Kvantitet och kvalitet

En av de allra vanligaste svaren på frågan varför man fotograferar på film är "det får mig att sakta ner" till skillnad från alla slarviga digitalfotografer. Visst, jag förstår grejen, och jag har säkert sagt något liknande och lite längtansfullt talat om tiden då jag fotograferade på 6x7-film och åtta av tio rutor ofta var bilder som kändes bra och viktiga. Men det här har länge gjort mig misstänksam, och min misstanke är att det är ännu ett sätt att fortsätta tänka på ännu mera kamerautrustning, men samtidigt kamma in några poäng av något slag. Man är iallafall inte en sån som måste ha det senaste och det mest perfekta – tvärtom letar man efter de mer svårfångade kvaliteterna. Visst, där kan jag också vara inne och nosa ibland – jag fick tillbaka min utlånade Nikkor-105:a igår, och wow vilken porträttglugg. Men det här med att sakta ner. Jag blir nästan orimligt irriterad över allt prat om de meditativa kvaliteterna i Leicor och annat och hur mycket man ska tänka efter före varje ruta.

Och alldeles nyss fick jag äntligen vatten på min kvarn, med ett tydligen välkänt exempel i boken 1%-metoden av James Clear som jag just nu lyssnar på. Exemplet är hur fotografen och läraren Jerry Uelsmann delade in sin klass av fotoelever i två grupper. Den ena skulle få betyg efter kvalitet, den andra efter kvantitet. Den första gruppen kunde lämna in vilket skräp som helst, bara det var många bilder, den andra behövde bara lämna in en enda bild, men den måste vara "perfekt".  Och de bästa bilderna kom till sist från kvantitetsgruppen, som skaffat sig vanan att producera mycket, lära sig av sina misstag, förfina processen. 

Han skriver om experimentet här.

Och lite här och där ser man väl exempel på att en del som gör en stor affär av att sakta ner och fotografera "på riktigt", genom någon sorts yttre motivation och identitet, ofta tröttnar och ger upp. Jag tror inte valet av metod spelar någon egentlig roll, bara den man väljer faller sig naturlig så att det inte leder till ett motstånd att fotografera. En gång hade jag en våtplåtsfotograf runt hörnet från mitt kontor. Han köpte på sig en förfärlig mängd utrustning och allt var krångligt, dyrt och luktade. Han presenterade sig som "en riktig fotograf" – underförstått till skillnad från mig. Nu har han flyttat ut, och såvitt jag vet tröttnat. I andra sidan av spektrumet är en god vän som är pensionerad bildlärare och hela tiden i ett flöde. 8x10-kameran på en stor trävagn är alltid skjutklar, han deltar i utställningar och visar gärna porträtt han tagit genom att montera en halv kikare på sin Bronica. Kvantitet och glädje. Inte allt blir bra, men en del blir mycket bra. Alltid ett nytt experiment och det är tydligt att han njuter av att lära ut och att lära sig av andra. En annan god vän har löst det hela genom att köpa 3600 fot Kodak Double X i taget och aldrig behöva känna sig låst. Han är avundsvärt produktiv. 

James Clears bok handlar om att metodiskt skapa goda vanor. Jag inser mer och mer att även om jag är ganska bra i mörkrummet, så vill jag inte längre ha ett. Det skulle stå i vägen för de goda vanor och det sug att fotografera som gör mig till en bättre fotograf. Att ha tio rutor per rulle, som dessutom är dyra att få på papper har inte alls samma lockelse längre utan känns lite förlamande.

Det som mest långsiktigt faktiskt ger mig det där suget är en bra kompaktkamera med tomt minneskort i handen och tre fulla batterier i fickan. Helst redigera på iPad. Inga krav, ingen tung väska. Det behöver inte bli bra, och just därför finns chansen, i enlighet med Uelsmanns experiment. Kvantitet behöver inte alls betyda slarv, utan kan betyda att man blir fri i sitt skapande, jobbar sig fram till en bättre bild istället för att nöja sig med den första och enda.

Är få val bättre än många möjligheter?

Min fru och jag arbetar båda med bild och konst. Vi ser på samma sätt på mycket, men har ganska olika syn på ägodelar och utrustning. Hon är minimalistiskt lagd och vill ha ett välordnat, gärna nästan tomt rum. Om något inte används: ge bort det. Jag vet att hon är den som har rätt i det här fallet. Det är i det tomma, med färre val som skapandet kommer fram.  

