Sagan om ett slott och en drottning

Många slott ruvar på intressanta och fantasieggande historier. Svartsjö Slott på Färingsölandet utanför Stockholm är inget undantag - det slottet gömmer på den kanske märkligaste historien av alla.

(Den som besväras av långa texter i ämnet historia, massor av illustrationsbilder, gamla kungar och drottningar med mera - kanske byter här...  :-)

                     

                       _____________________________

Här låg under medeltiden en prålig renässansborg. Gustav Vasa och sönerna Erik och Johan höll hov här periodvis. Gustav II Adolf med sin kansler Axel Oxenstierna förflyttade ibland sina samtal ut till Svartsjö under 30-åriga kriget på 1600-talet - när väggarna på Stockholms Slott hade för många öron. 

Drottning Kristina som visste precis var fadern och Oxenstierna drog sig tillbaka för sina förhandlingar, nämligen ute på en öppen äng med fri sikt åt alla håll - planterade en lind på platsen. Den står kvar än i dag runt 400 år gammal, och den lär skall vara Sveriges största parklind. Under linden står det en staty i finaste Cararamarmor föreställande herrarna, som Gustav III beställde i Italien.

                          ___________________________________

                            

                             

Vasatidens renässansborg eldhärjades 1687 och det nuvarande Svartsjö Slotts ursprung påbörjades på 1730-talet som ett jaktslott åt Kung Fredrik I och hans drottning Ulrika Eleonora efter en ritning av Carl Hårleman. Byggnaden, som fortfarande står kvar som den centrala delen av det nuvarande slottet, anses vara urtypen för den svenska herrgården.

Det lilla slottet i Svartsjö fungerade under det sena 1740-talet och framåt som sommarviste för kronprins Adolf Fredrik och hans häftiga kronprinsessa Lovisa Ulrika som var syster till Fredrik den store av Preussen.

Under 1760-talet förlängdes jaktslottet sedan med två flyglar rakt ut åt sidorna och en lanternin uppfördes på taket, och så hade man strax ett lämpligt kungligt sommarslott åt kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika - vars släktskap till de förnämsta kretsarna i Europa gav hög status. Här fick det kosta.

Kungaparet blev föräldrar till den blivande Gustav III, och Svartsjö blev en känd miljö för Gustav som tillbringade en rad barndomssomrar här långt ute på landet

Lovisa Ulrika var högt begåvad och djupt bildad i upplysningstidens anda. Hon älskade sin timide make innerligt, och med sin livliga och intelligenta personlighet satte hon sin fasta prägel på hela det svenska hovet - ett hov som alltså sommartid befann sig på Svartsjö Slott under långa perioder.

Lovisa Ulrika var inte bara en påtagligt vacker kvinna, det var frågan om en extremt viljestark och amper dam - då till skillnad från maken som gillade att fridsamt svarva snusdosor i sin verkstad ute på Drottningholm. Adolf Fredrik var så till den grad timid att han efter bara lite knorrande accepterade att frihetstidens adels/borgarstyrda statsledning (som menade att friheten var till just för dem) - ersatte kungens namnteckning med en stämpel.

Det här var nu en sak som blev lite för mycket för Fredrik den stores rätt härsklystna syster. Hon tog några månader på sig för planering och samordning av olika kontakter, sedan försökte hon sig på en statskupp.

Efter att ha pantsatt kronjuvelerna gick Lovisa Ulrika till attack!

Kuppen som var slarvigt upplagd med en hel del inkompetent folk inblandat, röjdes innan den ens kom igång riktigt - men drottningen slapp undan med blotta förskräckelsen. För andra gick det sämre. Greve Brahe, självaste riksgreven, blev halshuggen med svärd på Riddarholmstorget. Det gick en chockvåg genom hela riket...

                   

Sonen Gustav III genomförde en kort tid efter sitt trontillträde - med sitt kyliga intellekt, sitt mod, och med stor elegans den statskupp som modern så snöpligt hade misslyckats med. Ett gäng 25-åringar välte hela det gamla samhället över ände, utan att en droppe blod spilldes!

