Det avgörande ögonblicket & omöjliga negativ

Vill man fånga ögonblicket så måste man skjuta på direkten - det avgörande momentet öppnar sig bara i några sekunder. Man brukar säga att det kommer som en snigel - men försvinner som en blixt.

Några motiv som jag hittade på en kontaktkarta fick mig att tänka på den saken - såpass att jag även gick till negativarkivet för att kolla upp bakgrunden: 

      

Vi är på Ålandsbåten och året är 1976. Jag hade just tagit ett par bilder av tjejen på andra sidan bordet och lagt ifrån mig kameran.  Då, precis när jag lyfter mitt glas, tar den påpassliga kvinnan blixtsnabbt upp min Leica och river av tre bilder - rakt av bara, med befintliga inställningar. Hon fångar en sekvens innan jag alls hinner samla mig.

Det här tiden fanns det ingen mer avancerad automatik - kameran var inte självgående, utan man fotograferade manuellt. I det här fallet blev negativen underexponerade - rejält underexponerade. Jag hade ju tagit mina bilder i medljus av ett relativt solbelyst motiv, medan hon å sin sida fotograferade åt andra hållet i motljus - men med samma inställningar. Men bilderna blev bra i sig.

Hur jag visste det? Jo, alla gamla mörkrumsrävar vet att ett mycket tunt svartvitt negativ som man håller mot en mörk bakgrund framstår som en positiv bild, om ljusvinkel och betraktningsvinkel är den rätta. 

Nåväl - hur jag än jobbade i mörkrummet lyckades jag inte få fram användbara pappersbilder, det var omöjligt att få till ett rimligen snyggt resultat - negativen var för underexponerade helt enkelt. Saken var högst frustrerande, men turligt nog så slängde jag inte dom trilskande negativen.

Nu långt efteråt, har jag helt andra möjligheter. Det klassiska mörkrummet har sin charm, men dagens teknik erbjuder ändå lite vassare redskap.

Med hjälp av mina två installerade bildbehandlingsprogram, har jag lyckats knäcka nöten med dom till synes omöjligt underexponerade negativen. Bilderna jag knåpade ihop är långt ifrån perfekta, dom lider av kvarvarande defekter - men är ändå rimliga tycker jag. 

Det var kul att kunna rädda dom här bilderna.

Genom sin omedelbara uppfattning och snabba fysiska reaktionsförmåga, åstadkom den här tjejen den kanske bästa porträttbilden från den här tiden, jag lär ska vara svårfotograferad - men här ser jag ju riktigt tillvänd ut. Hela saken nog beroende på överraskningseffekten i det avgörande ögonblicket, som hon så elegant tog till vara.

En enkel och opretentiös bildserie, men värdefull för mig som nästan alltid befinner mig på andra sidan kameran.

                    

                    

                            

                 

Blåsippan ute i backarna står

        

Same procedure as last year Miss Sophie?  Same procedure as every year James!

Just så - och för mig blir det samma procedur som alla år även med blåsipporna.

Dom här är från det tidiga 1980-talet.

Blåsipporna står där dom står om våren, precis som dom gjorde förra året - och precis som dom gjorde på Anna Maria Roos tid under 189o-talet då hon skrev de kända raderna:

Blåsippan ute i backarna står niger och säger;  nu är det vår!

Alice Tegnér tonsatte sedan - och folk har gått och nynnat i vårens vackra tid...

                   __________________________________________

                          Zeissobjektiv och Kodachrome 25 fångade bilderna.

                        

                

AI:s blixtsnabba upphämtning av Contax IV

Det här kanske kan vara en liten väckarklocka. Skriver du något på nätet, så kan det hända att AI snabbt som blixten snor åt sig saken.

I går skrev jag en blogg om Contax IV, en nästan okänd prototypkamera (här) - ett dygn senare hade AI plocket upp hela saken, och kunde sätta informationen i helt rimliga sammanhang:

En liten varning är på sin plats. Om man utnyttjar AI:s erbjudande till olika fördjupningar, då ramlar man snart in på grava felaktigheter. Sin vana trogen fabulerar AI fritt när den inte riktigt vet.

Likväl var det hela lite läskigt. I morgon skall jag skriva om blåsippor.

                          ______________________________

    

En liten teknikhistorisk blänkare - bara för dom riktiga entusiasterna

Ett par mystiska lådor som som dyker upp ur det fallna Sovjetunionen - lådor med kameradelar från 1930-talet som skulle ha fått Leicas konstruktörer att blekna på 1950-talet. Delar till en extremt avancerad system/mätsökarkamera som skulle ha gjort M-Leican obsolet i förväg, och alltså överflödig. 