Jag vill också ha det välordnat och är alltid lite irriterad när min lokal blir stökig som den tyvärr nästan alltid varit. Skälet är att jag ser potential i fler saker än någon rimligtvis kan hinna med under en livstid, eller åtminstone göra väl. Jag samlar gärna på mig böcker, som jag sedan har svårt att göra mig av med, för kanske kommer jag att referera till någon i en framtida text. Foto och musik är mina två huvudsakliga uttrycksformer, men jag vill också helst bygga instrumenten och kamerorna själv. För många järn i elden gör att jag oftast missar att delta i utställningar och alltid tänker "nästa gång, då är jag förberedd och kan visa något riktigt ambitiöst".

Det här tar sig också uttryck i att jag har bytt kamerautrustning orimligt ofta då jag kanske tillskriver olika kameror och objektiv lite väl stor betydelse. Jag kikar på min fotovägg på kontoret. Bilderna som hänger där måste vara tagna med iallafall 20 olika kamera/objektivkombinationer från 6x7 mellanformat till en 20 år gammal digital kompaktkamera via den vanliga småbilden, digital och analog. Är de olika i uttrycket? Nja, faktiskt inte på något särskilt meningsfullt sätt.

Det är förstås inget fel på att vara intresserad av tekniken i sig. Men att hela tiden lära om, söka nya uttryck i tekniken kan bli en bromskloss. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag hade utvecklats om jag t ex bytt kamera vart tionde år. Jag vet att jag är ganska långt ifrån en "en kamera, ett objektiv, en film"-person, för jag har dels lite för varierande uppdrag för det, dels är jag för nyfiken. Men en del i mig vill vara som Anders Petersen, eller andra stora fotografer som i stort sett har en enda metod men sträcker den till max. Det kräver ett visst mod, för att luta sig mot teknisk variation är lättare.

För att förbättra ordning och fokus, och för att dra in lite extra pengar, har jag sålt av en hel del kamerautrustning, och det känns enormt befriande. Vad det handlar om är att inte låta utrustningen stå i vägen, som den kan göra när man har för mycket att välja på. De flesta kameror som är "kul att ha" blir liggande, och med dem en massa batterier, laddare, remmar, fodral, blixtar. Oordningen tar sig över på arbetsytorna och till sist in i själva arbetet. Mellanformatskameran och de oframkallade rullarna står där som ett lite dåligt samvete, för att inte tala om panoramakameran jag bygger och den gamla Minoltan som behövt nya kondensatorer i flera år. 

När jag fotograferar yrkesmässigt vet jag att jag gör bäst reportage med en normal och en vidvinkel på varsin kamera. Och när jag fotograferar för mig själv är jag egentligen bäst med bara kompaktkameran som ryms i fickan. Snabbt, effektivt och närvarande. Det låter kanske tråkigt, men mitt mål nu är att strömlinjeforma vägen från tagen till utskriven, ramad och helst såld bild. Kontoret är nu röjt och ordnat, kameraväskan betydligt lättare, och jag känner mig mer inspirerad än på länge.

Cykel och fotografi

Ibland säger jag att det viktigaste verktyget för en fotograf är inte kameran, utan en cykel. Att cykla är det perfekta färdsättet om man vill fotografera, och lyckligtvis har jag en god vän, Austin, som är både en duktig och entusiastisk fotograf och gillar cykelresor. För några veckor sedan cyklade vi runt 70 mil längs 200-årsjubilerande Erie Canal från Buffalo till Albany i delstaten New York. Vädret var toppen, och det var fritt fram och gratis att tälta hela vägen. Det är den mest lyckade cykelresa jag gjort. 

Vad är det då som är så bra med att cykla som fotograf?

En sak är så enkel som att det alltid är lätt att stanna när man ser en bild. I bil susar man förbi mycket. Samtidigt kommer bilderna till en snabbt nog för att det ska bli ganska många gjorda. 

En annan sak är att det kan bli lite tråkigt, eller snarare att distraktionerna är få, och det är ofta bra för att skärpa bildsinnet. 

En tredje att det är lite ovanligt, så folk blir ofta lika nyfikna på oss som vi är på dem. Det blir lätt att ha en kort konversation, och det leder nästan alltid till ett porträtt.

En fjärde är att man färdas på småvägar, och där finns mycket att se.

