Årets första cykeltur

Cykling är mitt bästa sätt att hålla mig i form. Har alltid cykelpendlat långa sträckor. Även när jag hade fyra mil till jobbet tog jag cykeln så ofta jag kunde. Numera är det lite sämre med det, trots att jag numera bara har 15 km till jobbet. Livet är flängigt, jag behöver vara på flera ställen varje dag, och jag har till sist köpt bil. Det är toppen på många sätt, men det har gjort mig fysiskt ganska lat. Som tur är har jag en god vän som ofta tar initiativ till cykelturer och längre resor. I helgen tog vi en rejält backig och rätt kall tur på 4-5 mil, Old Lyme till Hadlyme i Connecticut. Vi är också båda fotografer, så det blir många stopp. Skönt att vara tillbaka på cykelsadeln.

Syrien 2010

Ett av de jobb som satt djupast spår hos mig var dels egentligen inte särskilt komplicerat, dels publicerades det aldrig. Men sammanhanget blev speciellt. Det var nämligen ett resejobb och platsen var Aleppo i Syrien. Jag var inte så väldigt påläst om Syrien, men Aleppo visade sig vara en av de platser jag trivts bäst med att besöka och att fotografera på gatorna. Några veckor efter att vi åkt därifrån kom avrådan från UD om att åka dit och därför ställdes publiceringen in. Sen gick det som det gick. Det är med många minnen och mycket sorg jag ser på vad som hänt där och tänker på allt som inte finns kvar. Och förstås vad som nu händer i närområdet. 

Gråskala och tillbakalutad blick

Jag märker i nyhetscykelns kommentarsfält att folk är extremt snarstuckna. Många nästan kräver att nyhetsrapportering sker enligt just deras förförståelse av en situation.

Det händer förstås ibland att jag i jobbet som fotograf får arbeta med ämnen som delar folk skarpt efter åsikt. Man fotograferar en person i samband med en intervju. Det händer också att vissa då tycker att man "inte borde ge personen en plattform". Men hur ska man lära sig något och komma någonvart, om man inte förstår vem man diskuterar med och emot? Det är kanske en effekt av filterbubblor i sociala medier. Det är kanske också en effekt av amerikansk TV, som delas upp mycket efter partifärg. Jag kan ha fel, men misstänker dessvärre att några som stått mig allra närmast i livet har slutat prata med mig över ett reportage i ett polariserande ämne för ett par år sedan.

Jag är knappast konfliktsökande, snarare tvärtom, men har alltid känt visst obehag när för många drar åt samma håll. Då grips jag nästan av ett tvång att nyansera och flika in ett "men tänk om det är såhär?". När jag la märke till att nästan alla i mitt gamla kollektiv fick medlemstidningen för samma politiska parti tyckte jag att det blev dags att flytta.

Det här är till nytta, och rentav en förutsättning i jobbet som fotograf inom journalistiken. Jag älskar att behöva ta ett steg tillbaka, och tycker det är ett ynnest att få tillbringa en god stund med någon, som inte sällan för fram åsikter som är en bit ifrån, eller helt främmande för mig personligen. Det är inte läge att diskutera, utan jobbet är att porträttera en människa och skildra en situation som har någon sorts relevans för samtiden, och förstå hur man kommit dit man är. Men visst, ibland blir det tjatigt också. Folk är inte alltid originella i sina sätt att tänka.

Att flytta till USA med all sin brokighet och att vara en nykomling med utifrånperspektiv har förstås bidragit till detta. Det blir naturligt att ta ett steg tillbaka, tänka att "just det, så kan man också tänka." Det är inte så sällan det blir ett fint, givande och om inte annat intressant möte med någon vars åsikter står långt ifrån en själv. Man har nästan alltid åtminstone något gemensamt. Jag tänker på Jim, ranchägaren i Arizona, som är oerhört engagerad i att stängslet mot Mexiko ska bli färdigt och en stor anhängare av den nuvarande presidenten. Samtidigt sätter han upp fontäner så att de som korsar gränsen in på hans mark ska ha färskt dricksvatten, och ger han mat till folk som vandrat in i landet. "Det är cowboyetik – om någon är på min mark har jag ansvar för dem", menade han. 

Jag tänker också på en tungt beväpnad grupp, som inom lagens ramar visar sin närvaro där utsatta människor riskerar att bli ytterligare utsatta av lagapparaten, och samtidigt delar ut mat till behövande. Stark tobak när man är van vid ett svenskt sätt att tänka kring vapen, men går att förstå om man tar sig lite tid.

