Mattias Lundblad

Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Arizona

Inför det amerikanska presidentvalet höll jag och kollegan Jonas ögonen på var de intressanta slagen skulle stå. Valet föll dels på Pennsylvania, där det svängde rött förra gången, och dels på Arizona, en delstat som röstat på republikanskt i decennier, men där Demokraterna nu såg ut att ligga bra till både till president och kongress. Inte minst handlade det om människor med latinamerikansk bakgrund, traditionellt pålitliga Demokratväljare, som nu ökat i antal. Men det har också blivit en mer diversifierad grupp, där Trump vunnit en hel del gehör. Dessutom har många av USAs republikanskt styrda delstater en historia av att göra det besvärligt för väljare ur minoriteter att rösta. Vi mötte därför en rad aktivister och organisatörer som arbetar för att göra röstandet mer tillgängligt. Bland annat fick vi ett par minuter med före detta bostadsminister Julián Castro vid ett möte på en stekhet parkering.

Också delstatens ursprungsbefolkning har gjort en ansträngning att göra röstandet mer tillgängligt. Tohono O'Odham-reservatet är enormt, med bara ett postkontor och en röstlokal och stor fattigdom och brist på transport. Vi träffade organisatörer som April Ignacio och stammens ordförande Peter Yucupicio.

Vi åkte också ner till gränsområdena. Staden Nogales delas på mitten mellan dess USA-sida och mexikanska sida. Varje dag träffas familjer och vänner på varsin sida av gränsstängslet, som familjen Lopez, med barnen hos släktingar i Mexiko och föräldrarna i Texas. Det är alltid mycket intressant att ta del av folks berättelser. De är sällan de förväntade, och man kan vara rätt säker på att bli förvånad. Människors generositet med sin tid och sina tankar är också något som jag aldrig kommer ta för givet. Vi fick gott om tid med countyts sheriff, Tony Estrada, som ser tillbaka på ett över femtio år långt yrkesliv, och längtar tillbaka till en tid då man kunde röra sig relativt fritt över gränsen. Stängslet med rakbladstråd ser han som både omänskligt och kontraproduktivt. Det hindrar inga droger, men däremot gränshandeln som gjorde att ekonomin var bättre förr, menar han. 

En reportageresa som frilans innebär alltid mer än ett jobb, och i det här fallet hade vi fyra. Det innebär att det inte är många lediga timmar om dagen, utan ett mycket intensivt schema. Det blir också många mil bakom ratten. På en knapp vecka hamnade mätaren på omkring 300 mil. Att schemat är späckat innebär också att man inte kan vara kräsen med de fotografiska förhållandena. Att jobba i öknen har sina speciella utmaningar. Ljuset var fint mellan 7 och 8:30 på morgonen, och helt fantastiskt mellan 17:45 och 18:30. Däremellan var det väldigt kraftigt solljus, och sedan beckmörkt. Man får därför ta till några trick. Blixten gick varm, så ofta det var praktiskt på stativ med min snabbjobbade lilla oktabox. Iso 64 är hjälpsamt för att få upp slutartiderna till 1/250. Highspeed sync funkar okej, men är svårjobbat eftersom TTL nästan alltid blir fel så jag föredrar att ställa blixteffekten manuellt. Ett trick jag gärna använder är därför att använda kompaktkameran Fuji X70, där centralslutaren låter en blixtra på 1/2000, men förstås med aningen lägre kvalitet än Nikonkameran.

Tecknen på att Arizona skulle spela stor roll i att avgöra valet stämde. Jobben gick bland annat i Dagens ETC och Frihet. Då i färg förstås – det svartvita är något jag tillåter mig här i bloggen.

Hursomhelst är det härligt att vara ute på vägarna, och jag hoppas att det blir möjligt snart igen.

 

Postat 2020-11-15 03:14 | Läst 269 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Att vara konsekvent

Ofta pratas det om varumärkesbygge, som fotograf och företagare. Att prata med mig om det är väl lite som att hälla vatten på en gås. Jag är en ganska ofrivillig företagare, som så många andra i konst-, foto- och skrivarsvängen. Jag vill förstås visa mina bilder, och det är få saker som är så tillfredsställande som att se dem tryckta i en tidning. Att gå in på Pressbyrån och se sin bild på omslaget är nästan overkligt. Men att beräkna hur man ska framstå i ett Instagramflöde blir däremot tråkigt. Att hålla en konsekvent stil är ett av råden som brukar ges. Där brakar det ihop alldeles för mig. Jag tycker alldeles för mycket om alldeles för många olika aspekter av fotografi.

De privata minnena som förevigas med telefon eller kompaktkamera.

Stadsmiljöer och byggnader som jag fotograferar med någon sorts projektform.