Gustav tog efter hand hela makten i riket, och han blev vår sista enväldige monark. Man skulle tycka att Lovisa Ulrika nu skulle vara glad och nöjd med händelseutvecklingen, och det var hon i förstone. Men - sinnesfriden varade inte länge för den damen. Ganska snart hamnade hon i en dödlig konfrontation med sin son kungen, när hon vitt och brett spred ut att Gustav inte var far till kronprinsen - utan att det var hovstallmästare Munck som hade varit i farten, eftersom Gustav var impotent. 

Änkedrottningen var nu inte ensam i den infama ryktesspridningen. Det viskades i salongerna, och Carl August Ehrensvärd eldade på med en riktigt elak satirteckning som han visade mellan skål och vägg i dom rätta kretsarna. Kungen fick aldrig se den.

Låg det någon sanning i saken? Knappast, men fantasieggande förstås. Gustav fick faktiskt en son till, vars legitimitet inte ifrågasattes - men han dog i späd ålder.

Man kan väl säga att denna drottning var bra på att ställa till det...

Den rasande kungen förvisade nu modern från hovet i Stockholm. Från början tänkte han sig en förvisning till Svenska Pommern, men Lovisa Ulrika kom istället att ha sitt änkesäte på Svartsjö Slott där hon huvudsakligen tillbringade resten av sin levnad - ånjutande sin egen hovstat. Den kungliga glansen fick inte gå förlorad.

                                          _______________________

                                                       

Under många ensamma år på Svartsjö, isolerad och förgrämd, förde Lovisa Ulrika ett hårt regemente - och hon var fruktad av dom som var beroende. Hovet i Svartsjö fungerade annars som kungen hade tänkt sig. Det var tillräckligt isolerat och långt från Stockholm för att i praktiken vara maktlöst.

År 1782 avled denna en gång så lysande drottning på Svartsjö Slott, mitt i den vackraste sommartiden.

Gustav, som nog hade lite dålig smak i munnen efter sin stenhårda behandling av modern, hade stora planer för Svartsjö. Det blev nu inte mycket av med den saken - kungen fick annat att tänka på. Plikterna var betungande, det är ju ganska mycket jobb med att mer eller mindre ensam styra ett stort land. Kungen hade tagit hela makten genom starkt stöd i ståndsriksdagen av bönderna, borgarna, och prästerna.

I de ständiga konflikterna mellan adel och kungamakt, fick Gustav III nu övertaget - och han bröt ryggen av adelns månghundraåriga maktställning.

Den här kungen var inte det minsta rädd av sig, och nu kulminerade allt då Gustav med riksdagens stöd i ryggen, i rikssalen på Stockholms Slott, höll ett ljungande strafftal till den svenska adeln. Därefter blev adeln utkörd ur slottet (!).

Adeln fick prata i eget hus, som kungen uttryckte saken på slottet - och man hade knappt smält den otroliga händelsen, då kungen dök upp på Riddarhuset tillsammans med en kraftigt beväpnad eskort - och det under pågående plenum, dit han faktiskt inte hade tillträde. Gustav intog lantmarskalkens plats (något oerhört), och tvingade igenom en ny regeringsform. Händelseutvecklingen innebar en brakförlust som adeln aldrig riktigt hämtade sig ifrån, och inte heller kunde förlåta.

Adelns ställning som dominerande statsbärande samhällsklass var nu över - och en förtörnad och hämndgirig högadel mördade Gustav året 1792.

                                                        *

När nu både Drottning Lovisa Ulrika och Kung Gustav III var borta föll det kungliga slottet i Svartsjö i glömskans dvala. Det låg nästan öde i uppåt 100 år. Då började det hända saker - dåliga saker.

                   

                   

Under det sena 1800-talet hade man den trista vanan här i landet, att om staten ägde ett slott eller en fin herrgård till övers - så skulle det nödvändigtvis bli mentalsjukhus eller fängelse. Svartsjö blev fängelse. Det var förvisso frågan om ett kungligt slott - men likväl gav Oscar II sitt godkännande.

Svartsjö blev kvar i sin förnedring ända fram till 1960-talet - då fängelsetiden till slut var över, och dom anslutna fängelsebyggnaderna revs.