Vi har redan våra kommande två cykelresor i planeringen.

Det spontana

Ibland tänker jag på en sak Frank Zappa sa för länge sedan om musikindustrin. Ungefär att musiken var roligare på den tiden då skivbolag ägdes av folk som inte förstod musik, men som var villiga att betala för att låta ett band komma in i studion och göra vad de ville – Ibland blev det misslyckat, ibland oerhört lyckat. Problemet i hans samtid, tyckte han, var att alla redan visste vad de sökte och vad som säljer. Jag tycker att det finns många paralleller till andra områden i livet, och inte minst gäller det idag. Något som stör mig med sociala medier och AI är att de låter en planera allt i minsta detalj och tar en allt längre ifrån risktagande och lycklig slump.

Idag jobbar jag deltid som video- och stillbildsfotograf åt ett mindre företag i min närhet. Det handlar om marknadsföring och utbildande videor, och genom att betala kan man styra precis hur många som kommer se mina alster, var de bor, vilka intressen de har, och så vidare. Jag förstår varför man vill styra de här sakerna, men jag tycker det är ledsamt att man går miste om de slumpmässiga träffarna.

Jag tänker också på resor. Fram till ett par decennier sedan var att tågluffa synonymt med att ge sig ut och ta dagen som den kommer. När jag tågluffade hade smartphonen just kommit på marknaden, men jag hade ingen, och det var så dyrt att ringa utanför Sverige, så det gjorde jag inte. Istället kom jag till en ny stad, hittade någon som såg ut att kunna svara på vart man skulle, alternativt var lika förvirrad som jag själv. Ofta innebar det att man umgicks ett par dagar. Man kunde bli hembjuden att bo över hos någon, och så råkade den personen känna någon i en stad som fick bli nästa resmål. Det kunde bli otroligt lyckat, eller så kom man till en halvdöd stad, promenerade runt en halv dag, konstaterade att det var lönlöst och hoppade på första tåget någon annanstans. På det sättet har jag lärt känna en del människor som jag länge hade kontakt med. Ja, förresten, det var så jag träffade min fru och flyttade till USA.

Jag undrar om det här slutat vara en grej. När man kollar på Facebookgrupper för tågresenärer, så upplever jag att alla vill detaljplanera sin semester i förväg, och de som vill göra det spontana är minst 44 år gamla, som jag. Å andra sidan förmodar jag att man inte ser dessa själsfränder så mycket online. 

Men: På gatan där vi bor, har vi i åratal pratat om att arrangera en kvartersfest. Höga ambitioner och det blev aldrig av. Istället bestämde vi och grannarna att varje söndag i sommar har vi knytkalas. Vem som helst får komma. Ingen samordning om vem som lagar vad. Vi ställer fram trafikkoner, bord och stolar på en liten återvändsgata, och ungarna får leka fritt. Det finns ingen Facebook-grupp och det känns som att en saknad del av livet kommit tillbaka.

En passande nygammal kombination

Liksom flera andra här i bloggarna fascineras jag av en del äldre objektiv. Det är något tilltalande i ingenjörskonsten att för hand räkna fram objektivens egenskaper, och där en viss egenskap måste vägas mot en annan. Hur man fått kompromissa blir en del av uttrycket. Så kanske man kan uttrycka resonerandet bakom att sätta många decennier gamla objektiv på kameran. Jag har gått igenom ett antal gamla objektiv, och vissa fungerar bra, andra blir ganska kortlivade i samlingarna. Spegelfria kameror ger många möjligheter, men ofta känns det onödigt klumpigt med en tom adapter mellan kamera och objektiv. En god vän jobbar med Leica M10 och föredrar objektiv från 50- och 60-talen. Så långt sträcker sig inte intresse och budget, men jag har länge spanat på Olympus Pen halvformatsobjektiv, och där hittade jag hem till en bråkdel av kostnaden. Jag köpte en 38mm f/1,8 i mycket fint skick från Kamerastore i Finland och en adapter till Sony E. Jag tycker den lirar oerhört bra med den i digitala år rätt uråldriga Nex-7:an, och det har blivit en kombination som känns användbar på riktigt, inte bara en ploj. Det ger lite extra glädje i fotograferandet.

Jag hade slutat med analogt, men medan jag varit på jobbet har ett Olympus Pen FT-hus levererats hem. Vi får se hur det går med det.