Det handlar om Contax IV - en kamera som var färdigutvecklad vid Zeiss Ikon AG i Dresden vid krigsslutet, men som på grund av krigsutgången inte blev satt i produktion. Kameran hade opto/mekaniska funktioner som var så avancerade att ingen kom att förverkliga dem. En realitet inom kameratekniken blev det först i och med det digitala. Ryssarna blev erbjudna Contax IV som krigsskadestånd - men ville inte ha den.

Hela saken föll i glömska tills dom här mystiska lådorna dök upp i Wien i början av 2000-talet. Det var frågan om saker som sovjetiska soldater hade stulit vid Zeiss Ikon AG i Dresden 1945, och som nu när Sovjetunionen hade fallit blev intressanta - då allt kunde säljas för goda pengar till väst.

                           ______________________

                     

Förra årets aprilskämt gick ut på att jag lurade i fotopubliken att mina egna bilder från Klippiga bergen i Kanada 1990, var tagna av Ansel Adams (här). Tillräckligt många gick på den saken, för att det skulle bli riktigt kul. I år kör jag med ett mindre konfrontativt aprilskämt - ett reverserat sådant.

Saken gäller den inledande texten här ovanför, en text som representerar en sådan osannolikhet, att det med tanke på dagens datum ser ut som ett skämt - en bluff dagen till ära så att säga. Men allt är sant, vartenda ord!

                                

                          

Den här mätsökarkameran har inbyggd zoom i huvudsökaren som gör att alla objektiv mellan 28mm och 180mm får en sökarfyllande bild - precis som med en SLR-kamera eller en modern digitalkamera. Den saken är inte så enkel som man i förstone förleds att tro. Det räcker inte  med ett optiskt zoom-element i huvudsökaren - utan varje objektiv måste ha en egen optisk enhet, så att rätt förstoringsgrad matas in i avståndsmätarens sekundärfönster. Zeiss valde brännviddsspecifika roterande prismor anslutna till varje objektiv. 

Vi rör oss här långt före SLR-kamerans stora och tydliga sökarbild. Att få tillgång till en sökarfyllande bild, samtidig med den geometriska avståndsmätarens snabbhet och noggrannhet, och det upp till 180mm, hade inneburit ett enormt lyft för den rörliga fotografin. Det som var i åtanke här var naturligtvis Zeiss berömda Olympia-Sonnar 2,8/180 från olympiaden i Berlin 1936.

Vidare hade Contax IV en inbyggd exponeringsmätare som var korskopplad till tid och bländare, och en mycket avancerad tvärgående metallslutare. Det är vad man kan klura ut med hjälp av de mystiska lådorna från Sovjetunionen.

För dagens publik i störta allmänhet (om nu sådant folk trots varningen i rubriken skulle ha ramlat in) - skall det sägas att den teknik som beskrivs här, under 1930-talet och årtiondena därefter, nog skulle ha uppfattats som ren science fiktion. Det var en teknik som befann sig långt före M-Leican, men 20 år tidigare.

Contax IV skulle ha varit helt revolutionerande om den hade kommit ut på marknaden strax efter kriget - och den skulle ha förändrat småbildskamerans vidare utveckling.

Om man läser Zeiss Ikon:s årsredovisning 1945-46 uppmärksamt, så framgår det att man erbjöd Contax IV att ingå i krigsskadeståndet till Sovjetunionen, men ryssarna tyckte att konstruktionen var för avancerad - man föredrog att satsa på Contax II/III, som senare blev Kiev-kameran. Den saken visar att Contax IV inte befann sig på ett tidigt utvecklingsstadium, utan att det var en kamera färdig för produktion.

                                            _______________________

                 

På mystiska vindlande vägar dök dom här kameradelarna i början av 2000-talet upp på det blivande WestLight Museet i Wien. En god vän, medicinalrådet Milos Mladek, var anknuten till museets inledande uppbyggnad - och han kontaktade mig.

Kameraslutaren landade så småningom här i Stockholm för teknisk avkodning och rapportskrivning - ett utmanande men extremt intressant arbete för mig. Utmaningen låg i att objektet var värdefullt och högt försäkrat under sin utfärd till Stockholm. Det var strängt förbjudet att skruva i slutarenheten - jag måste identifiera hela funktionen genom luppgranskning. Hela saken var ganska svettig, fram till den dagen då slutaren var tillbaka i säkerhet på WestLight museum i Wien.

Bengt Björkbom, en bekant profil här på FS, har suttit vid mitt kaffebord och hållit den här slutaren i handen. Något att berätta vid dom kända foto-fika sammankomsterna kanske... :-)

Efter mycket diskussioner mellan Stockholm och Wien, så publicerade Milos och jag en artikel i  the Journal of the Zeiss Historica Society:

                                   ___________________

                                      Bilder:   Milos Mladek

Drömmen om vidvinkelobjektivet

Vidvinkelobjektiv - det var något som inte fanns i fotografins barndom, och så förblev det i långa tider.

