Mattias Lundblad

Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Ett minne

Facebook påminde mig om en minnesvärd episod från fem år tillbaka.

Jag och min kollega Martin har rapporterat några intensiva dagar i North Dakota där de stora protesterna mot en pipeline äger rum. Vi har sovit ut/varit insnöade på ett motell i Bismarck. Masar oss till sist ut till ett Denny's och käkar frukost och hamnar i samtal med ett par herrar varav en vill till protesterna och påstår att han känner några högt uppsatta som han håller på och sms:ar. Kan han få åka med? Eh, ja, säger vi, men inte om du är klädd sådär. Det är minus 7 och blåser, han har badtofflor.
Nejdå, han har rejäla doningar i väskan. Han kommer med på något vis, berättar att han kommer från Skottland, blev tvungen att dra därifrån på 70-talet, bor i Los Angeles. Sen visar det sig att han är fullfjädrad konspirationsteoretiker och vi blir osams om Bataclan-attacken, glömmer för ett ögonblick att det är snorhalt och att bilen vi hyrt i Colorado inte riktigt har däck för uppgiften. Vi kör av vägen. Skotten tar på sig sina "vinterskor" för att gå ut och skotta, det är finskor med lädersula. Vi säger åt honom att för satan gå och sätta sig i bilen. Blir snart uppdragna av ett par snälla karlar med jättepickup och kedja och kommer till lägret. Där pyser skotten iväg och vi ser honom inte igen. Kommer på att hans sms-konversation med arrangörerna bara var utgående, han fick aldrig några svar, känner nog inte en käft och vi kommer antagligen ha orsakat hans död.
Några år senare får jag sms från Martin som är och jobbar i Los Angeles. "Du kommer aldrig tro vem jag sprang på".

Postat 2022-12-12 22:26 | Läst 204 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En milstolpe

Som fotograf har man ju några delmål uppsatta. Jag minns att jag runt 2014 såg en intervju med Joyce Carol Oates, författaren till över hundra böcker sedan 1960-talet, och i högsta grad aktiv. Jag tänkte att en dag ska jag fotografera henne. Då och då gör jag uppdrag åt Svenska Dagbladets Kulturmagasin, och en morgon hade jag mail från bildchefen. Hade jag möjlighet att åka till Princeton och fotografera henne. Hennes roman om Marilyn Monroe från 2000, Blonde, har blivit film, och som vanligt hade en ny roman kommit ut. Och javisst, jag hade nog ställt in nästan vad som helst för det. Jag uppskattar henne som författare, och har läst ett gäng av hennes böcker, som ofta ger en fin och ibland lite skrämmande inblick i beteenden hos människor i det amerikanska samhället – särskilt i nordost. Jag hyrde bil, åkte och hämtade upp min kollega i Brooklyn och åkte till Princeton. Mina föräldrar var på besök och tog chansen att åka med för att kolla in stan – en väldigt trevlig liten universitetsstad.

Det var verkligen ingen lätt intervju. Hon är blyg och tillbakadragen, samtidigt väldigt krävande. Stämningen gick upp och ner. 84 år gammal bryr hon sig nog inte så mycket om att filtrera. Däremot gjorde hon det ganska lätt för mig. Hon har ett stort intresse för bildkonst, och är änka efter en duktig amatörfotograf vars bilder pryder väggarna i hennes stora vardagsrum. Hon frågade mig var det vore bäst att sitta för ljusets skull, och samarbetade ganska muntert när jag bad henne gå till olika rum, och visa runt i trädgården. Jag fick också mitt exemplar av hennes senaste roman Babysitter signerad, "warmly". 

Jag hade packat halvtungt. Det är alltid en svår avvägning. Man vill vara beredd på alla möjliga förhållanden, men vill samtidigt inte tyngas ner av för mycket utrustning, och det ska gå fort att sätta ihop allt. Valet föll på en D810 med 28mm, en med 60mm. 105/2,5 som extra, och en Sony med 16-70 för att ljudlöst knipa bilder under själva intervjun. En blixt och paraply kom också med, men det befintliga ljuset var så fint att det fick räcka med det.

Sen får man se vad nästa milstolpe kan tänkas bli. Tom Waits?

Postat 2022-10-23 21:15 | Läst 366 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Gatubilder i Honduras

I mitt förra inlägg skrev jag om en resa till Honduras där min fru bedömde bidrag till och satte samman huvudstadens konstbiennal. Ett späckat schema gjorde att det inte blev så väldigt mycket fotograferat för min del. Men lite hann vi med. Hyfsat tidigt en morgon knatade vi runt i Tegucigalpa. Jag hade med mig min mellanstora kamera, men av olika skäl kändes det bäst att ta bilder med telefonen ute på stan. Vi var ganska påpassade för det mesta, och hade svårt att bedöma säkerhetsläget, som väl inte var toppen. Vi stack också ut väldigt tydligt. Turistindustrin tvärdog under pandemin, och Tegucigalpa är inte riktigt någon stor destination ändå. I de lägena är jag glad för att min halvgamla iPhone XS fungerar så bra som den gör med råformat genom appen Obscura, bara ljuset räcker till. 

Vi fick också chansen att knata omkring på marknaden i systerstaden Comayaguela, som avgränsas mot Tegucigalpa av Cholutecafloden.