Publicerade uppdrag som man vill locka läsare till. 

Natur och landskap.

Bilder av främlingar/gatubilder.

Svartvitt och färg, film och digitalt. Trots allt, så väljer jag nog att hålla fast vid att vara inkonsekvent. Det finns så mycket i fotots värld att tycka om, att det får vara värt att blanda och verka spretig. Jag tror att man, även om man är professionell, gör bäst i att bejaka och vara rädd om amatören inom sig, och någonstans tror jag ändå att allt hänger ihop.

Postat 2020-10-04 01:02 | Läst 221 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om logistik och en demonstration

Att vara frilans är en ständig övning i logistik. Mer än att plåta, handlar det om att fixa det runtomkring som tar en dit. Hitta biljetter, boende och hyrbil till bäst pris. Boka intervjuer och schemalägga tid till bilderna runtomkring. Komma hem med rätt mängd material som kan formas till ett reportage som lämnas i rätt tid. Hålla kontakt med intervjupersoner och dela med sig av det som publicerats. Det är alltså något jag blivit ganska bra på genom åren, även när oddsen är dåliga och marginalerna knappa. Plan B och C finns alltid där. 

I vintras, när den amerikanska primärvalssäsongen drog igång och jag och min kollega åkte till Iowa, var det snöstorm. Att flyga med det flygbolag som var billigast har aldrig varit en positiv erfarenhet, men billigast var det, och så fick det bli. Så ställdes det ena planet efter det andra in. Vi satt och funderade på hur vi skulle kunna ta oss fram i tid. Kom fram till att schemat var på väg att spricka, kollade kampanjmötesschemat och insåg att vi kunde gå på ett annat Buttigieg-möte med lite längre körning. Så gav vi fan i flyget, kastade oss i en Uber till busstationen i New York och hoppade på en Greyhound med trasiga bromsar. 22 timmar senare var vi i Chicago, hyrde bil, och körde de sex timmarna till DesMoines, dök ledbrutna och sömniga upp vid vår airbnb, och trängde ihop oss i 120-sängen vi valt för att hålla budget. Sen flöt det på och allt blev levererat. Småskrattade lite åt någons inlägg i en svensk facebookgrupp om att svenska journalister är notoriskt lata, och bara vill bo på hotell, kolla på TV och gå på galamiddag.

I sommar har det varit relativ stiltje på jobbfronten på grund av pandemi. Nyligen fick vi ett uppdrag om Black Lives Matter-rörelsen, ett ganska vagt sådant. Det var ont om tid. Min kollega satt i tidsknipa, så jag letade evenemang och experter. Cykelrally i Brooklyn fick det bli, dagen före deadline. Som backup hade jag kollat en marsch i Hartford dagen före, och åkte dit. Det visade sig vara väldigt dålig uppslutning, så det var lite bortkastat, även om jag använde en bild. På vägen till cykeldemonstrationen, hade jag bokat en snabb fotografering med en sociolog på Manhattan. Jag la in cykeln i bilen, litade, men bara nästan, på Google maps, la in en extra trekvart för trafikstockning och gled in på en gatuparkering utanför sociologens hus precis i tid, plåtade, sa tack och hej och körde vidare till John Paul Jones Park vid Brooklyns sydspets.

Utan att tänka på det, hade jag packat inte mindre än fem kameror, alla av olika märke. Nikon D810 med normalzoom runt nacken. Sony Nex-7 för att Zeiss-32:an är så väldigt bra. Panasonic med Nikonoptik på tiltadapter för att tippa omkull skärpeplanet. Fuji X70 i vänsternäven av bärbarhetsskäl. Olympus TG-5 monterad bakåt på cykeln, fjärrstyrt från mobilen på styret med en ofattbart buggig app. Och så hängde vi på demonstrationen. 

Jag fick punka halvvägs, men fick genast hjälp av volontären Julia, som tog tag i cykeln och krängde på en ny slang. Fördomen om New Yorkare är att de är barska och otrevliga. Min fördom och erfarenhet är den motsatta. Har man någon sorts problem och det finns en New Yorkare i närheten, så kommer det bli löst i rekordtid, på ett handgripligt sätt.

När jag fått nog med bildmaterial och beslutade att åka hem, var vi en timmas cykeltur från parken, där jag parkerat. Bara att trampa på, och sedan köra de två och en halv timmarna hem. Och så en deadline klockan tre, natten därpå efter en fullbokad dag.