Fram på 1990-talet får sagan sitt lyckliga slut när Svartsjö Slott reser sig ur askan som en fågel Fenix. Efter årtionden av grundliga renoveringar och efter ett mycket påkostat antikvariskt återställande, kan man åter se det borthuggna riksvapnet i en nygjord replika på slottsfasaden    

                                     _________________________

    

Den vidsträckta slottsparken är mycket vacker och romantisk. Svartsjö är ofta mitt utflyktsmål för fina promenader - som här under årets majmånad:

Under Lovisa Ulrikas tid på det sena 1700-talet var Svartsjö Slott och slottspark helt stängd för allmänheten, men från andra sidan Svartsjöviken kunde man då - precis som nu, få en fin vy.

Från den tiden kan man läsa nedtecknade berättelser av bönderna på trakten, att man ibland nattetid i det möka slottet såg ett flämtande ljus på övervåningen som långsamt förflyttade sig från rum till rum längs den långa raden av fönster. Det var drottning Lovisa Ulrika som förvisad, gammal, och ensam, begrundade sin levnad...

                       

En av Lovisa Ulrikas stenbänkar som fortfarande fanns kvar i parken när jag första gången besökte slottet under 1980-talet. Det som verkar vara ett ryggstöd är något helt annat, nämligen ett korrektionsinstrument. En kunglig person sitter spikrak i ryggen - utan ryggstöd!

                         

                                           Lovisa Ulrika som nykrönt drottning

                               

Normalobjektivet & det normala

Normalobjektivet gör skäl för namnet. Om jag ger mig ut med bara ett objektiv utan speciella fotografiska planer, då är 50 mm ett ganska självklart val för mig som 24x36 fotograf. Det handlar om en mycket lyckad kompromiss mellan allehanda faktorer.

Eftersom man får ljusstyrkan i mest kompakt form, lägsta vikt, och mest ekonomiskt fördelaktigt, på just 50 mm brännvidd, så är det en 1,4/50 mm som sitter på min kamera. Den klarar mycket. Från dunkla prång på krogen, till blixtrande solbelyst snö. Behöver jag variera perspektiv? Ja, då använder jag fötterna. Bara om jag vet att det inte kommer att funka, tar jag med mig extra objektiv.

                               Zeiss Planar 1,4/50 mm T*  vid bländare 1:1,4

Det mest framgångsrika ljusstarka normalobjektivet i mera modern tid, är 1,4-normalen för 24x36 från Zeiss. Det handlar om ett sjulinsigt dubbel-Gaussobjektiv med den främre akromaten upplöst. Det här objektivet kom på marknaden i början av 1970-talet, och beräkningen gjordes av chefen för linsdesignen vid Carl Zeiss i Oberkochen i dåvarande Västtyskland, Dr Erhard Glatzel.

Objektivet som håller en hög optisk standard, är något av det perfekta all-around-objektivet för 24x36. Den saken blev grundligt bekräftad, då alla de stora tillverkarna följde efter - och kom att använda det här optiska konceptet i många årtionden framåt. Det spelar alltså ingen roll om det handlar om en 1,4/50 från Nikon, Canon, Minolta, Olympus, eller Pentax - det är ändå frågan om Erhard Glatzels Planar 1,4/50. Det gällde under 1900-talets sista tre decennier och en bit in på 2000-talet, med ytterst få undantag.

Zeiss tillverkar fortfarande den här 1,4-normalen eftersom den är svåröverträffad, och därför att den till ett rimligt pris hävdar sig bra mot de mycket dyra högavancerade alternativ som finns i dag.

                          __________________________

Företaget Zeiss är ju berömt för sin bildåtergivning alltsedan man började att tillverka fotografiska objektiv i slutet av 1800-talet. Ryktbarheten bygger på en långt driven korrektion, men även på en fin avvägning av ingående faktorer - en bra avstämning av aberrationer och restfel helt enkelt. 

Det som man här kan titta lite extra på i de tre inledande bilderna, är de mjuka och fina övergångarna mellan skärpa och oskärpa på bländare 1:1,4. När man har en sådan återgivning i botten, får man ett bra helhetsintryck - trots det mycket begränsade skärpedjupet på den stora bländaröppningen. Den tredje bildens kompositionsidé bygger i stort sett helt på den saken.

      

                          ____________________________________

                    

De inledande bilderna visar hustrun och grabben när vi smörjer kråset med våfflor vid Kina Slott i maj 1995.  Kamera var Contax RTS II och filmen Kodachrome 64.

Extra erbjudande

Extrapris? Humm...

