Tankar om stil

Jag fick anledning att tänka på det här med fotografisk stil, och vad det egentligen innebär. Min fru fick syn på en bild som hon trodde jag tagit, men det visade sig vara en god väns bild. Hon kommenterade att hon brukar se direkt om en bild är min när den flimrar förbi på nätet, att jag måste haft en viss påverkan och att det måste kännas roligt. Det håller jag med om. Inte för att jag sätter prestige i att eventuellt ha varit en inspirationskälla, utan för att jag tycker det är fint att se hur fotografers bildspråk sakta ömsesidigt formas av vilka man umgås med, och mer enkelriktat av vilka av de stora fotografernas verk man tar in, medvetet och omedvetet. Vilka man gillar och ogillar, och vilka man uppskattar men inte alls identifierar sig med. Jag vet med mig att då jag som mest målinriktat sökte inspiration på Instagram drogs åt vissa håll och helt klart tog intryck av det. De senaste veckorna har jag börjat gått lite närmare och mer medvetet in på mina fotoböcker, och det leder till en del användbara slutsatser. Walker Evans till exempel. Kanske inte det fotografi jag tycker är allra mest spännande, men jag märker att jag ser på en stadsmiljö på ett liknande sätt. Gerry Johanssons bilder älskar jag, och jag vet att hans sätt att se färgat av sig hos mig, även om jag själv skulle ha svårt för att vara så enormt konsekvent. Också Lars Tunbjörk är en stor inspiration, men det betyder inte att jag försöker likna honom, utan att jag förstår och älskar hans sätt att se, medan min egen plats är en annan. Mary Ellen Mark har jag den största respekt för, och förutom innehållet i arbetet, är det mitt ideal rent estetiskt – få bilder har i mitt tycke kopierats mer perfekt än hennes. 

Ibland hör man folk säga att det är viktigt att utveckla en egen, distinkt stil. Som om man kan lägga till sig med det utifrån. Det tror jag inte är möjligt att göra genom att resonera fram det. Den fotografiska stilen är helt enkelt en förlängning och ett visuellt uttryck av ens personlighet. Hur man är som person speglas i hur man rör sig i rummet och i förhållande till vem och vad man fotograferar, vad man lägger märke till, och hur man arrangerar det inom ramen. 

Länge tänkte jag att stil och teknik hängde tätare samman än det gör. Det finns förstås ett samband eftersom man förhoppningsvis väljer det som passar en bäst, och omvänt att viss utrustning lockar fram sidor hos en som man kanske inte tänkt på. Ett exempel är hur jag under en månadslång reportageresa kände att jag fotograferade på samma sätt om och om igen. En dag tog jag därför enbart en kompaktkamera och en blixt med mig, och fick något annorlunda och i mitt tycke roligare bilder. Men de här sakerna verkar mest på marginalen. Det har ibland hänt att jag tar med en mellanformatskamera för film vid sidan av digitalkameran, för att kunna fotografera i två stilar samtidigt. Det har aldrig funkat, eftersom jag i allt väsentligt interagerar på ungefär samma sätt med miljö och människor, och till sist har jag ändå blandat material i samma bildserie – bara att några bilder är kvadrater med lite skumma färger och det som skulle vara ett annat språk mest blev slöseri med filmpengar och svårt att hålla ihop. Äventyret med kompaktkameran fungerade bara för att jag lämnade allt annat hemma och fick göra vad som gick med begränsade möjligheter. Om det förändrade min stil? Lite, men på sikt eftersom jag då började våga hålla allting enklare med målet att vara mer spontan och nära händelserna. Visst, saker som skärpedjup, färg och tonskala är detaljer som förändras, men det är andra saker som jag ser som ens stil.

Det gäller alltså att personligheten får komma fram. För att det ska ske är det avgörande att inte tänka för mycket, helst inte alls, när man väl fotograferar, och att göra det enkelt – vilket kan innebära olika saker. Den första impulsen har alltid rätt, och där formas stilen. Tänkandet får man spara till efterarbetet.

Bilder tagna med Rolleicord V, Sony ZV-1, Sony Nex-7 med Olympus Pen 38mm,

Nya vanor och strukturer – böcker

Jag skrev för ett tag sedan om nya strukturer och bättre vanor. Framförallt gäller det sociala medier som känns alltmer tomt och meningslöst. Visst finns det värdefulla aspekter av att hålla kontakt med folk och lära sig saker även där, men distraktionen och det ofta dåliga humöret det innebär är helt enkelt inte värt det. Ett för mig ganska nytt begrepp är enshittification, dvs att en massa saker som inledningsvis var gratis och bra (typ Facebook) får en allt högre kostnad (i form av uppmärksamhet den tar av användaren) och mindre värde.

