höstbilder

Objektivet åkte i väg… till Portugal! Det är där Olympus förmodligen har sin ”reparationsverkstad”. Hoppas att det inte är något allvarligt med objektivet och jag får det tillbaka snart, om några veckor.

Det är rätt smidigt att ha en sådan servis. Allt går att fixa via nätet, Olympus hemsida, och sen skicka paketet bara… Ja, vi får väl se hur det kommer att utvecklas. Är lite nervös för mitt lilla objektiv.

Mörkret faller nu tidigare och jag hade svårt att finna mig i den nya/gamla tiden. Det kändes att jag var försent med allt. Men jag hann med en hälspromenad och tog kameran med mig. Det blev inte så många bilder. Inte så många steg heller. Ljuset räckte inte till. Disigt grått. Träden hade fortfarande massor löv i olika nyanser, men färgerna kändes dova, ledsna på något sätt…

Lite tryck i PS hjälpte en aning. Kunde inte låta bli och lekte åt det abstrakta hållet också.

höstljus

Paradoxalt blev det ljusare för mig just nu i höst, när allt bleknar och sveps av mörker.

Jag skrev tidigare om min sjukdom och oförmågan att hantera den, men med tiden visade det sig att jag kan betrakta mitt hjärta nästan som friskt! Jag får knapra tabletter, men energin kom tillbaka, likaså lust att skapa nya bilder.

Just nu tar jag oftare min kamera med mig på en vanlig promenad och det händer att jag även fotograferar… Fast igår när jag njöt av dimman och försökte fånga den i skogens läckra skiftningar bland fallande löv, blev det stopp. Mitt objektiv låste sig. Jag får kontakta Olympus och ta reda på det vad som hände, kanske går det att reparera. Garantin tror jag gått ut för länge sen. Min hobby blir bara dyrare och dyrare.

Året har nästan passerat och det känns vemodigt…

Höstfärger är vackra och nyanserade och ljuset har så fina guldaktiga toner…

Efter en lååång paus känns orden lite tröga och jag vill berätta så mycket. Känner mig rostig. Det kanske går över… som allt annat…

Fotografisk umami

En smak som man inte kan förklara lätt. Som syftar på något lite extra, god, färsk. För namnet kan vi tacka den japanske kemisten och professor vid Kejserliga universitet i Tokyo, Kikunae Ikeda. _(Wikipedia)

Umami…

Ibland tittar jag på olika bilder och ser det obeskrivliga, det lite extra och det brukar leda mig till umami… Jag gillar laga mat också och ordet umami är tilltalande, låter fint och känns bra.

Ni behöver inte bli oroliga, det kommer inte beskrivningar om mat eller några foto och recept på mat, det är tillräcklig många i den branschen som gör det bra och umami är inkluderat.

Funderade bara över egna bilder och de bilderna jag tittar på. Vad är umami i den fotografiska världen?

Det var ett tag sen jag skrev här. Jag gnällde lite på omständigheter och hälsan och sen blev det tomt. Fast inte riktigt.

Det visade sig att på minneskortet hamnade många bilder på olika saker och jag målade en del. Hade enormt lust att skapa, men…

Det saknades umami…

Jag tänkte så…

Jag gillar enormt mycket att dela med mig, skriva om fotografering och annat bildskapande, om sökandet, om de olika processer vi går igenom vid skapandet, men jag vill komma med något lite mer uppstickande, något unik som väcker känslor och frågor, som berör… annars blir det (för mig) bara upprepningar… Från blåsippor på våren, igenom sommarens hetta eller inte till fallande löv i gyllene november sol för att hamna i vintermörkret med snöflingor eller inte…

Du sätter ribban alldeles för högt - sa min vän som inte är med oss längre - Allt behöver inte vara så märkvärdig.

Nej, men umami kunde suttit bra…

Jag väljer avstå om allt ska vara som allt annat, detsamma, liknande, som smälter in…

Jag vill kämpa för umami… någon dag hittar jag det… eller inte. Men jag försökte i alla fall…

Våren var här...

Våren kom som vanligt på årligt besök, men jag kommer inte ihåg hur var det egentligen…

Midsommar närmar sig och snart vänder ljuset åt ”fel” håll… Hur är det möjligt?

Våren kom med en bukett blåsippor i bokskogen, hon visade mig bristande knoppar, dansade med dimmor vid sjökanten, majgrönskan var ljuvlig… och sen… vaknade gnällspik igen…

På skrivbordet ligger minneskort. Jag stoppar den i dator. Bilderna vittnar att våren stannade ett tag, men var inte sig lik. Kall och torr… som om hon tappade humöret…

Tiden rusar förbi.

Samtidigt som det händer mycket, händer ingenting.

Nu är det sommar…

Maj, färger och ljus

Det var ett tag sen jag var här. Många nya bloggar och många bilder, samt nya funktioner på FS, så det gamla funkade inte. Skulle svara på kommentarer och hade problem med knapparna i morse. Hoppas det löser sig…Läste att det gjordes uppdateringar/uppfräschningar…

Fastnade i grubblerier över min sjukdom och brottades med många olika, ofta motsägelsefulla känslor. Så det var inte mycket att skriva om i fotoblogg…

Olympus fick jobba lite, men jag fick ”tomma” bilder, inte bara på grund av mitt tillstånd.  Ett av objektiven började krångla och jag fick mörka fläckar på bildkanten.

Man brukar säga att en olycka kommer sällan ensam och det stämmer förmodligen för att det ena kom efter det andra. Några större, andra mindre. Dessutom en nära vän blev drabbad av obotlig cancer och det kändes som en droppe för mycket… för en lång stund.

Den kalla och torra våren blev inte mycket till tröst heller.

Nu är det maj. Trädgården sprudlar med färger och solstrålar glittrar i grönskan. Det blev lite varmare också och jag fick smutsa ner naglarna i jorden. Det gjorde gott för själen och kroppen och även för hjärtat ;-)

Det med kameran och objektivet visade sig smuts, andra grejer går att reparera och jag behöver inte vara rädd att leva livet…

Min vän kämpar på, även om det är tungt…

Majgrönska är den finaste grönska på året, så skir och så vackert! Och alla blommor! Från ogräs till träd. Jag blir hänförd och börjar fota igen, och målar och tar mina promenader till skogen, till havet… Jag är sjuk, så är det bara. Jag kommer aldrig bli helt frisk igen, men livet behöver inte sluta här. Jag vill leva livet så gott jag kan! Så länge jag kan!