Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (51 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.

Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem som Israeliska staten brukade använda för konferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Israel hjälpte Amin till makten och utbildade sedan hans arme mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen. Av det skälet måste Obotes regering bort.

Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.

Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen drabbades allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde.

Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.

Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.

Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.

Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.

1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.

Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.

Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta vare sig det gällt Kongo eller Sudan där man gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) som destabiliserat både Kongo och södra Sudan.

Inlagt 2018-03-05 18:10 | Läst 898 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera