En kväll som förr, nu

När jag kom till New London fick jag genast många vänner. Det var väldigt lätt att komma hit som nyinflyttad från utlandet. En viktig faktor var konsten och musiken. Min vän Jake uttryckte det en gång som att "vi måste hålla sams, för förr eller senare står vi på samma scen". Det uttrycket sätter fingret på mycket. När jag kom hit och det blev känt att jag var fotograf och amatörmusiker så öppnade det dörrar till att ställa ut tillsammans, spela musik tillsammans. Det var en stark gemenskap över generationsgränser. Vi bodde mitt i den lilla stan, som är av ungefär Mjölbys storlek. Det var en konstnärsbostad ovanpå ett galleri. Åtminstone fyra kvällar i veckan var det någon sorts musikevenemang i flera barer. På sommaren kunde vi ligga i sängen med öppet fönster och höra något som lät bra, eller så kände vi igen några kompisars band, och hasade ner. Stan ligger nästan precis halvvägs mellan Boston och New York, och är ett naturligt stopp för band på turné, så inte helt sällan kom både mindre och större artister och gjorde en mindre spelning.

Det var också billigt att bo här – goda förutsättningar för kämpande konstnärer och musiker alltså. Det var en otrolig tid. Sedan kom pandemin och slog ihjäl det mesta. Förutom att man av naturliga skäl inte kunde träffas och göra saker som förut, uppstod också en del konflikter i konstvärlden. Vi har fortfarande inte riktigt hämtat oss efter pandemin. Bargiggen är halvtomma, bostäder är dyra, folk orkar inte riktigt med något extra.

Men på senare tid har jag haft en stark känsla av att vi är tillbaka. Åtminstone i någon mån. Vi är äldre, många har barn, musiken och konsten är lite på sparlåga i en krympande fritid, men andan finns där, och ungarna får vara med på ett bra sätt. Jag spelar själv i tre band, och det börjar röra på sig lite. Förra veckan firade vi vår grannes 40-årsdag på ett bryggeri, och gick sedan till bokhandeln runt hörnet och hörde bandet Pocket Vinyl där ett par vänner spelar. Deras grej är att tre musiker spelar, medan en konstnär målar en tavla som sedan auktioneras ut. Det var en skön känsla och jag är väldigt glad över att ha hittat den här lilla platsen i världen.

Hur mår dokumentärfotot?

Dokumentärfotots ställning diskuterades nyligen, och tanken att den har tappat status lyftes fram. Min omedelbara reaktion var att det kan väl inte stämma. Det tycker jag inte heller att det gör efter att ha grubblat på saken en stund. Visst har ställningen förändrats, på ett mycket mer mångfacetterat sätt. 

Jag går inte med på att det handlar om mängden bilder. Fotografer som varit det minsta intresserade av att arbeta dokumentärt har alltid fått en enkel sanning inpräntad: film är billigt, ögonblicket kommer aldrig tillbaka. I motsats till vad som ofta påstås, så höll de flesta inte igen på grund av att varje ruta kostar pengar – för ett missat ögonblick kostade mycket mer. Jag hade förmånen att se en utställning med Magnumsfotografers kontaktkartor för några år sedan. Att studera kontaktkartor är nyttigt. Man ser mycket av fotografers arbetsmetod där, hur man närmar sig motivet på väg mot den bild som till sist når betraktaren och kanske rentav blir ikonisk. Det är väldigt sällan en enstaka bild, utan en del i en serie bilder som blir starkare och starkare på kartan. Att fotografera är och har alltid varit att reducera. Först från den yttre verkligheten, sedan från råmaterialet. Till och med storformatsfotografernas storformatsfotograf, Richard Avedon, vaskade fram de 124 bilderna i In the American West mellan 1979 och 1984 från 752 porträttsessioner och inte mindre än ca 17000 8x10"-negativ.