Postat 2020-08-25 21:47 | Läst 300 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ut i spåret igen

Med ojämna mellanrum anmäler jag mig till att springa ett lopp. Jag är usel på att komma ihåg att träna och har därför upprepade gånger dykt upp på maratonlopp med bara några fåtal enmilaturer i benen. Det kan inte rekommenderas. Senast var det Höga Kusten Trail som slutade uppför en skidbacke. Varje gång har jag sagt att det är sista. Men det är något med löpning på amatörnivå som fascinerar. Det finns en sammanhållning och kamratskap bland oss halvkassa motionärer som är väldigt gemytlig. Därför har det blivit ett av de där långvariga fotoprojekten, som det kanske blir något konkret av med tiden. 

Hur som helst. En av mina bästa vänner fyllde 50 häromdagen, och hans mål är att springa ett maraton innan året är slut. Förut har vi gjort några halvmaror tillsammans. Så vi anmälde oss till Cape Cod Marathon i Massachusetts. Och den här gången tar vi träningen på allvar. Det hjälper förstås att han har militär bakgrund och alltid kommer i tid till våra längre träningsrundor som börjar med två koppar kaffe hemma hos oss halv sju om söndagarna. Och att min fru har fått ett plötsligt återuppväckt intresse för löpning och hakar på åtminstone delar av vägen gör det ännu trevligare. Vi ökar långrundorna. 9 miles, 11, halvmara, 15. På söndag blir det 17, sedan 19, 21 och till slut själva maran på 26,2. Vi tar det lugnt. Inga rekord kommer slås. Pulsklockorna är ställda på tre minuter löpning, en minut promenad. Psykologiskt bra. Under tre minuter kan man göra nästan vad som helst. 

Postat 2020-08-06 15:57 | Läst 262 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Personliga bilder och snygga

Det är märkligt vilka bilder som stannar hos en. En tendens hos mig är att de bilder som ser riktigt "snygga" ut, på ytan, sällan är de som håller i längden. Ser man på det fotohistoriskt så var det kanske vid 50-60-talet som fotografer började göra skillnad på uppdragsfotografering och de personliga projekten, där de senare är det som "egentligen" definierar en som fotograf.

Ett minne som präglat mig starkt som fotograf var när jag och en god vän var nya medlemmar i ett fotografkollektiv i Stockholm. Grundaren, Halil Koyutürk, som arbetat med att göra personliga böcker under många decennier, och undervisat på Nordens Fotoskola, bjöd hem oss på middag för att lära känna oss och våra bildspråk. Och för att ge oss en rejäl knuff i baken, skulle det visa sig. Det här var 2006.

Vi tryckte upp varsin portfolio på papper i A4-format. Jag var rätt så stolt över mina bilder från olika konserter som jag fotograferat för en musiktidnings räkning. Fotodike och 80-200. Skarpt, välexponerat. Det var min grej. Det fanns också annat i portfolion, men det var det jag var stolt över. 

Han var av en annan uppfattning. Efter middagen var det dags. "Vill ni ha whisky?" frågade han. Bläddrade igenom, hummade. "Ska jag vara snäll eller ärlig?". Ärlig, förstås. Han insisterade på att whisky nog var en bra idé trots allt, och sågade mina skarpa konsertbilder med omdömet: "Du kan sälja dem, inga problem. Tidningar kommer publicera, men vem som helst hade kunnat ta dem. Det finns ingenting av dig i dem". Det han istället lyfte fram var en serie om fem porträtt jag tagit med en gammal halvformatskamera, där det mesta var ganska oskarpt och kornigt. 

Vi pratade favoritbrännvidd. Min var 35 millimeter. "Sälj den och skaffa en tjugoåtta" var rådet – "du måste våga gå närmare och vara mindre blyg". Sedan fick vi boktips som reflekterade oss som personer. För mig blev det Pentti Sammallahti, och det var nog helt rätt. 

Det var en lite omskakande middag, och jag gick därifrån full av tvivel. Men så hördes vi på telefon någon vecka senare, och jag fick veta att han varit hård för att det fanns något att locka fram. "Hade jag inte trott på dig, hade jag bara sagt 'fina bilder' och lämnat det där". 

Under sommaren håller jag nu äntligen själv på och arbetar med att sätta ihop en personlig bok med bilder som jag tagit under de senaste tio åren. Inser då att de där snygga uppdragsbilderna, de där krämiga, tagna med lång brännvidd på långt håll, sällan har en chans. Istället är det det de som är tagna mitt i livet, där jag själv varit del av det som händer som vinner. Bilderna som nästan tar sig själva, utan en tanke på att de måste bli något som kan publiceras. Och ja, när jag ser på bilderna som jag spontant valde här, är det bara en som är tagen med längre brännvidd än motsvarande 28 mm. 

Nästa steg vore att ta med sig mer av den personliga attityden in i uppdragsverksamheten. Det kräver att man har mer tid på sig än vad uppdrag oftast innebär, men det är väl investerad tid.

Postat 2020-08-04 21:44 | Läst 425 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 ... 22 Nästa