Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978",  låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978. Bilderna i den portfolion kan nås via första bildlänken nedan.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder).

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir".

Jag och min fru blev ju ögonvittnen till kuppen den 27 april 1978 och de första dagarna av den kommunistiska revolution som följde på det. En revolution som kom att för alltid helt förändra landet.  Saur är persiska lär betyda just April. Den här bakgrunden och portfolion kan med fördel läsas efter min första blogg från 1972 ovan. Bildlänken nedan pekar på den portfolio där bilderna jag tog i samband revolutionen och vår fortsatta resa till Kashmir i Indien 1978 ligger. Kashmir har nämligen en koppling till Afghanistan och dess Kuchi-nomader som varje år vandrat dit under evinnerliga tider för att säkra sommarbetet för sin boskap.

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

 I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

OBS! Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.)

Portfoliobakgrund:

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978" (se nedan), låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978 och tiden efter denna som i grunden kom att ändra mycket. Det var då det traditionella Afghanistan satte sig till motvärn mot vad många uppfattade som påtvingade och alltför snabba förändringar genomförda både av inre och yttre krafter. De krafter som kom utifrån kom att bryta grovt mot de villkor som gällt under lång tid för ett vänligt mottagande av till- och genomresande. Jag upprepar vad Jan Myrdal skrev om Afghanistan och afghanerna i "Resa i Afghanistan" 1960:

"Ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet." Efter Saur-revolutionen 1978 blev det snabbt slut med det.

Jag och min fru, blev tillsammans med ett danskt par vi lärt känna i Kabul, av en ren tillfällighet ögonvittnen till när Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) (som var ett kommunistiskt parti) genomförde maktövertagandet i Kabul. Vi hade bara fått en veckas visum till Afghanistan när vi sökte det i Tehran och det officiella skälet till detta var att det skulle hållas en konferens i Kabul för världens icke-allierade stater påföljande vecka. Det skulle visa sig att det blev i kortaste laget.

Bilderna jag tagit i denna portfolio har aldrig publicerats officiellt, utan bara visats tidigare för mina elever och vänner och de visar läget både minuterna före skjutandet började och ett par dagar senare när vi åter kunde gå ut i staden och studera förödelsen. Portfolion innehåller även en del bilder av de afghanska nomader som vi ett antal veckor senare stötte på i igen i byn Guptuganga i Kashmir Indien. De tillhörde de som kom att påverkas mest av utvecklingen eftersom den nya kommunistiska regeringen rätt snabbt kom att stänga gränserna för dem. De släpptes helt enkelt inte in i landet igen under en period och det skapade självfallet stora problem för dem.

I den föregående portfolion från 1972 nämnde jag att Afghanistan haft ett antal år av missväxt (1970-1972) och att landet plågats svårt av detta. Många svalt helt enkelt ihjäl i landets mer avlägsna och fattiga provinser. Motsättningar mellan olika folkgrupper ökade. Det blev så pass oroligt även i städerna att den regerande kungen helt enkelt avsattes av sin svåger Muhammed Daod i juli 1973, när kungen var i Italien för vård. Daod lovade en hel räcka reformer (över 30 stycken) men inte mycket hände annat än att repressionen ökade. Över en miljon afghaner gick i landsflykt till persiska viken och Iran i en första våg. Många fick jobb på oljefälten i Iran efter att oljekrisen drivit upp priset på olja och landet behövde billig arbetskraft till oljeindustrin.

Afghanistan hade länge tagit emot hjälp både från öst och väst under många år, men ryssarna var de som hade odlat de bästa och djupaste relationerna med afghanerna sedan länge genom den ömsesidiga handeln. Ryssarna köpte råvaror och skickade enkla uppskattade industriprodukter i andra riktningen i utbyte. Den ganska stora krigsmakten (på upp till 100 000 man) var utrustad med ryska vapen och samtidigt hade det Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) organiserat en stor del av krigsmaktens soldater. Med de sovjetiska vapnen kom även ideologi, ett faktum som fick vågskålen att tippa över.