Visst, många fotografer tar gärna tid på sig och är mycket noggranna i sina kompositioner, medan andra har sikta-skjut som metod. Men gemensamt för de allra flesta riktigt bra fotografer är en oerhörd massa bilder varav de flesta aldrig når publiken. Så har det alltid varit, och har rätt lite med någon analog/digtal-dikotomi att göra. Idag är det dyrare med film, och det kanske får vissa att hålla igen lite, men jag tror inte på konstgjorda begränsningar. Jag kan gilla uttrycket i film. 6x7 är nog mitt favoritformat, men för mig är tanken på filmkostnad mest en kreativitetsdödare. Om materialet är billigt och man känner sig fri att slösa med det, så blir också något gjort. 

Men vad har då förändrats? En sak är förstås att trösklarna är lägre. Det är i mindre grad en ekonomisk fråga om man har råd med de tekniska förutsättningarna att nå ut. En tio år gammal digitalkamera med objektiv för ett par tusenlappar är mer än nog. Första gången en telefonbild belönades i World Press Photo var svenska Malin Fezehai med en iPhone 5 om jag minns rätt. Också publiceringskanalerna har lägre trösklar, och då tänker jag inte bara på Instagram, även om också det är betydelsefullt. Det är inte ekonomiskt oöverstigligt på samma sätt som förr att trycka en bok med riktigt bra kvalitet. Vi har alltså bra förutsättningar för en demokratisering. Och även för dåligt redaktörskap.

Däremot är det svårare att få riktigt bra betalt för sitt arbete i förhållande till levnadskostnader. Det stora tidskriftsreportaget som det såg ut förr har försvunnit – eller rättare sagt, man får lösa finansieringen själv, medan hyror och annat har gått uppåt. Min egen nutida erfarenhet är att att en reportageresa för en frilans oftast innebär att man skrapar ihop fyra till sex jobb för olika uppdragsgivare för att resan ska bli ekonomiskt hållbar. På mitt gamla labb hörde man ibland folk berätta om 90-talet som en otrolig epok där man fick gott om resurser och tid, och mycket mer betalt för fördjupande bildreportage. 

Det finns en också en akademisering av dokumentärfotot. Här blir det lite mer komplext med lite olika verkningar. Å ena sidan stänger det vissa dörrar om den främsta vägen till att arbeta dokumentärt går via en högskoleutbildning. Å andra sidan lär man sig ofta i den miljön att tänka mer kritiskt kring det man skildrar, och sin egen position i förhållande till det. Där finns en inkluderande tendens som spridit sig i den dokumentära världen. Jag tänker till exempel på Stacy Kranitz, själv från Appalacherna, som ägnat tolv år åt att skildra kolgruvesamhällena i West Virginia och Kentucky, och arbetar mycket medvetet och kritiskt kring de fördomar som finns om dessa platser och människor. Jag intervjuade henne för Fotografisk tidskrift för några år sedan när hon var aktuell med en ny bok och det var ett intressant samtal om sådana saker. Mitt eget perspektiv när jag tänker på de här sakerna är dels svenskt, dels amerikanskt fotografi. 

Tidigare var det kanske lättare att karva fram sin egen väg om man var äventyrlig nog. Ge sig ut och ägna livet åt att berätta. Ett lite extremt exempel är Josef Koudelka – en fotograf jag verkligen beundrar och vars kompromisslösa hållning jag fascineras av, kanske till och med sett som ett ideal. Men läser man den rätt nya biografin som kom ut om honom så blir det tydligt att hans liv där fotografiet tycks vara det enda som spelar roll, kommer med ett högt pris, inte minst för anhöriga. Jag menar inte att lägga någon skugga över honom, utan mer reflektera över att ett så kompromisslöst liv kan vara förutsättningen för en viss typ av arbete, och att vi som fotografkollektiv inte sett det höga priset. Eugene Smith – en annan lysande fotograf, bestämde sig för att sticka från fru och barn och bosätta sig i en lägenhet, bjuda in jazzmusiker, dra i sig enorma mängder alkohol och amfetamin, och helt maniskt göra Jazz Loft. Jag tror att vi idag förväntar oss något annat av folk, inklusive de män som tidigare helt dominerade fotografiet. Jag tycker det är bra att "geni-mannen" får stå tillbaka. Den ensidiga dominansen har tack och lov luckrats upp en hel del. Jag är övertygad om att en större bredd av perspektiv höjer kvaliteten i sig, och själva meningen med fotografi. 