Slutligen fick vi åka ut i landet en bit, till småstäderna Valle de Angeles och Cantarranas. Den förra lite av en turistfälla, men en trevlig sådan, den senare en stad som varit stendöd, men som fått nytt liv genom stora satsningar på offentlig konst.

 

Postat 2022-08-16 23:04 | Läst 337 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Honduras

Nyligen var jag och min fru Kim i Honduras, där hon var en av tre jurymedlemmar som satte samman konstbiennalen i huvudstaden Tegucigalpa, med deltagare från hela Centralamerika.

Jag var länge på min vän Jose om lektioner i spanska. Han driver tillsammans med sin man Guido ett latinamerikanskt kulturcentrum i närheten där vi bor. I mitt bildjournalistyrke har min usla spanska satt käppar i hjulen några gånger, då många av de ämnen jag arbetar med rör nyligen invandrade från Latinamerika. Till sist fick vi ihop en grupp, och efter en tid fick jag och Kim frågan om vi, och i synnerhet hon kunde representera kulturcentret i Honduras. Ett sådant förtroende säger man ju inte nej till, och vi började plugga som bara den. Det visade sig vara ganska svårt att lära sig språk i medelåldern. Men vi kämpade på något år eller så, och så kom vi iväg, landade och hämtades av Henry som kom att skjutsa runt oss och ansvara för vår säkerhet. 

Utställningen hålls på Museo para la identidad nacional i Tegucigalpa, en vacker 1700-talsbyggnad som tidigare varit sjukhus.

Det visade sig vara en exceptionellt väl sammansatt grupp. Kim, som är självlärd konstnär med stor erfarenhet av utställningar, inte minst i grupp. Marela Zacarías, konstnär från Mexiko/USA, som arbetar med offentlig konst. Ángel Portello, konstnär, illustratör och konstlärare från El Salvador. 130 verk skulle reduceras till omkring 30.

Två vinnare skulle utses och tilldelas 4000 respektive 1000 US-dollar, och valprocessen skulle förklaras för pressen.

Tidigare jurymedlemmar hade bråkat högljutt, berättade vår värd, som var förundrad över hur smidigt allt gick. Utan att diskutera var alla överens om förstapriset, som gick till 23-åriga självlärda målaren Mary Morales. Första gången priset gått till en kvinna från Honduras. 

Om man kan säga något övergripande om den centralamerikanska konstvärlden, så är det att den ligger på en tekniskt hög nivå. Många figurativa verk var verkligen skickligt utförda. Budskap är ofta övertydliga, med uppenbara symboler staplade på varandra. Här märks det att konstscenen domineras av unga konstnärer. Många teman rör migration till USA. Den unga scenen gör också att det finns mycket innovation vad gäller form och utförande. 

Och spanskan? Jo, i uppdraget ingick att ge en timslång föreläsning på museet och på en gymnasieskola. Den kämpade vi med tillsammans, och de flesta frågorna ställdes ändå på engelska.

De flesta vi mötte pratade bra engelska, men jurykollegan Ángel pratade enbart spanska. Men det gick det också. Grammatiken var helt borta efter ett tag, men vi gjorde oss förstådda och hade väldigt trevligt. Det blev inte mycket tid att fotografera annat än arbetet med utställningen, men lite blev det, och det får bli ett eget inlägg.

Postat 2022-08-02 21:10 | Läst 380 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rostbältet

För ett drygt halvår sedan åkte jag på uppdrag till Pittsburgh och ner längs Monongahelafloden till Morgantown. Skälet var att det har varit ett väldigt intresse för området i TV-serier, med titlar som Dopesick, American Rust, Mare of Easttown med flera. Vi började i stålstaden Braddock. Och inte förrän flera veckor efter att jag kom hem, kom jag på varför jag kände igen mig. Det är härifrån fotografen LaToya Ruby Frazier kommer och där hon gjorde sin viktiga bok The Notion of Family som jag sett så många gånger. Här är ett av stålverken ännu i drift, medan andra lagts ner. Det närmast belägna var spelplats i American Rust.

Vi träffade företrädare för filmindustrin och politiker som försökte skapa goda förutsättningar för den. 

Stod och glodde på filminspelning och såg fabriker som gjorts om till inspelningsplatser. Här från American Rust.

Ett fint möte var på Barb's bar, dit gästerna i stort sett slutat komma, någonstans i Pennsylvania. Många har dött i opioidkrisen, andra håller sig hemma, förklarade Todd som står bakom baren och är på god väg att stänga för gott. Men katten är kvar, och vi blev både bjudna på öl och fick varsin burk hemgjord sylt. 

Och opioidkrisen är hela tiden närvarande, både i TV-serierna och i verkligheten. Vi träffade Lou Ortenzio som grundade Clarksburg mission. En gång var han läkare, och skrev ut en väldig mängd smärtstillande opioider i tron att han gjorde något gott. Så blev han själv svårt beroende, förlorade sin läkarlicens och allt annat. Samma berättelse som för läkaren i Dopesick. Genom Clarksburg mission hjälper han nu andra att komma tillbaka från missbruk i en ekumeniskt kyrklig miljö. 

Reportage i SvD i vintras, med Göran Eriksson som författare.

Postat 2022-06-21 17:41 | Läst 461 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 25 Nästa