamla, som jag. Å andra sidan förmodar jag att man inte ser dessa själsfränder så mycket online. 

Men: På gatan där vi bor, har vi i åratal pratat om att arrangera en kvartersfest. Höga ambitioner och det blev aldrig av. Istället bestämde vi och grannarna att varje söndag i sommar har vi knytkalas. Vem som helst får komma. Ingen samordning om vem som lagar vad. Vi ställer fram trafikkoner, bord och stolar på en liten återvändsgata, och ungarna får leka fritt. Det finns ingen Facebook-grupp och det känns som att en saknad del av livet kommit tillbaka.