Ett amerikanskt exempel som sätter fingret på just det är 1969 års utställning Harlem on my mind på Metropolitan Museum i New York, där man lyckades med konststycket att inte ha med svarta konstnärer från just Harlem. Reaktionerna blev kraftfulla, och ledde med tiden till att man la manken till för att vara bredare inkluderande. Dokumentärfotografen Dawoud Bey har pekat ut just den utställningen och protesterna mot den som en avgörande faktor som fick honom att bli fotograf och en viktig dokumentär berättare.

Jag tycker alltså personligen att dokumentärt fotografi mår alldeles utmärkt. Den ser mycket riktigt annorlunda ut, men mestadels mycket bredare, och som helhet bättre, enligt mitt sätt att se det, även om de fullständigt kompromisslösa människorna är färre.

Vad är grejen med GAS?

Gear acquisition syndrome är väl något de flesta dras med, mer eller mindre. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är något undantag. Så fort det ska göras något speciellt jobb, så går tankarna mot hur jag ska lösa det rent tekniskt, och lite för ofta motiveras något nyköp med att detta jobb kommer bli mer intressant eller vad det nu kan vara för rationalisering. Det behöver inte alls handla om något dyrt, det kan röra sig om en gammal Minoltaglugg för ett par hundralappar. Men att tanken så snabbt går just dit är lite att lura sig själv att man gör något kreativt. Eller motsatsen, att intala sig att man absolut bara fotograferar på ett sätt, att det var bättre förr, eller hur man nu väljer att rama in det hela.

De allra flesta av mina fotografiska hjältar är ganska avslappnade med prylarna. Har varken en tung väska med många valmöjligheter eller låser benhårt fast sig vid en enda metod. Man fotograferar helt enkelt så mycket att man blir trygg i det som funkar, och det är till sist ganska lite.

Jag började gräva lite i det här med GAS. En metod jag funderat lite på är att tänka som en bonde och låta kameraprylarna motsvaras av jordbruksredskap. Ska man köpa en större skördetröska så ska lönsamhetskalkylen verkligen stämma. Men det håller inte riktigt – bara om man är strikt kommersiell och i första hand en företagare. Det ska vara roligt också.

Men man måste komma till ett läge där man litar på det man kan. Jag har till exempel i åratal tagit mängder av bilder varav många publicerats i arkitekturtidningar med en gammal PC-Nikkor från 70-talet. Inte bara arkitekturtidningar förresten, i många reportage som har med en plats att göra brukar jag lägga lite tid på att spatsera eller cykla runt och knäppa stadsbilder med PC-28:an. Den borde inte hålla måttet, men det gör den – om jag håller mig strikt på bländare 11. 8 i nödfall. Det är en metod som funkar väldigt bra, för mig. Det betyder inte att alla andra borde göra samma sak. Men det betyder inte heller att jag borde springa och genast beställa en mycket bättre shiftglugg. Det kanske jag gör någon gång, men det finns ingen akut anledning. 

Reportage plåtar jag oftast bäst med 25mm och 55mm. Det räcker nästan alltid. Privat med en liten kompaktkamera. Ändå sitter det en liten röst och stör och påstår att det nog ändå skulle bli mer intressant med X.

En metod som verkar lovande är att skriva ner i en kalender när man börjar fundera på nästa mojäng, ge det en månad och för det mesta släpper suget, men om inte, så kan man ju börja jobba mot ett köp. Men målet måste vara att vara närvarande, spontan och få bilder på ett sätt som känns naturligt för en själv, vilken metod det nu är. Jag skriver ner nytt shiftobjektiv, och hoppas att jag kommer fram till att PC-28:an får göra jobbet även framledes.