Egentligen startade revolutionen i praktiken redan den 18 april med ett politiskt mord, när Daods polis mördade poeten, läraren och kommunisten Mir Akhbar Khaibar. Begravningen blev en politisk manifestation som skrämde regeringen. Det fanns de som påstod att Khaibar mördats av sina egna, för att trigga igång hela händelseförloppet, men det har vad jag vet aldrig klarlagts hur det var med det. Daoud svarade emellertid med att arrestera alla i ledningen för PDPA man fick tag på natten mellan 24:e och 25:e april, bl.a. Noor Muhammad Taraki (partiets ledare) och Babrak Karmal (som senare skulle utvecklas till Sovjets man när ryssarna gick in vid årsskiftet 1979/80 när allt höll på att gå överstyr för partiet).

Man lyckades dock inte få tag på hela partiledningen i tid och den tredje huvudspelaren i partiet Hafizullah Amin (flygvapenchef) lyckades få ut ett meddelande till sina lojala partimedlemmar när han arresterades, med budskap om att omedelbart dra igång den väl förberedda kuppen på morgonen dagen efter, d.v.s. 27 april. Så delar av ledningen som ännu var på fri fot kunde starta genomförandet av kuppen som planerat och gå till motaktion genom att aktivera sina sympatisörer i stadens militärförläggningar för att snabbt kunna ta över dessa. Detta blev själva startskottet för statskuppen, vars nästa steg blev att arrestera Daod och hans regering som lämpligt nog satt samlad för att genomföra ytterligare åtgärder mot kommunisterna.

På förmiddagen hade redan landets regering satts ur spel och arresterats. Militärflygfältet i Bagram säkrades och när vi gick ner till staden vid 11-tiden för att lägga på några vykort, då rangerades mängder med stridsvagnar och trupper ut från förläggningarna runtom i staden, inför våra ögon men annars var det fortfarande lugnt och fridfullt i staden. Det beräknas att kuppmakarna hade tillgång till så många som 30 000 väldrillade trupper, enligt Charpentier.

Det fanns en stor rondell i centrala Kabul, platsen heter Pashtunistan Square efter den största av landets folkstammar och runt den låg många av landets viktigaste ministerier. När vi gick för att posta några brev hos PTT (post-, telegraf- och telegramkontoret) som också låg vid rondellen, förstod vi lika lite som lokalbefolkningen som iakttog allt vid rondellen vad som verkligen var på gång. Det stod åtminstone sex sju T-55 stridsvagnar runt rondellen och på påfartsvägarna till denna, vad vi själva kunde se. PTT var stängt och en vakt med Kalasjnikov viftade bort oss och uppmanade oss att gå vidare. Så efter att ha tagit de första bilderna vid rondellen, så gick vi till den populära Khyber Restaurant, som låg lite längre bort efter rondellen, för att äta lunch. Mängder av folk stod runt stridsvagnarna vid rondellen och pratade med soldaterna.

Just när vi beställt mat börjar först skjutandet med handeldvapen. Vi visste att det var oroligt inte minst i Kabul p.g.a. mordet tidigare på poeten Khaibar, men intalade oss att det nog bara var lösa skott man sköt med för att skrämma folk till passivitet. Det självbedrägeriet funkade inte ens fem tio minuter för strax kom det in chockat folk från gatan in till restaurangen (bl.a. några skottar), helt vita i ansiktet och skrek att det låg fullt med döda och sårade på rondellen, som nu tömts helt på folk. Då började personalen i restaurangen att samla ihop pengarna i kassan.

Några minuter efter det, ungefär alldeles efter 12-slaget, så började den tunga beskjutningen av ministerierna (bl.a. försvarsministeriet) med stridsvagnskanonerna och den som var allra först ut, var just den stridsvagn som stod bara ca 10 meter rakt framför Khyber Restaurangs fönster, där vi satt. Dånet från en stridsvagnskanon är omskakande även om man är beredd på det men fullständigt chockerande när man inte är det och alla fönster blåstes in i restaurangen på ett ögonblick när fönster och restaurangfasad träffades av tryckvågen från stridsvagnen. Hade det inte varit för de breda persiennerna i aluminiumprofil, så hade vi nog blivit blinda allihop av glasmolnet.