Efter fotografins födelse under 1820-talet, bjöd resten av århundradet på många svåra optiska utmaningar. En av dem var att åstadkomma en bredare bildvinkel. Det stod högt på fotografernas önskemål, men det skulle dröja länge innan det blev en användbar verklighet. 

De första vidvinkliga objektiven dök upp så sent som under 1860-talet. Steinheils vidvinkel-Aplanat exempelvis var så välkorrigerad att den kunde användas inom kartografin. Problemet var den låga ljusstyrkan på 1:16 och en besvärande vinjettering.

Ett ytterligare både berömt och udda vidvinkligt objektiv vid den här tiden var Thomas Suttons vattenobjektiv som bestod av en "glasboll" med vatten i. Prestandan var efter tidens förhållandena godtagbar, men bildfältet var inte i närheten av plant. Tanken var att använda böjda glasplåtar - en nog så kostsam och besvärande omständighet.

Det sägs att Sutton fick sin idé från den kända leksaken med den lilla genomskinliga globen som innehåller vatten och "snöflingor" - och när man skakade det hela, så snöar det över ett motiv. Sutton råkade iaktta hur en sådan leksak fragmentariskt kunde fokusera en bild - och idén till ett riktigt objektiv var född.

De faktiska beräkningskraven för vidvinkelobjektiv som skulle kunna jämställas i prestanda med objektiv av normal brännvidd, översteg vida det optiska kunnandet vid den här tiden - och det lite nedslående resultatet kröntes med en vinjettering som mest påminde om tunnelseende. Man fick använda sig av speciella pjattar vid kopieringen för att nödtorftigt kompensera för det enorma ljusbortfallet i bildens kantområden.

Den amerikanske optikern Charles Harrissons Globe-objektiv från 1862. Konstruktionen består av två mot varandra ställda akromatiska menisker, som utgör del av en tänkt perfekt glob. Vanlig ljusstyrka var 1:16, och vid 1:30 var en bildvinkel upp till 90 grader möjlig.

                            

De vidvinkelobjektiv som fanns att tillgå vid den här tiden var alltså både ljussvaga och allmänt besvärliga, och dom åstadkom ett tveksamt resultat.  När man försökte få till en bättre ljusstyrka genom att överge den strängt symmetriska Aplanat-modellen, innebar alla försök att bredda bildvinkeln - att distorsionen gick ur kontroll.

                                    ____________________________

                   

Fotografiska objektiv var ett område som länge låg i forskningsskugga. Visserligen var fotografin ett fascinerande och engagerande nytt område, men ändå hamnade man i bakvattnet. Saken berodde på mikroskopet, som hela tiden gavs högsta prioritet för att säkra den tidens dramatiskt snabba vetenskapliga framsteg - som inom medicinen. Zeiss började inte räkna på fotoobjektiv förrän fram mot slutet av 1880-talet, och Leitz i Wetzlar som var en annan storhet inom mikroskopin, började uppmärksamma objektiv för kameror först en bit in på 1900-talet.

När småbildsfotografin på allvar kom igång under det tidiga 1930-talet blev problemet med en bredare bildvinkel akut. Den nya rörliga småbildsfotografin krävde tillgång till användbara vidvinkelobjektiv - annars kunde konceptet inte förverkligas fullt ut. Både Leitz i Wetzlar och Zeiss i Jena erbjöd under det tidiga 1930-talet objektiv med god bildvinkel - objektiv som dock fortfarande belastades av vidvinkelobjektivens klassiska fel;  distorsion och vinjettering.

Genombrottet kom året 1936 genom en mycket känd person i optikhistorien, nämligen Zeiss chefkonstruktör för fotoobjektiv Ludwig Bertele. Han utvecklade nu ett ljusstarkt och mycket välkorrigerat vidvinkelobjektiv utgående från sitt tidigare så framgångsrika Sonnarobjektiv. Arbetsnamnet var Bio-Sonnar, och den första produktionsserien gick ut med det namnet - men sedan bestämde man sig för det efter hand så berömda namnet Biogon.

  

Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm var med sin överlägsna optiska profil världens ljusstarkaste vidvinkelobjektiv i över 20 år. Det var ett dyrt objektiv, men man kunde nu räkna med en allmänt hög korrektionsnivå - och den tidigare för vidvinkelobjektiven så besvärande distorsionen och vinjetteringen var i praktiken helt borta.

Det som genast drar till sig uppmärksamheten, är den gigantiska slutlinsen i konstruktionen. Den går nästan in till filmplanet. En sådan stor ljusfördelningslins var nödvändig med dom glassorter som stod Bertele till buds - då för att verkligen i grunden komma åt problemet med vinjetteringen.

