Skanna & Bildbehandla

Att skanna och bildbehandla välexponerade Kodachrome 25 dia är faktiskt ett rent nöje.

Det handlar inte bara om att rutinerna numera går smidigt för mig, utan även om att det är ett avancerat sätt att umgås med de egna bilderna. Bilder som man har under bildbehandling har man under lupp, och man får en fin inblick i vad det är man egentligen har fotograferat. Man tittar verkligen på sina egna bilder.

Det associativa värdet är högt, och på så vis är det rena tidsmaskinen. Det är lätt att fastna i en försvunnen värld som plötsligt ligger öppen. Många gånger består den associativa triggern bara av att det ligger lite prylar framme på ett bord - och så väcks sedan länge glömda minnen till nytt liv. 

Sedan kommer så raden av tekniska avgöranden man har att ta ställning till, om hur man bäst skall gå tillväga för att göra "Landet längesedan" rättvisa i bild.

Den digitala hanteringen är numera problemfri - men sådana saker kommer ju inte gratis. Allt efter det att kunskaperna har ökat, har ju även kraven ökat. Jag finner ibland att jag inte längre är nöjd med tidigare skanningar - när jag har upptäckt att det går att göra saken bättre.

Jag började lära mig bildskanning och bildbehandling runt året 2010, och är nu inne på min tredje skanningsomgång av delar av mitt diaarkiv. En kompis till mig är i samma sits - men efter tre genomskanningar, slängde han originalen, för att inte frestas till en fjärde omgång...

Så drastisk vågar jag inte vara. En stor fördel med att ha fysiska original, är ju att man alltid kan gå tillbaka till dem. En fysisk bild kraschar inte - och hur gammalt ett Kodachrome dia kan bli, det vet ingen.

I år har jag nyskannat 1984 års bilder. Årgången består av drygt 1000 Kodachrome dia - och det kan man ju inte slänga i famnen på läsaren. Några rutor kan ju ändå vara kul, eftersom jag vet att det finns många därute som gillar Kodachrome. 

  

Midvinter i januari 1984.

                                                          Livskamraten.

Vårt gamla koloniområde. Här kan man än i dag titta på Anna Lindhagens typstuga för den svenska kolonirörelsen.

Hemma hos oss - musöron på björken. 

Jag hör dig nog...

Sommar och röda Ålandsklippor.

Att sitta kväll...

                      Kameran var Contax RTS II, och filmen var Kodachrome 25

    

Kreativa lösningar?

Jag har nött mycket sulor längs kajerna i Stockholm under åren. Det betyder att jag har fått se en hel del både roliga och underliga saker. Här från Strandvägskajen 1984 - och den ädla konsten att bygga ett däckshus av staplade plankor.

Jag kommer ihåg att jag stod mållös en lång stund...

Form & Tonalitet

Hela sommaren har jag fotograferat monokromt. Det har varit fotografiskt givande att gnugga färdigheterna lite vad det gäller formspråk och tonåtergivning. Det är ju dom två faktorerna man har att spela på, när färgen inte finns med.

Naturmotiv ger förvisso en del motstånd när man skall pressa in dem i den svartvita mallen - vilket är det lilla roliga med en sådan hobbyverksamhet.

Alltså visar jag ytterligare något från min sommar på Hasselvik:

                         

Jag tycker att svartvita bilder från film nästan alltid blir bättre än konverterade sådana från digitala färgfiler. Det är väl ett annat tänk när man har svartvit film i kameran - ett svartvitt tänk helt enkelt. Eller är det kanske så att folk inte riktigt har kläm på konsten att konvertera digitala färgfiler till svartvitt i sina bildbehandlingsprogram?

För många blir det gråvitt i stället för svartvitt.

I alla fall - filmen hävdar sig väl när det gäller den svartvita fotografin, och svartvitt är en konstform i sin egen rätt. Dom bildelement och strukturer som är bärande för den svartvita bilden är helt andra än för färgbilden - och då är det naturligt att det blir bäst när det komponeras som svartvit redan från början.

                                                  Vernissage i båthuset...

                                     

Här går vi i österled för fulla segel.

Förutom Stolichnaya, använde jag ett Jupiter 3  1,5/5 cm från 1954. Objektivet är tillverkat av KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva. I Sovjetunionen behövde man en rekvisition från myndigheterna för att få köpa ett sådant objektiv.