Vi lämnade restaurangen efter viss tvekan genom en bakdörr i restaurangköket där en grupp svårt chockade kvinnor låg på golvet och bara skrek i ren panik. Då insåg vi att vi befann oss mitt i det blivande slagfältet och måste ut. Ministerierna var det första man angrep. Det stod en grupp soldater utanför som viftade iväg oss energiskt och uppmanade oss att sticka så fort vi bara kunde. Vi fortsatte i regnet som just börjat, uppför en av Kabuls kullar och blev leriga långt upp på benen allihop, jag, min fru och de två danskar vi lärt känna. Vi pustade ut lite och ett tag var det nästan lugnt igen men vi upptäckte rätt snart att vi kommit rakt ner på nästa slagfält, när vi gick ner för kullens baksida – det vid radiostationen. Vi fick dock snabbt tag på en svarttaxi som vi bad köra oss ner till vårt hotell i Shar-e-Naw (den nya stadsdelen) men vi kunde inte komma ner dit, eftersom det låg folk på taken och sköt med granatkastare bredvid vårt hotell.

Chauffören körde oss då ut till lyxhotellet Interkontinental som låg i utkanten av staden men när vi kom dit vägrade man först att släppa förbi vår chaufför. Vägen upp till själva hotellet var belägrad av kuppmakarnas stridsvagnar och skyttefordon. De ändrade dock helt attityd när de såg oss. Till skillnad från idag så gjorde dessa soldater faktiskt vad de kunde för att skydda turister och främlingar och jag är tacksam för det än idag. Vi möte inget annat än vänlighet och hjälpsamhet trots situationen vi alla befann oss i.

Till slut släppte de upp oss till hotellet och där kunde vi pusta ut tills attackplanen började flyga och de rundade precis hotellet på sin väg från flygfältet till stadens centrum där de släppte sina bomber och sköt sina raketer. Vi kunde inte göra annat än att sitta på första parkett vid panoramafönstren och pricka av vad som flög i luften. Det var verkligen en bisarr känsla.

En engelsman som också bevittnade skådespelet undslapp sig, som bara britter kan: ”I don´t like the thought of those afghan guys winging about up there.” Ett gäng förvirrade FIFA (Federation of International Football Association)-representanter kom ner i baren i kortbyxor och sade att de tyckt det varit lite konstigt att en del av deras afghanska fotbollskillar dykt upp i uniformer istället för i fotbollskläder på förmiddagen.

Vi förstod till sist att övertagandet lyckats när vi lyssnade till en radiosändning i baren där man kort meddelade att president Daod var död. Kyparen gick då direkt och tog ner porträttet i baren med Daod, öppnade bakstycket och tog ut bilden, knycklade ihop den och kastade den i papperskorgen. Sedan hängde han upp den tomma ramen igen i väntan på nästa bild. Mer symboliskt kunde det knappast varit.

Dagen efter hade kuppmakarna säkrat staden och lugn rådde. En del av mina bilder i portfolion togs då när vi gick ner i staden igen. Däremot så fick vi vänta några dagar på vårt lilla "lopphotell" tills vägen till Jalalabad och Pakistan var säkrad genom den strategiskt viktiga Kabul Gorge. Vi hade turen att få åka med danska Rainbow Travels buss ut och när vi kom förbi Jalalabad så såg vi en del utbrända stridsvagnar även där. Sista biten mot gränsen genom Khyberpasset, så kastade folk mängder av sten på bussen, vilket var ganska oroande. När vi så når gränsen så hade våra visum gått ut och gränspolisen hotade med att skicka oss tillbaka allihop om de inte fick pengar. Vi betalade 10 U$ var och var glada ändå att vi klarat oss ut helskinnade.