Det är ju alltid kunden som får stå för extrapriserna - på ena eller andra sättet. Som konsument skall man nog se upp lite med ett och annat erbjudande.

Detta dök upp på vår lilla lokala begravningsbyrå på 1980-talet. Tur att man inte lät sig frestas...

Vi tyckte att det var riktigt kul, Sippa och jag. Vi trodde först inte våra ögon! Ibland är folk rent roande aningslösa...

Undrar förresten vad Gösta Larsson gjorde med den insparade slanten?  Rummlade på stan?  Festade med ett gäng Scandal Beauty?

                    

Provokativt att fota analogt?

Analogt versus Digitalt

Här är man på minerad mark. Därför vill jag från början göra klart, att enligt min mening är diskussionen "Analogt/Digitalt" inte är speciellt meningsfull. Vad man använder för utrustning måste inte var kontroversiellt. Framför allt är det inte en fråga för andras avgörande. Fotografi är fotografi, oavsett vad det är för kamera som är i arbete.

Med den saken sagd, finns det ändå en hel del att säga om denna märkliga debatt, som tycks fortsätta - år efter år.

                 

Som kort historik i saken kan man nämna att den digitala fotografin passerade sitt tröskelvärde strax efter sekelskiftet - någon gång runt 2003. Jag kommer ihåg att jag var inne i en fotoaffär här i Stockholm. Jag hade en Leica på turistplats på magen, och den unga expediten pekade på densamma utstötande ur mungipan: 

"... Den där ská rú sälja se´ru - snart kan du inte köpa film mera... se´ru!"

Så såg det onekligen ut för lång tid framöver. Filmförsäljningen droppade i en kurva som blev brantare år efter år. Men sedan hände plötsligt något - något helt oväntat. Det är oklart när det började, det smög sig på liksom - men jag gissar att det var någon gång runt 2015, och med en tydligt ökande trend efter 2020. Ungdomar började intressera sig för analog fotografi - en del av dem var så aningslöst fräcka att dom kallade det för "den riktiga fotografin". Rätt som det var gapade fotoaffärernas filmhyllor tomma - kidsen rakade rent, och filmpriset stack iväg något rent otroligt! Fenomenet är dessutom internationellt.

Det som hände var alltså att unga människor ställde digitalkameran åt sidan till förmån för en äldre analog kamerateknik, och dom orsakade en hajp för den mer eller mindre saligen avsomnade analoga fotografin - en fotografi som redan var uträknad, men som nu alltså plötsligt inte var det. Hajpen fortsätter...

Provocerande?  Kanske det - man får nog titta lite närmare på den saken:

Jag har läst in mig lite på vad som har sagts här på Fotosidan och på annat håll i den här debatten.

Försöker analoga fotografer att hävda att den analoga fotografins är överlägsen den digitala fotografin?  Nej så är det inte - bortsett då från uppenbara barnsligheter som det där med; "den riktiga fotografin". Annars erkänner man öppet och oförbehållsamt den digitala fotografins tekniska fördelar - men man tycker att den är tillrättalagd och rätt tråkig, att den analoga fotografin ger mera tillfredställelse och djup. Att det helt enkelt är roligare att fotografera analogt. Jag skulle gissa att det är här som skon klämmer...

Försöker då digitala fotografer å sin sida att hävda att den digitala fotografin är bättre? Ja, det förekommer helt klart i debatten. Det går att peka på många sådana exempel. Man slår in redan öppna dörrar, och vill skriva andra på näsan. Man har en ogenerös attityd och har svårt att svälja att någon, helst då unga människor, lämnar det digitala för att utforska något annat.

     

Men vänta nu vill jag säga - det handlat ju ändå om en hobby för nästan alla här på Fotosidan. Man gör väl som man vill?  Var och en är faktiskt enväldig domare i alla frågor som gäller innehållet i den egna hobbyn. Låt oss nu vara överens om det uppenbara. Fotografi är det vi förmodas syssla med, och en icke-debatt är alltid en icke-debatt.

Låt oss var fotografer!

Med hjälp av en lins projicerar man en optisk avbildning till en upptagningsyta i en mörk kammare. Under 1700-talet fäste man bilden genom att rita av den på ett halvtransparent papper. Sedan kom man på att man kunde fästa bilden med hjälp av en tunn hinna ljuskänsliga silversalter - och på senare tid, att man kan göra det med hjälp av en digital sensor.