                        Filmen var Agfa APX 100 efter ISO 50 soppad i Rodinal

                         

         

                         

En kraftkarl, goda hälsoråd, och ett nattsvart attentat

 

På 1950-talet i Abrahamsbergs folkskola, som det hette på den tiden, hade jag en rekorderlig rektor – ja, själv föredrog han titeln överlärare. Det var en gammal löparstjärna - Edvin Wide.

Från början finlandssvensk, ståtade han med fem svenska rekord, OS silver och brons 1924 och OS brons 1928. Han tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj 1928. Utanför Stadion i Stockholm står (springer) han i brons i sin ungdoms prakt. Han är förebilden till den främre av löparna i Carl Eldhs staty.

Edvin var en gudabenådad berättare. Det hörde inte till ovanligheterna att han glömde undervisningen, och i stället förmedlade intressanta saker från sin långa idrottskarriär. Han var även full av råd och dåd som han outtröttligt ville pränta in i det uppväxande släktet.

Här sitter Edvin i Abrahamsbergsskolans matsal. Han kom ofta ner och åt lunch vid något valfritt bord där det fanns plats. Ett fint uttryck för hur han såg på sin lärarroll och chef för skolan.

____________________________________________

Jag vill inte påstå att han talade för döva öron - men ibland blev vi slynglar lite trötta på hans ständiga välvilliga uppmaningar: ”Sitt inte inne på rumpan pojkar - ut och rör på er!! Stillasittande är farligare än rökning!”  Ja, den saken börjar senare tiders forskning ge honom rätt i - liksom han har visat sig ha rätt i så mycket annat som han talade om för oss.

Naturligtvis var han emot rökning. Men han berättade lite motvilligt om sin enorma frustration när hans ständiga överman, både ute i den stora världen och här hemma - det finska löparfenomenet Paavo Nurmi släntrade in på banan rökandes en fet cigarr (halsbloss). Nurmi lade utstuderat ifrån sig cigarren, slog Wide efter noter, plockade upp cigarren och trippade flinande därifrån...  ”Då var det svårt att hålla masken pojkar - men tro inte att ni är någon Paavo Nurmi.             

Det var inte bara motion det handlade om – nej man skulle även äta rätt om man ville leva ett långt och friskt liv:  ”Det är bara fyra enkla råd pojkar - sedan kan ni lugnt glömma alla hälsoprofeter.”  Det lät ju bra, så vi spetsade öronen:  ”För ett naturligt rörligt liv, ät sådan mat som människan under lång tid har anpassat sig till. Är olika saker varje dag, och ät med måtta - sedan pojkar må ni leva länge i edert land” -  sá Edvin, och han styrkte i högsta grad sin tes. Jag går ibland förbi hans grav på Bromma kyrkogård. Edvin blev 100 år och hans hustru Axelina blev 103.

                             

Nu börjar vi komma in på den brännheta delen av den här historien, och jag skall nämna att jag var 13 år gammal. Den riktiga slyngelåldern alltså.

           

Edvin hade två älsklingsteman - eller "käpphästar" som man sade på den tiden. Det ena var att man skulle träna sin självbehärskning. Man skulle i livets alla skiften kunna hålla masken, och inte genast avslöja vad man tänkte. Det andra var att unga människor måste klara av att komma över ett tröskelläge. Det måste man jobba för att fixa - sedan går allt lättare. ”Gå igenom ekluten” som Edvin sade - och nu kommer vi till det nattsvart attentatet, vad som faktiskt kunde tilldra sig i den svenska skolan på 1950-talet. 

Det är ju så att när man är 13 år gammal kan man planera alla möjliga avancerad saker, men man har mycket liten förmåga att förstå vad som skulle kunna hända om något går snett - om något tar en helt annan vändning än vad man har planerat. Man har helt enkelt inte en tillräcklig mogen hjärna för en bättre konsekvensanalys. Det fick vi vara med om med besked.