Jag och min fru som då gjorde vår första långresa tillsammans kom först via båt till Finland och via tåg vidare till Moskva, i dåvarande Sovjetunionen, över Karelen. Vi flög sedan till Azerbajdzjanska Sovjetrepublikens huvudstad Baku. Därifrån åkte vi sedan båt över Kaspiska Havet till dåvarande Bandar Pahlevi i norra Iran. Vi märkte att allt inte stod helt rätt till i Iran heller, då vi åkte vidare mot den heliga staden Mashhad i östra Iran, i en buss full med resenärer som bad unisont till bandspelarband med Ayatollah Komeini, samtidigt som en passagerare låg bakom oss i bussens mittgång och hostade upp sina TBC-sjuka lungor i en hink. Vi fortsatte som planerat via Pakistan och Punjab i Indien till Kashmir. Där träffade vi på de långväga vandrande Kuchi-nomader som vandrat ända från Afghanistan till Kashmir. Det kändes rätt förunderligt.

När vi sedan kom hem efter några månader i Punjab och Kashmir i Indien läste vi om att många av nomaderna fastnat i Pakistan när Afghanistans nya regering stängt gränserna. Detta kom även att drabba de säsongsarbetande Hazaras som sedan oljekrisens dagar på 70-talet arbetat på de Iranska oljefälten. Det är deras barn-barn som nu kommit till Sverige som flyktingar. De har inte ens beviljats medborgarskap i Iran ens efter mer än 40 år. Året efter 1979 sker den islamska revolutionen i Iran.

Vi förstod inte först hur skadade vi var av ”shell chocks” / PTS (post traumatisk stress). I Peshawar i Pakistan hörde vi vild skottlossning utanför och trodde det var dags igen för väpnade strider men när vi kröp upp på taket till vårt hotell så såg vi till vår lättnad att det bara var ett bröllop. Att skjuta i luften kan vara ett sätt att få det lite festligt kring ett pakistanskt bröllop, även om vi då hade svårt att uppskatta det. Dagen efter såg vi att många av Peshawars män var väl beväpnade och många såg ut som övervintrade mexikanska revolutionärer från Pancho Villas dagar med sina dubbla patronbälten i kors över bröstet. Det jag kommer ihåg från Peshawar var också marknaden och alla patronbälten man sålde där.

Inte ens långt efter vår hemkomst, så hade vi fått vår PTS att klinga av helt. Det blev inte särskilt mycket bättre av att man i Stockholm år 1978 firade 100 årsjubileet av Nordenskjölds Vega-expedition, som då funnit vägen genom den s.k. nordostpassagen, med ett riktigt ordentligt fyrverkeri. Våra gravt störda hjärnor tolkade det direkt som artilleridueller. Till saken hörde dock att även indierna i Kashmir luftat sina kanoner ibland under nätterna vid gränsen mot Pakistan.

1979/80 precis vid årsskiftet gick Sovjetunionen in i Afghanistan när kommunistpartiet helt höll på att tappa greppet. De ville säkra att den kommunistiska regeringen inte föll. Den kommunistiska regeringen hade verkligen försökt att snabbt få till stånd ett antal av de reformer redan Daod listat, skillnaden var bara att kommunisterna verkligen genomförde en del av reformerna och en del av förändringarna uppskattades inte av alla. De inte bara försökte att snabbt reformera jordbruk och utbildning utan satte även landet flickor i skola. På toppen av det bytte man ut den gamla flaggan och det fick mullorna att rasa eftersom den var helt röd och saknade det gröna fält som symboliserade Islam. Viktigt var också att jordreformen nu på allvar utmanade jordägarna och odlingarna av opium.

Ledningen för partiet rensar även ut den gamla byråkratin, men kan inte hålla sams sinsemellan och Taraki mördas av Amin. Ryssarna går inte bara in för att rädda partiet utan även av rädsla för att Afghanistan ska gå samma väg som Iran gjort samma år. Rädsla fanns även för att utvecklingen vid Sovjetunionens södra gräns skulle spilla in över gränsen till de närmast liggande sovjetdelrepublikerna. Det ledde direkt till massiva internationella protester och mobilisering av den afghanska mujaheddin som tog till vapen mot både regering och ryssar.