Jag var länge förtjust särskilt i Instagram, där jag hittade väldigt mycket inspiration och bra fotografi. Nu tycker jag att det har enshittifierats bortom vad det är värt, när det mesta är reklam eller videor som kanske är sanna eller inte. Därför har jag bestämt mig för att vara mer "analog" i vardagen, ungefär som jag levde före 2007. Jag har schemalagt tid för att verkligen använda de fotoböcker jag köpt på mig och ta in foto på ett mer analogt och linjärt sätt till skillnad från kaoset online.

En favorit för ändamålet är Phaidons 55-serie som jag just nu har till morgonkaffet och lunchrasten. 55 bilder i litet format. Perfekt för kameraväskan och en mycket bra introduktion till fotografer och utmärkta, längre bildtexter.

Prylutveckling och frilansvardag

Det här med fotoutrustning är ju svårt att komma runt i vårt arbete. Jag tycker att kameror och objektiv är genuint roligt att pyssla med och lära sig om. Det finns ingen värdering i det. Det både stämmer och stämmer inte att "kameran inte spelar någon roll". Alltså, det stämmer på så vis att nivån på kamera inte kan hindra en att fotografera. Det går alltid att hitta ett sätt att göra bilder med, men inte att bekvämt och pålitligt utföra alla typer av fotojobb. Kameran måste passa fotografen i möjligaste mån. För en del innebär det ett mångsidigt verktyg (tänk vilken spegellös proffskamera som helst med ljusstarka zoomar), för andra något som är bäst på en enda sak (tänk Leica M eller Q). 

Vi pratar ibland som om utvecklingen går jättesnabbt och att alla hoppar på det senaste och hetaste och att allt blir mer och mer snabbt, hetsigt och slarvigt. Jag tror inte det är sant, jag tycker tvärtom att det går ganska lugnt framåt och att vi som fotografer är mer noggranna idag än förr. Jag ser de senaste decenniernas utveckling som en där fotografen själv kan och förväntas ha allt större kontroll och inflytande över vad hen levererar. Och visst gör den möjliga snabbheten och smått otroliga kvaliteten som dagens teknik erbjuder att kraven höjs. Det finns ingen bra ursäkt idag för att leverera något halvskarpt, slarvigt och ofärdigt för tryck. Däremot kan man förstås medvetet använda oskärpa precis som förr. Men det här att det ska gå sådär riktigt fort gäller nog främst en ganska liten grupp nyhetsbyråfotografer. De flesta yrkesfotografer, föreställer jag mig, är det inte så vansinnigt bråttom för. För egen del är det bara i några undantagsfall jag behövt redigera bilder i bakluckan på bilen och skicka över mobilnätet direkt till nyhetsbyrån, och där är det förstås bra att en laptop och 5G-nät klarar det mesta från fältet. Annars är det deadline på en månad, ibland tre dagar eller ett halvår och man har gott om tid att älta sina val.

Men visst förändrar teknikutvecklingen vardagen för de flesta så småningom, och oftast på ett meningsfullt sätt. Men det riktigt användbara ligger ofta lite i skymundan av det mest iögonenfallande. All teknikutveckling trillar ju så småningom ner och kommer till nytta för de flesta, antingen i form av begagnade proffsmodeller eller mer avancerade konsumentmodeller. Jag som är frilans väljer för det mesta det förra. Visst skulle en av de senaste toppmodellerna vara bra, men man ska ju gå runt ekonomiskt också, och det skulle inte addera så vansinnigt mycket i vardagen.

Att välja kamera är en kombination av hjärta och hjärna. Man ska trivas och ha roligt, och man ska trasselfritt kunna leverera bra jobb. Länge jobbade jag med ett Nikonsystem, och D810 är nog den bästa kamera jag haft, för sin tid. Men trötta axlar, för det var ett hemskt tungt system, och nya jobbförhållanden som krävde video gjorde att jag började kika på spegelfritt. En aning motvilligt – jag tycker fortfarande att spegelreflexsökaren är överlägsen.

Valet blev en Sony A9II. Skälet var inte de 20 bilderna i sekunden som på ytan är det som fick den att sticka ut på sin tid. Det är extremt sällan jag använder så snabb seriematning, för vem vill sitta och gallra i en mängd nästan identiska bilder? Tekniken bakom den snabba bildfrekvensen är däremot meningsfull för mig. Kameran reagerar snabbt, fokuserar otroligt snabbt och säkert, och har en snabb utläsning av sensorn. Det gör att den elektroniska slutaren inte innebär någon tydlig försämring av bilden i form av ränder eller rörelsedistorsion. Det är viktigt eftersom jag regelbundet fotograferar teater och ibland bröllop och liknande tillställningar där man behöver vara diskret. Utebliven jello-effekt är också viktigt när jag filmar, vilket jag gör dagligen i mitt stadiga gig på Upton Bass.

Produktbild av en kontrabas byggd av Arnold Schnitzer.

Shakespeares As You Like It i Connecticut Repertory Theaters tolkning.