                     

Nu skull vi skoja med Edvin! Innan lektionens början skrev vi med stora bokstäver på svarta tavlan: ”HÅLL MASKEN, EKLUTEN”. Därefter placerade vi mattstift (!) i stor mängd på stolen vid katedern - det gick åt en hel ask. Vi drog ut stolen så att allt skulle synas tydligt, och vår övertygelse var även att han skulle se allt. Vi ville bara kontrollera hur det var med hans pokerface. Edvin var normalt extremt observant, inget brukade undgå hans falkblick - och det var här vi begick vårt avgörande misstag.

Edvin kommer instormande lite sen, tittar på tavlan: ”Ha, ha, pojkar - vad menar ni med det?” sänder inte stolen en blick - utan sätter sig tungt...

Jag satt längst fram och hade ett utmärkt studium. Först blev Edvin blodröd i ansiktet, därefter häpnadsväckande snabbt kritvit - men han höll masken.

Herrejessus, hur skall det här gå hann jag tänka. I sekunder långa som evigheter rådde dödens tystnad. 

Då...

                    

Längst bak i klassrummet satt en av attentatsmännen, en gosse som vi kan kalla Wenne Jatterström. Wenne var en liten spinkig figur med klotrunt huvud, varpå det växte ett rött burrigt hår som vanligen stod rakt upp. I den rådande dödens tystnad bröt han nu samman, och man kunde höra; ”hi, hi... hi, hi, hiii”...

Det var inte högt, men i den djupa tystnaden lät det som trumpetstötar!

Nu brast allt för Edvin. Som en retad tjur rusade han upp med mattstiften rasande om baken. Ner till Wenne Jatterström och grabbade honom om midjan framifrån, vände honom upp - och gav honom en riktig gammaldags avbasning på rumpan.

Jag var djupt imponerad. I denna stund var Edvin magnifik!

                 

____________________________________________

Jag träffade Edvin en minnesvärd gång i en affär i Bromma rätt långt efter skoltiden, och han var då runt 90 år gammal - men pigg som en mört. Han berättade att det inte blev någon löpning precis numera - "ja åldern du vet". Men han skötte dammsugning och tvätt hemma. Vi slog följe en bit och talade om ”gamla plugget”. Jag hade tanken att jag skulle avslöja min delaktighet i det skändliga attentatet, och be om tillgift för en mycket ung grabbs bristande förmåga att bedöma konsekvenser. Men hur det nu var så stannade det vid att det gamla fick vara - om inte glömt, så gömt.

Kanske jag rent av inte tordes inför den stålblå blicken under buskiga ögonbryn?

 

Texten är i huvudsak från mina tidigare utskick på utsändningslista:  "Peters Essäer"

Underbart är kort...

               

Ibland är livet alldeles fantastiskt - men man får se upp, det kan vända på ögonblicket...

I gamla tider gick jag ofta strandpromenaden mellan Ålsten och Alvik här i Bromma. Mitt på sträckan, vid Solvik, finns det ett café och ett strandbad - men även bänkar för trötta vandrare att sitta på.

Här är det en vacker morgon på senhösten 1981 när jag sitter just där en stund, innan jag fortsätter min promenad.

En sommarvilla från det sena 1800-talet - på sin egen ö, och med en liten paviljong vid stranden. Vid den tiden låg den långt, långt från staden.

                        Solen stiger, och den varma tonen avtar.

Vid strandpromenaden nära Solviksbadet, låg det ett litet sommartorp som innehades av två gamla damer. Dom hade det så fint - med blomrabatter, tyllgardiner i fönstret, och perfekt ordning på den lilla tomten. Där satt dom och såg allmänt mysiga ut på sin veranda.

Då jag gärna pratar med folk var jag strax i samspråk - och rätt som det var när jag gick förbi en dag, så blev jag uppbjuden till deras fina lilla veranda för att dricka kaffe och äta hembakade kakor. Kan kontakten bli bättre, finare, eller trevligare, mellan tidigare för varandra helt okända människor? 

Så en vår kom det inga gamla damer. Stugan stod tom och tillbommad hela sommaren. Nästa år bröt sig objudna gäster in - den uppbrutna fönsterluckan syns i bild.

Dom vandaliserade grundligt i stugan, snuskade ner överallt - dom gav sig till och med på staketet.

Tur för svinpälsarna att jag inte kunde få tag på dem - det hade gått dem mycket illa! Och tur att de gamla damerna troligen slapp se eländet.