Jag tar nu just det objektivet som exempel för bloggen, men resonemanget kan överföras på det mesta. 

Packards gamla fabrik i Detroit, för Aftenposten.

Från ett reportage i West Virginia för Arbetet.

Kuliss för filminspelning i Pennsylvania för SvD.

New York för SvD (här är det oskarpt i kanten, får man medge.

Arizona State University för RUM.

Var vi bättre förr?

På sista tiden har jag från lite olika håll hört varianter på att foto var bättre förr, att man var mer noggrann då, i kontrast till nutiden då allmogens telefoner är fulla av skräp. Jag köper inte det. Men det är inte heller så att allt blir fantastiskt av den samtida tekniken. För mig är sanningen som vanligt mittemellan och både och. 

Jag råkade ramla in i foto i en brytningstid och tillhör den generation som var sist att utbildas på det gamla sättet och först att arbeta på det nya. Normen var mörkrum och svartvit film. Mitt sätt att utöva min nya hobby som sextonåring var oftast att cykla omkring i min hemstad Linköping med en Olympusen laddad med negativ färg och knäppa bilder. Någon gång en diafilm om jag ville lyxa till det. Sen lämnades färgfilmerna in på det lokala fotolabbet, jag fick vackert vänta en vecka, hämta upp och bedöma. Ibland stressade jag fram några halvdana försök till bilder för att jag så gärna ville lämna in en rulle och få den där återkopplingen. Man kan lugnt säga att det var långt mellan mästerverken och att det där kuvertet för det mesta var en besvikelse. Men det fanns några betydelsefulla bilder – kanske inte minst när man var ung och förälskad och såg världen med väldigt hoppfulla ögon. Det svartvita var roligare och mörkrummet blev något av ett intresse i sig. Det kändes en aning mer högtidligt och att det var ett mer direkt arbete med händerna betydde något. 

På Viebäcks fotoskola var min klass den sista som hade obligatoriskt mörkrumsarbete halva året. Vid den tiden slog de överkomliga digitalkamerorna som Nikon D70 och Canon 10D igenom och några i klassen skaffade sådana, medan jag själv envist höll fast vid min F801s och kämpade på i mörkret. Visst var det givande att ägna ett helt år åt alla aspekter av det fotografiska arbetet och förstå det på djupet. Men till sist är det bilderna som räknas. Blev vi bättre fotografer av allt mörkrumsarbete? Nja, kanske inte i praktisk mening. När vi slutade stängdes också de två mörkrummen på skolan och nästa årskull arbetade helt digitalt. Sorgligt tyckte jag, men besökte en elevutställning några månader in i läsåret och blev väldigt imponerad. Den klassen var tydligt vassare på än vi var. Att få en kortare väg från idé till färdig bild hade utan tvivel gett resultat. Man hade tid att vara mer produktiv och därmed lära sig snabbare. 

Själv gick jag vidare till ett labbkollektiv i Stockholm som jag tyckte mycket om. Jag fortsatte jobba på film så mycket jag kunde, men jag var absolut inte mer noggrann och eftertänksam än någon annan fotograf. Framkallning ingick i hyran och inte sällan fick jag en eller två plastkassar film som betalning för assistentjobb åt fotografer som nyligen gått över till digital teknik. Fritt fram för spray and pray alltså. I studion där jag assisterade och fick film hade fotograferna tvärtom börjat utbilda sig i digital bildleverans, målade väggarna i NCS 3000, gjorde egna skrivarprofiler och betraktade utskrifterna under Normlicht-lysrör innan man skickade bilder till snygga magasinstryck. Man tog full kontroll över arbetsflödet i motsats till hur man tidigare skickat diabilder och hoppats på det bästa. 

