Fotografisk umami

En smak som man inte kan förklara lätt. Som syftar på något lite extra, god, färsk. För namnet kan vi tacka den japanske kemisten och professor vid Kejserliga universitet i Tokyo, Kikunae Ikeda. _(Wikipedia)

Umami…

Ibland tittar jag på olika bilder och ser det obeskrivliga, det lite extra och det brukar leda mig till umami… Jag gillar laga mat också och ordet umami är tilltalande, låter fint och känns bra.

Ni behöver inte bli oroliga, det kommer inte beskrivningar om mat eller några foto och recept på mat, det är tillräcklig många i den branschen som gör det bra och umami är inkluderat.

Funderade bara över egna bilder och de bilderna jag tittar på. Vad är umami i den fotografiska världen?

Det var ett tag sen jag skrev här. Jag gnällde lite på omständigheter och hälsan och sen blev det tomt. Fast inte riktigt.

Det visade sig att på minneskortet hamnade många bilder på olika saker och jag målade en del. Hade enormt lust att skapa, men…

Det saknades umami…

Jag tänkte så…

Jag gillar enormt mycket att dela med mig, skriva om fotografering och annat bildskapande, om sökandet, om de olika processer vi går igenom vid skapandet, men jag vill komma med något lite mer uppstickande, något unik som väcker känslor och frågor, som berör… annars blir det (för mig) bara upprepningar… Från blåsippor på våren, igenom sommarens hetta eller inte till fallande löv i gyllene november sol för att hamna i vintermörkret med snöflingor eller inte…

Du sätter ribban alldeles för högt - sa min vän som inte är med oss längre - Allt behöver inte vara så märkvärdig.

Nej, men umami kunde suttit bra…

Jag väljer avstå om allt ska vara som allt annat, detsamma, liknande, som smälter in…

Jag vill kämpa för umami… någon dag hittar jag det… eller inte. Men jag försökte i alla fall…

Våren var här...

Våren kom som vanligt på årligt besök, men jag kommer inte ihåg hur var det egentligen…

Midsommar närmar sig och snart vänder ljuset åt ”fel” håll… Hur är det möjligt?

Våren kom med en bukett blåsippor i bokskogen, hon visade mig bristande knoppar, dansade med dimmor vid sjökanten, majgrönskan var ljuvlig… och sen… vaknade gnällspik igen…

På skrivbordet ligger minneskort. Jag stoppar den i dator. Bilderna vittnar att våren stannade ett tag, men var inte sig lik. Kall och torr… som om hon tappade humöret…

Tiden rusar förbi.

Samtidigt som det händer mycket, händer ingenting.

Nu är det sommar…

Maj, färger och ljus

Det var ett tag sen jag var här. Många nya bloggar och många bilder, samt nya funktioner på FS, så det gamla funkade inte. Skulle svara på kommentarer och hade problem med knapparna i morse. Hoppas det löser sig…Läste att det gjordes uppdateringar/uppfräschningar…

Fastnade i grubblerier över min sjukdom och brottades med många olika, ofta motsägelsefulla känslor. Så det var inte mycket att skriva om i fotoblogg…

Olympus fick jobba lite, men jag fick ”tomma” bilder, inte bara på grund av mitt tillstånd.  Ett av objektiven började krångla och jag fick mörka fläckar på bildkanten.

Man brukar säga att en olycka kommer sällan ensam och det stämmer förmodligen för att det ena kom efter det andra. Några större, andra mindre. Dessutom en nära vän blev drabbad av obotlig cancer och det kändes som en droppe för mycket… för en lång stund.

Den kalla och torra våren blev inte mycket till tröst heller.