                                                              

      

I början av 1990-talet fick jag händerna på det här objektivet - i form av ett exemplar ur den första antireflexbehandlade serien på den civila marknaden, tillverkat året 1940. Ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm T:

Antireflexbehandlingen anses vara 1900-talets mest betydelsefulla framsteg inom optiken - och Zeiss valde alltså att visa nyheten mitt under kriget. Hela saken hade legat under hemligt militärpatent sedan 1935, men nu hade hemligheterna läckt ut - det är svårt att få forskare att inte vara kollegialt meddelsamma.

Försäljningsstart var på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz.

            

Det här var ett riktigt kap - ett högst ovanligt objektiv i AR-utförande, som jag hade spanat efter länge, så jag sköt några provrullar med nyförvärvet tämligen omgående. Efter luppgranskning åkte negativen in i sina foldrar, och där har dom förblivit - tills jag plockade fram dem helt nyligen i samband med den här bloggen.

När jag nu hade skannat materialet och bilderna dykt upp som prydliga positiv på skärmen, blir jag faktiskt imponerad av den allmänna optiska kvalitén. Speciellt då friheten från vinjettering och distorsion - fel som hade belastat vidvinkelobjektiven sedan mitten av 1800-talet.

Här några nedslag från mina provfilmer:

Sommarliv ute på Fjäderholmarna. Ingen synlig vare sig vinjettering eller distorsion. Däremot syns den naturliga lutningsförvrängningen - horisontlinjens läge visar att objektivet är rätt kraftigt neråtlutat.

Lite av "långa tanten" blir det gärna när man plåtar nära med ett vidvinkel i höjdformat... :-)

På bilderna av S/S Björkfjärden är kameran rakt hållen - horisonten ligger mitt i bild, och inga bildförvrängningar av något slag syns.

Zeiss T-behandling 1940:

Vid Zeiss introduktion av antireflexbehandlingen år 1940 består den av två till fyra skikt. Jämfört med dagens Multi Coating som ligger på sex till tolv skikt, låter det kanske inte så mycket - men den faktiska transmissionsförbättringen och dämpningen av reflexer är rent enorm, om man jämför med ett objektiv utan antireflexbehandling.

Vid fotograferingen avsåg jag att molnkanten skulle dämpa solen en hel del, men så skedde inte riktigt. Man kan se att ljusbryggan över vattnet är mycket kraftig - men inga direkta reflexer eller missprydande slöjor syns till.

Det förtjänar kanske att påpekas att till följd av min lilla felberäkning av molnets dämpande inverkan, hamnar vi här i motljusomständigheter av så brutalt slag, att även en modern Multi Coating kan få problem.

Fram emot mitten av 1930-talet hade den framgångsrika småbildsfotografin börjat trampa ur barnskorna. Den nya fotografins stora bravur var förmågan att fånga det levande livet runt omkring oss - alltså den reportagemässiga fotografin. Därför blev introduktionen av Zeiss Biogon året 1936 en sådan viktig händelse - ett ljusstarkt vidvinkelobjektiv som inte var belastat med en massa förvrängningar.

Både Contax II och Biogon 2,8/3,5 cm presenterades för allmänheten på vårmässan i Leipzig 1936. Trots priset återfann man ett Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm i nästan varje Contaxutrustning, och objektivets snabbt etablerade rykte bidrog till den fina försäljningsframgången för modellen Contax II.

Många namnkunniga fotografer köpte in sig på Biogon. Objektivet utgjorde ju en strålande lösning på ett nästan hundraårigt problem - dessutom saknades alternativ. Den kände fotografen Ansel Adams i USA  exempelvis var ägare både till Contax II och till Biogon 2,8/3,5 cm. Vid sidan av sin berömda fotografi i storformat, använde Adams ofta 24x36. Många anslående bilder från Sierrabergen har Contax II och Biogon som ursprung.

        Inte så illa! Det är i alla fall frågan om ett 86 år gammalt vidvinkelobjektiv.

                         

Den använda utrustningen, direkt ur vitrinskåpet: Contax II med Biogon 2,8/3,5 cm T. 

På kameran sitter det en Zeiss universalsökare av revolvermodell. Längst fram ser man en vridbar disk med fem små objektiv som motsvarar 2,8 cm vidvinkel, till 13,5 cm tele. När man sätter någon av dessa brännvidder på kameran, så skall man alltså vrida fram motsvarande på sökarens revolverande disk. Man får då för de objektiv man använder en varierande avbildningsskala i ett oförändrat bildfält, precis som med en spegelreflex eller en modern digitalkamera - till skillnad från en M-Leica, där man får ett minskande bildfält ju längre brännvidd man använder.