Från Little Shop of Horrors på Connecticut Repertory Theater.

Teknikutvecklingen förändrar alltså frilansvardagen, men lite i taget. I mitt fall handlar det dock om nästan tio år gammal teknik. Då var den på toppnivå och mycket dyr, idag är den på vissa sätt omsprungen av mer konsumentorienterad utrustning, som A7V, Nikon Z6III, men ett proffshus känns alltid mer genomtänkt än ett nytt konsumenthus, även om det har några år på nacken. Bara en sån sak som att kunna spela in röstmemo till bilderna man tar – namn och lite sammanhang till bildtexter. Det är konstigt att det är så ovanligt. Det är så många gånger jag tidigare varit ute på reportage, fumlat med ett block där jag skriver ner folks namn och sedan lite generat måste dubbelkolla namn med reportern.

Förutom just detta är första A9:an för mig nästan likvärdig men mycket billigare, och därför fick det bli mitt andrahus. A6700 blev tredjehus, (ordningen kastas ibland om mellan de två), och den fantastiska autofokusen gör att jag på egen hand kan klara av att ratta kameror i tre vinklar när jag filmar t ex kurser. En vidvinkelkamera på stativ som själv klarar att hålla fokus på instruktörens ansikte, en rörlig kamera med kort tele eller zoom för att visa detaljer, och en tredje hängd i taket. 8 bitars video och 24 megapixel stillbild har hittills aldrig varit ett problem. 

Det är inte viktigt egentligen – fast lite – och här kommer hjärtat in: jag tycker att Sony har förvaltat designarvet från Minolta riktigt väl, och jag är kanske en av få som faktiskt gillar kamerahusen.

Utställning, dagen efter

Det är märkligt, att varje gång ett stort projekt som en utställning ska bli klar, så arbetar man (eller jag) in i det sista. Vid midnatt kvällen innan vernissage hängde allt. Den här gången var jag dock väl förberedd, och det sista handlade om finlir. Några sista tillägg och liten ändring i en sektion, åka till Target och köpa deras sex sista 11x14-tumsramar, skriva ut och skära passepartout, plocka ner ett par bilder hemifrån som råkade passa, och så vidare. Till sist blev det, om jag räknat rätt, 42 bilder.

Det blev en välbesökt och vad jag förstår mycket uppskattad utställning, och jag känner mig lika nöjd och stolt över att ha arbetat fram det hela och ha fått förtroendet, som trött. 

Att ställa ut är nyttigt och lite skrämmande. På något vis blir det ett avslut på bilder som legat och mognat till sig på hårddiskarna och väntat på att komma ut någonstans, och det är intressant hur ganska vitt skilda bilder hör ihop på olika sätt. Det berättar på ett meningsfullt sätt om vem man är som fotograf, tycker jag. Alltså: vad tar man fasta på i olika situationer? Jag tycker att det läggs fram synligt i en samling bilder – som i en utställning eller bok. Svårt att sätta ord på, men inte heller särskilt nödvändigt.

En annan sak är att man tydligt ser sin egen utveckling. Den bildserie som ledde till att jag fick frågan att ställa ut solo ingår i den aktuella utställningen, och idag tycker jag själv inte att det var den starkaste delen. Det ger hopp inför framtiden, vad den nu innehåller. Hursomhelst är jag väldigt glad över alla som kom och hur många som visade ett genuint intresse. Nu någon dag för att pusta ut, sedan vet jag att jag är sugen på att komma ut och jobba igen.

Utställningsarbete – utskrifter, kameraval och annat

Ikväll har jag vernissage på min utställning "American Stories" som jag skrev om igår. Bilderna är halvstort men inte enormt utskrivna, på grund av begränsad skrivarstorlek – upp till 16x24 tum som mest. Utskrifter är väl på något vis det mest meningsfulla testet av kamerautrustningen, och fick mig att tänka lite på vad som egentligen krävs av den. Inte så jättemycket, blir slutsatsen. Många av bilderna är äldre. Ett par av de större är gjorda med en Nikon D700 på 12 megapixel och standardzoomen 24-120/4, ett kompromissobjektiv som anses vara...okej – men vilken lysande kombination det var för tidningsjobb på sin tid. Jag förmodar att dagens motsvarigheter är enormt mycket bättre.

Bilden ovan är tagen med en Panasonic Lumix GH3 med Olympus 45/1,8. På några senare bilder klev jag upp till Nikon D810, och jodå, det märks en aning på upplösningen, men kanske bara om man vet om det. Att se på utskrifter får en hursomhelst att inse att man kan lugna ner sig lite med att byta utrustning av bildkvalitetsskäl. Det allra mesta duger mer än väl. Men det hindrar som bekant inte att man ändå byter grejer då och då, och där är jag verkligen inget undantag – tvärtom. Men det finns ju andra skäl, och vilka som avgör just i mitt fall tror jag att jag får återkomma till.