Det finns en fin reportagebok på svenska som behandlar just kriget mot Sovjet som heter "Pansjir - Fem tigrars dal" av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren. Väldigt mycket intressanta bilder från Pansjir-dalen.

Kriget mot Sovjet som varade i nio år kostade 1,5 miljoner afghaner livet. Minst fem miljoner lämnade landet. Iran och Pakistan tog emot de flesta och i de flyktinglägren i Pakistan radikaliserades många. Under kriget mot Sovjetunionen som ju inträffade under "Kalla Kriget" gjorde USA det de kunde för att utbilda och stödja Mujaheddin i deras krig mot ryssarna även med vapen. De kunskaper i terror och sabotage Mujaheddin fick under denna tid har förvaltats väl och sedan vänts mot både amerikaner och européer, både i deras hemländer och i Mellan Östern och Afghanistan. Både USA och resten av västvärlden lever nu i ett lågintensivt krig med islamistisk terrorism. Det är inte för mycket att säga att "terrorismen" är en av de "spin-offs" som krigen i Afghanistan givit och som fick sin start med de händelser som började där på Pashtunistan Square utanför Khyber Restaurant. De som är intresserade kan också läsa historien om terrorismens utveckling som senare ledde till attackerna mot New York 11 september 2001, i den utmärkta Al – Quaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

En annan effekt var destabilisering av landet och efter ryssarnas uttåg 1989 och Sovjetunionens undergång så utbröt ett fullskaligt inbördeskrig. Kabul sköts sönder och samman under detta krig med stort lidande som följd. Efter det var manegen krattad för Talibanerna. Talibanernas brutala framfart väckte världssamfundet och det faktum att al-Qaida etablerat sig i Afghanistan under skydd av talibanerna fick USA som förklarat krig mot terrorismen efter 11 september att engagera sig mer igen.

Talibanregimen störtas 2001 och Al-Quaida drevs ut ur landet tillsammans med ledarna Zawahiri och Bin-Laden. Tyvärr lyckas man inte skapa trygghet i landet trots stora insatser och USA:s och andra länders truppers närvaro drabbade ofta en civilbefolkning som kommit i kläm mellan utländska trupper och talibanerna som hela tiden verkar vinna mark. Så frågan är ju nu om det verkligen går att vinna ett krig mot en fiende som har ett evigt tidsperspektiv. "Ni har klockorna men vi har tiden”, är ett talesätt som väl bekräftar den inställningen. Lawrence hade kunnat tillägga att man har Koranen också. Även Koranens texter är ju skrivna med ett evigt perspektiv.

Den f.d. TV-reportern Lasse Bengtssons "Afghanistan - Om en yttre och inre resa" är en dagbok om hans tid som Svenska Afghanistankommitténs informationssamordnare i Kabul men den innehåller även en del läsvärda sammanställningar över den historiska utvecklingen sedan Saur-revolutionen fram till för några år sedan och den tar vid där Charpentier tar slut. Det mesta av faktauppgifterna i denna text är dock tagna ur ”Afghanistan mellan Mecka och Moskva” av Carl Johan Charpentier som skrivit den källa som bäst beskrivit bakgrunden till själva revolutionen och dess genomförande.

I november 1982 var jag på ett föredrag som författaren Arwid Rundberg höll i föreningen Sverige-Sovjetunionens lokaler efter att ha kommit hem från en resa till Kabul där han varit för att delta i en konferens med världspressrådet. Jag har anteckningarna kvar från föredraget och efteråt fick jag samma känsla som när Jan Myrdal kom hem från Kampuchea och berättade om röda khmerernas ”framsteg”.

Mats Lundegård på DN rapporterade om mötet 25/11 1982. Hans rapport från mötet anslöt väl ganska väl ganska till vad om står att läsa om Rundberg på Wikipedia:

”Rundberg har varit aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen och styrelseledamot i den sovjetvänliga Svenska Fredskommittén. Efter Sovjets invasion av Afghanistan hävdade han att "ett entydigt fördömande av Sovjetunionens 'invasion' (är) att backa upp den av USA dirigerade kontrarevolutionen, att bortse från faktiska ekonomiska och sociala förhållanden i Afghanistan, att vända det afghanska folkets befrielsekamp ryggen." Efter ett besök i Afghanistan påstod han att gerillan bara består av "c:a 2000 ligor av terrorister" som mördar skolbarn, läkare och mullor. "Det är bara när det är fråga om någon större gränsövergång som Sovjet hjälper till."”