Så bra!   Är det något att bråka om?

Den bästa av dom alla

Det här är Yoshihisa Maitani, mannen bakom en av dom största kameraframgångarna - nämligen Olympus OM-1.

I ungdomen var Yoshihisa Maitini en ivrig Leicfotograf. Han använde en Leica IIIf. Han blev märket trogen i många år, och med sin M-Leica fotograferade han sin omgivning, och fann många uttryck för sin fotografiska glädje. En dag behövde han ta några riktiga närbilder - men när han insåg vilka krångliga och dyra tillbehör han då måste köpa, så kända han sig både ställd och irriterad.

Det här var i slutet av 1960-talet och den stora boomen för den enögda spegelreflexen från Japan var i full gång. Kamerorna hade efter hand vuxit sig större och större.  Maitani började att fundera:  Det måste ju gå att konstruera en SLR-kamera som är lika liten och tyst som en M-Leica!

Då han var verksam som tekniker och kameradesigner vid Olympus Optical Co., Ltd. i Tokyo sedan 1956, med flera egna konstruktioner i bagaget, låg ett sådant projekt nära till hands. Planer drogs upp, och Maitani skred till verket i vad som skulle bli hans yrkeslivs höjdpunkt.

Resten är fotohistoria...

                  

Olympus OM-1 är en av dom största succéerna i branschen. Kameran håller hälften av vikt och volym mot dåtidens ledande SLR-kamera, Nikon F - ändå är sökaren betydligt större och ljusare. För samtiden framstod det som rena trolleriet. Jag kommer ihåg hur jag häpen stod med min första Olympus OM-1 i handen i mitten av 1970-talet. Det blev köp direkt - och en lång kärlekshistoria.

När kameran först visades på Photokina i Köln 1972 - försattes konkurrenterna i chock. I desperation började man sprida elaka rykten om att kompaktheten var en följd av en svag och undermålig mekanik. Det här var alltså en vek kamera som man nog skulle undvika.

Sådant snack kan jag som kamerareparatör helt avfärda. Jag har varit inne i alla dom klassiska japanska SLR-kamerorna. Den mekaniska byggstabiliteten och kvalitén hos Olympus OM-1 är utan anmärkning. Kompaktheten följer av ett innovativt och begåvat konstruktionsarbete.

Det kan vara intressant att detaljstudera åtminstone ett konkret exempel på hur Maitini gick tillväga för att spara in så mycket volym - och här är det ett exempel som är signifikant och lätt att illustrera. Man ser det i snittritningen ovan:

Kamerans exponeringsmätare styrs av en CDS-cell vars värden visas i sökaren via en nål från en galvanometer. Det var den vanliga metoden vid den här tiden. Både selenceller och CDS-celler kopplade till ett vridspoleinstrument. Många var så förtjusta i den analoga visarnålen, att man sedan fick svårt med nyare teknik.

Det besvärliga med den här saken är att instrumentets vridspole tar så stor plats. En sådan klump är även i vägen och stör det mekaniska flödet i konstruktionen, liksom att konstruktörens handlingsfrihet inskränks - men Maitani hittade en okonventionellt lösning. Han placerade helt enkelt inte spolen inne i själva kamerahuset - utan inne i den vridknapp uppe på kameran, där man ställer tiderna på en vanlig SLR-kamera. Tidsinställningen flyttade han i stället ner runt basen på objektivet - där den inte tar någon aktiv ny plats i anspråk alls.

Det var så Maitini jobbade -  att tänka utanför boxen.  

Slutresultatet:  En kamera som har mått av en Leica M, och dessutom, precis som Leican - en mycket tyst och vibrationsfri funktion. En extra kraftig pneumatisk dämpare för spegelfunktionen, det tog sig Maitini plats för. Man ser den tydligt i snittritningen ovan.

                                

  

                             ______________________________

Yoshihisa Maitani gjorde ett fantastisk jobb, och skapade en fantastisk kamera - en kamera som fortfarande i dag är storfavorit för många traditionalister. Enligt min mening är den här kameran den bästa av dom alla - om man har allmänna behov.

Den bästa av alla tusenbröderna från den uppgående solens land under det sena 1900-talet.