Men visst, det finns gränser, och jag mötte några mycket obehagliga typer när olika vitmakt-grupper fick vind i seglen för något decennium sedan, och det var inte kul. Då är kameran ett skydd. Men även där lär man sig något om hur världen blivit som den är. Jag hör förstås hur det här resonemanget låter. Jag har en extremt privilegierad position. Det är lätt att säga att alla kan komma överens när alla ens identitetsmarkörer gör att jag aldrig har känt mig särskilt hotad eller utsatt. Alla har inte den lyxen, och så menar jag inte heller. Min slutsats är ändå att arbetet som fotograf tvingar en att både bokstavligen och i överförd betydelse ta olika perspektiv. Det är värdefullt.

Jag läser just nu David Brooks bok How to know a person, som berör sådana ämnen och inspirerade till att skriva om detta. Rekommenderas!

Lite om gammal, ny och blandad teknik

Ett ämne som alltid kommer tillbaka, även hos mig, är gamla objektiv och gammeldags objektivkonstruktioner. Jag tycker är ganska roligt själv, och jag använder det gärna som en krydda i arbetet. Men det finns några fallgropar, som att man låter tekniken komma först ur den rena fascinationen över det klassiska. Det är en lite intressant balansgång. Många fotografer är otroligt duktiga på att låta teknik spela en ganska stor roll, och fortfarande få den att tjäna bilden. När tekniken, modern eller klassisk, spelar huvudrollen blir det sällan så bra. 

Finns det någon plats för klassikerna i vanlig uppdragsfotografering? Det kan det göra, men enligt min erfarenhet är det ganska sällan det riktigt håller måttet. När det gör det, kan det vara toppen. Ibland kan jag få särskilda önskemål om en klassisk känsla i ett porträttuppdrag. Andra gånger bara känns det som att det passar.

Författaren Ocean Vuong porträtterad med en Schneider Xenon 40/1,9 för Robot på en Panasonic GH3. Jag gillar just den här bilden och det lite romantiska skimret, men det mesta under den fotograferingen togs med en vanlig, tråkig Nikon 24-120 och en Fuji X70. 

En annan gång använde jag min Olympus Pen 38/1,8 för examensporträtt.

En del av mitt intresse för klassiska objektiv handlar helt enkelt om att jag hade dem på den analoga tiden, och de fortsatte passa digitala Nikonkameror. Så länge manuell skärpa inte är något problem så finns det en hel del objektiv som är tillräckligt bra, och dessutom trevliga. Och små. Det kan vara ett bra sätt att helt enkelt få med sig ett smidigt kit till låg kostnad. Till exempel den helt vanliga Nikkor 50/1,4. I praktiken är det en 2,8, för dimmigheten man får på objektiv som är lite för ljusstarka för sitt eget bästa är ingen höjdare, och där är det tydligt att utvecklingen gått framåt. Men på bländare 4-11 är den lysande.

Fotografen Frankie Quinn nära hemmet i Belfast, Nordirland. Nikkor AIs 50/1,4 på Nikon D810. 

Ibland pratar folk om "klinisk skärpa" som något man inte vill ha. Det har jag lite svårt att förstå. Ibland, eller för det mesta, vill jag ha det så välkorrigerat och skarpt som möjligt. Det är svårt att gå fel med en modern 24-70. I andra lägen vill man ha det lite stökigare och mjukare. En god vän till mig som fotograferar med Leica använder en ljusstark Voigtländer som är lite småstökig, och jag gillar starkt vad han gör med det. Det är ungefär som att välja en gammal rörförstärkare när man spelar gitarr. Det passar ibland, ibland inte. Men man får akta sig för att ta det för långt. Ett tag var det mycket petzval-virvlar. Jag har också använt mig av det, och inte alltid vid rätt tillfälle. Det är en erfarenhet jag delar med till exempel Sally Mann, vilket förstås gör att det känns bättre. Hon skriver i sin nyutgivna memoar om hur hon under en tid använde ett objektiv som smetade ut ytterkanternas återgivning. "Cheap trick" säger hon, visar en bild av sin man, och påpekar att bilden hade varit bra om den bara varit någorlunda skarp. Jag delar hennes uppfattning. Hon är ju känd för att använda objektivvalen som ett högst kreativt verktyg, men hon gör det utan att det spelar huvudrollen eller överskuggar själva bilden. 

En favoritbild just nu

En bild jag tog i somras av ett snabbt skeende, och som jag tycker mycket om. En fågel flög in genom ett fönster och hade svårt att hitta ut. Men till sist löste det sig. Alltmer tycker jag om att fotografera det som händer bland de allra närmaste. Till sist är det kanske de bilder man lämnar efter sig som betyder mest.