Lundegårds rubrik på artikeln löd: ”Författaren som bara såg elva ryssar”

Facit: Lasse Bengtsson uppger att 1,5 miljoner Afghaner dog under den sovjetiska ockupationens 9 år. Inte så långt ifrån de 2 miljoner som beräknas ha dött i Kampuchea under röda khmerernas tid. Hur många som dött i våldet efter 1989 då ryssarna åkte hem har jag inte sett några siffror på själv men i år 2018 är det jämnt 40 år sedan revolutionen 1978 startade allt och striderna fortsätter alltjämt och det verkar väldigt långt från en stabil och hållbar fred som det ser ut idag.

Igår 1 mars 2018 gick det ut på nyheterna i radio P1 att Afghanistans regering tydligen erkänt talibanerna som en politisk part i landet och det är väl svårt att göra något annat när nu samma talibaner och regeringen i praktiken faktiskt har delad vårdnad om landet. Motkravet från regeringen var tydligen att talibanerna skulle erkänna den sittande regeringen och parlamentet. Frågan är väl om styrkeförhållanden och förhandlingsläge är sådant att talibanerna kommer nöja sig med det. 

Inlagt 2018-03-02 17:35 | Läst 741 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Mycket intressant! Jag läser nogare när jag hinner; nu packar jag för en dag i fotogömsle i Kuusamo ödemark.
- hawk
Svar från Sten-Åke Sändh   2018-03-03 12:07
Det kallar jag fotoengagemang! Ska du ut i den här jäkla kylan så glöm inte storvästen (sådana hade ju byggjobbarna förr i tiden på vintern) eller termostället och bra handskar om du föredrar lite modernare grejor.

Blir intressant att höra att höra vad du tycker när du haft bättre om tid att läsa bakgrunden.
Vilken historik och vilka bilder! Fascinerande.
Svar från Sten-Åke Sändh   2018-03-04 16:47
Tack för intresset! Jag var rätt tveksam först själv till min historik, eftersom den faktiskt är motsvarande sex A4 lång. Man kan nästan inte skriva så långa texter här eller överhuvudtaget på nätet, för det finns många idag som knappt klarar Twitter-längd på texter en gång. Men de som kommenterat och läst texterna är ju nästan alla i min egen ålder vad det verkar och på vår tid fanns inte hypertext-fenomenet. Det är först med de årskullar som gick i skolan på 80-talets slut som skolan tappade taget på allvar främst om killarna. Jag var lärare på den tiden på högstadiet och är väl delvis också själv ansvarig för den katastrofen.
Måns H   2018-03-04 17:45
Afghanistan och dess befolkning har drabbats så oerhört av stormakterna. Ett av världens fattigaste länder med stolt och gästfri befolkning, det är så oerhört orättvist alltihopa.

Jag har försökt hålla reda på alla turerna men det är bara för mycket. Din ögonvittnesberättelse ger närbild.
Svar från Sten-Åke Sändh   2018-03-04 23:10
Ja men det är väl inte så lätt att hålla ordning på alla turer som skett. Det blir ju 40 år nu i april. Jag kan tycka att jag kanske skulle gjort något med detta material tidigare men det har faktiskt tagit mig ganska lång tid för att hitta en bra metod att rädda bilderna med, som i en del fall fått problem inte minst med färgerna. Ofta är bara blått och rött kvar och möjligen lite marginellt grönt. Det har även krävts tillgång till just den typ av verktyg som jag hittat i DxO Photolab som behövts för att hantera kontrastproblem jag haft. Filmen är rätt svårhanterad med ett besvärligt korn också, som inte tål särskilt mycket kontrast. DxO har tre typer av kontrastvariabler och det är det ensam om tror jag.
Vilka fantastiska reseberättelser! I ord och bild.
Många påpekar med rätta att det är bilder på människor och miljöer som man värdesätter och återvänder till. Du förstod det redan då. Eller egentligen, naturligtvis kom det av ditt intresse för just människorna och hur de lever.