Nu är det maj. Trädgården sprudlar med färger och solstrålar glittrar i grönskan. Det blev lite varmare också och jag fick smutsa ner naglarna i jorden. Det gjorde gott för själen och kroppen och även för hjärtat ;-)

Det med kameran och objektivet visade sig smuts, andra grejer går att reparera och jag behöver inte vara rädd att leva livet…

Min vän kämpar på, även om det är tungt…

Majgrönska är den finaste grönska på året, så skir och så vackert! Och alla blommor! Från ogräs till träd. Jag blir hänförd och börjar fota igen, och målar och tar mina promenader till skogen, till havet… Jag är sjuk, så är det bara. Jag kommer aldrig bli helt frisk igen, men livet behöver inte sluta här. Jag vill leva livet så gott jag kan! Så länge jag kan!

to be, or not to be...

Äntligen vår, lite värme och lite möjligheter till fotografering och andra hobby aktiviteter. Funderade ett tag på vad jag ska göra i fortsättningen med bloggen och annat.

Min fotoresa började med Fotosidan för många år sen och jag kom tillbaka efter pausen och jag gillar att vara här, men... ja, det var några men som fick mig att tänka efter och om...

Bestämde mig att fortsätta med bloggen. Gillar väldigt mycket att läsa era bloggar och det är befriande att då och då vara en liten gnällspik och få tankarna vädrade här. Dessutom i mina ögon och känslor är det rätt ställe att prata/skriva om foto. Oavsett om jag betraktar mig bara som en hobbyfotograf och då och då brottas med prestationsångest ;-)

Jag skrev tidigare om 100ASA. Det går bra att visa bilder där... Prime gallery kan jag betrakta som galleriet här och  kände mig stolt att så många bilder blev publicerade! Dessutom två bilder fick pryda Elite Gallery, det vill säga var utvalda av redaktionen!

Jag har alltid varit väldigt dålig på att marknadsföra mig. Det betydde skryta för mig... Var uppfostrad så, det var andra som skulle "hitta mig" och det var fult att prata/skriva om sig själv, egna framgångar osv... Så jag mår redan illa och vill radera de raderna om 100ASA... men nog om det!

Med värmen kom möjlighet att vara ute och jag tog mig till blåsippor djupt i skogen. Vildsvin hade det roligt just bland de och grävde lite ovarsamt. En enormt vacker ask som stod där förmodligen från urtiden sprack och delade sig på tre... Allt såg så sorgligt ut, naturligt kaos. Även träd lever inte för evigt... Men sipporna var där och tittade mot solen.

På andra ställen var de så många att det var svårt att passera förbi. Det verkar vara blåsippe år i år!

Samtidigt upptäckte jag så torrt det är överallt. Det kom inte en droppe på nästan två månader, förutom hagel i början på april, men det var inte så mycket nederbörd, elände mest. Märklig vår utan vårregn... hoppas det kommer snart. Det behövs enormt!

Efter promenaden i skogen kände jag mig lite blå så mina fina blå blommor kommer lite senare, hann inte framkalla än. Bildmässigt blir det minimalistiskt idag.

glad påsk...

Läser dagens nyheter: En regering ville skydda fabriksjobb och hjälpte kontroversiell oligark... försökte påverka sanktioner...

På annan plats om folkmord... och "vilt flirtande med Nato" i en nättidning...

Någon säger: jag stänger av tv-en, jag orkar inte mer att se krigsbilder och se på människors lidande...

Men kriget pågår inte på burkskärmar! Kriget är på riktigt!

Människor blir av med sina jobb, sina ägodelar, människor förlorar sina hus/hem, mister sina vänner och släktingar.

Människor ser sina barn bli mördade...

Människor dör... blir mördade...

DET GÅR INTE ATT STÄNGA BURKEN....

Det går inte att se förbi...

Jag vet inte hur man kan hitta tillbaka till lugn och ro... jag vet att jag inte kan stänga mig i bubblan och låtsas att världen är annorlunda.

En skurk som mördar en annan skurk kan få fängelsestraff, men när en större skurk som sitter på presidentposten mördar tusentals människor och tvingar miljontals på flykt, den förblir fri...

Världen är särpräglad och skrämmande på riktigt!

***

Jag ville fira mitt år på bloggen... det går inte...