Min slutsats är att om man är noggrann och genomtänkt eller inte är teknikoberoende. De som idag står med digitalt mellanformat på kolfiberstativ och med tonade filter är samma som förut arbetade med 4x5 och ekstativ. Fotografer i Daido Moriyamas anda kan göra sin grej med analoga eller digitala kompaktkameror (precis som mästaren själv), och där är själva grejen inte de enskilda bilderna utan flödet av den stora mängden bilder. Och visst kan Instagram och liknande vara ett tröttsamt flöde av reklam för olika produkter, men också ett fantastiskt kontaktnät där man kan hitta inspiration. Därifrån har många av mina bokköp och galleribesök i verkliga livet kommit. Jobb har kommit den vägen ett flertal gånger. Bara rutinen att med någorlunda regelbundenhet visa upp en bild som känns bra nog för mänsklig konsumtion är drivkraft nog att hålla huvudet på skaft. Bilderna vi ser varje dag är många fler än förr, men jag skulle säga att vi aldrig varit så medvetna om bildberättande och kvalitetsbild som idag. Jag vågar påstå att gemene amatör tar betydligt mer genomarbetade bilder än vad som kan hittas i ett genomsnittligt Expert-kuvert från 1993. Jag tycker också det överlag produceras bättre fotoböcker och utställningar idag – och framförallt med en bättre representation av perspektiv genom att fotovärlden är mer tillgänglig.

Jag tror att om man nostalgiskt påstår att man förr verkligen tänkte till, till skillnad från dagens lata digitalfotografer, har man inte sett tillräckligt många kontaktkartor. Där blir det tydligt hur fotografer arbetar sig fram till den slutgiltiga bilden, såväl genom att ta många bilder på vägen dit, och sedan bearbeta och ofta beskära det som till sist blir Bilden.

Bilderna här är från Ungern och Rumänien 2008 – tiden då jag med stor tvekan började ta klivet över i den digitala världen. Två av bilderna är digitala, en på film. Jag reste genom Central- och Östeuropa och släpade runt en stor ryggsäck. Däri fanns kläder, en filt, och av beslutsångest packade jag ner en Canon Dial, en Fujifilm E900, en Nikon D200+17-35 och 85, en Rolleicord V och 100 rullar svartvit film. Jag drog iallafall gränsen vid fyra och lämnade till sist min lilla Ricoh hemma. Jag valde lite slumpmässigt mellan dem längs vägen, och det blev väl, som jag ofta återkommer till, inte särskilt stor skillnad på grund av det. Till sist är det jag, hur jag förhåller mig till min omvärld och vad jag ser som är helt avgörande.

Att släppa sargen och minimera

När det gäller fotoutrustning så är mindre ibland mer. För mig är det en väldig känsla av frihet att ge sig ut med en kompaktkamera, ett tomt minneskort och tre fulladdade batterier. Mitt val just nu är en Sony RX100 Va. Det är inte så viktigt, men det fungerar väldigt bra för mig. Tillräckligt litet, tillräckligt snabbt, tillräckligt hög kvalitet (alla tre kategorier förvånansvärt imponerande). 

Jag åkte hem till Sverige för ett snabbt besök och var inställd på att resa just så. Kamera i fickan, en iPad att sköta jobbet på distans. Ivrigt påhejad av min gode vän som också kämpar lite med att minimera, men som trivs när det händer. Och så slog tanken till att "men tänk om jag gör något mer seriöst, då måste jag ha den stora kameran och ett par objektiv, och så blev det. Datorn åkte med också. Det visade sig att jag bar med mig A9an för att ta ungefär sju bilder. Jag fotograferade inte jättemycket överhuvudtaget, men allt annat blev med kompaktkameran. Jag kände mig lite korkad som bar extra vikt i onödan.

Så där är det ofta, och jag tror jag delar det med många. Man vill ha alla möjligheter öppna hela tiden, men ibland är mindre mer. I många lägen kan man byta bort tekniska möjligheter mot närvaro och snabbhet. Och ärligt talat, om en Contax T3 är god nog åt Anders Petersen, borde en RX100 vara god nog för mig.