Jag kom in här via dina inlägg nyss i tråden om digitalisering av dia.
Dina lätt tonade bildkonverteringar gör sig mycket bra. Troligen hade de fungerat utmärkt rakt av också. De har så mycket innehåll, särskilt ihop med din text, att ytan blir underordnad.

Som du påpekade i dia-tråden så blir portfoliobilderna större än skärmen. För stora! Jag löste det med webläsarens zoom. Bildtexten blev förstås också mindre om än fortfarande läsbar.

Tillbaka till din blog och bilder, det var en riktig upplevelse att titta in här. Tack!

(Apropå kommentaren ovan om texters längd och läsarens ålder, jag läste hela här och är bara lite yngre än du.)
Svar från Sten-Åke Sändh   2018-11-20 23:50
Tack Gunnar!

Jag är glad över att du tycker min kontext funkar ihop med bilderna. Jag har ju också valt bloggarna som ingång till mina portfolios då texthanteringen i FS portfolios inte riktigt funkat för mig.

Jag har haft en rätt omfattande dialog med David Elmfeldt på FS om bildstorlekarna igår och idag och han har nu justerat visningen av liggande bilder så nu ser det mycket bättre ut med dessa. De ska fixa de stående bilderna också men det tar ett litet tag till. Man kan parera det med Ctrl + och - i Microsofts läsare men det är ju inte idealiskt. Men nu behöver man ju inte bry sig om att göra detta med de liggande i alla fall.

Beträffande mina dia-original så ser de ibland väldigt illa ut. Det är inte bara färger utan orenheter man inte ens får bort med bensin. Ibland är det repor och mer sällan har hela bitar lossnat men lyckligtvis kan man ju oftast dölja sådant med kontrastverktygen i DxO Photolab, klona bort en del och när inte ens det hjälper så är ofta sista utvägen att beskära om motivet är värt mödan. Jag har en idé, när jag får tid att också visa hur jag gjort för att skapa bilderna och då också ge olika exempel på hur filmmaterialet faktiskt sett ut - en jämförelse av dia och färdig bild.

Det finns några bilder i färg som är hyfsade bland afghanbilderna från 1972 och från Ladakh 1978. De är sådana som klarat tiden hyfsat och som jag visar i färg då jag inte velat att ni ska gå miste om färgerna i just dessa.

Beträffande läsarnas ålder så är det nog bland de som gått i skolan på 80- och 90-talen eller senare som brukar klaga på långa texter här. :-)

Jag jobbar med några nya projekt och portfolios och det jag tror kommer först är bilder från Israel från 1972/73 och från Etiopien 1986. Jag har länge planerat att göra en berättelse kring "Kibbutzernas död" och jämföra 1972/73 i ord och bild med det jag såg när jag gjorde ett återbesök 2016 om jag inte missminner mig.
GunnarW   2018-11-21 01:01
Portfolio: just nu är liggande bilder väl små (jag tar en dos ctrl+) Bilder kan gärna fylla skärmen och sen lägger man text där den får plats, under eller på ena sidan. Tycker jag. FS är charmigt hemgjord eller nåt annat beroende på (mitt) humör. Det blir nog bra om ett tag.
Svar från Sten-Åke Sändh   2018-11-21 11:14
Det finns nog inget helt rätt eller totalfel här men det är olyckligt om man behöver zooma hela tiden. Dessutom vet nog inte alla om att det går att göra. Det är väl främst då det blir riktigt fel.

Jag gillar också FS men särskilt när det gäller portfolios så är det ju som om det är en helt egen värld. Jag har t.o.m. hänt på känt FS-maner att folk som ett utslag av härskarteknik försökt förringa andra människors trovärdighet som fotografer för att de inte lagt in bilder i de vanliga bildbiblioteken och sedan kan de mycket väl ha sina bilder i portfolios men det missar nog en del.