Söder Mälarstrand

Söder Mälarstrand här i Stockholm var förr ett promenadstråk som jag gärna sökte mig till. Man bjöds på en levande promenad av lagom längd mitt i centrala staden. Det var stökigt och ruffigt - men fantasieggande och intressant. I skymningen blev det lite kusligt och småfarligt. Inspelningen av flera svenska kriminalfilmer valde Söder Mälarstrand på kvällen som miljö för att skapa den rätta förtätade stämningen.

Här en promenad längs stranden på 1980-talet. Numera är Söder Mälarstrand upprustat, fint och prydligt - men rätt öde och ointressant.  

Söder Mälarstrand har varit en livlig hamnkaj med omfattande yrkesverksamhet. På sina ställen fanns den gamla stenläggningen kvar, men det mesta var borta. Jag antar att folk under åren har plockat med sig efter behov

Typisk plats där skumma figurer kunde tänkas dyka upp i skymningen...

Tänk att ha sin ägandes skuta förtöjd här, och på kajen har man sin illegalt uppställda underhållsverkstad - utan att myndigheterna ingriper...

Kostnadsfri parkeringsplats bekvämt vid "stugknuten"

Den låga hamnavgiften gjorde att här kunde vanligt folk bo centralt i en "lägenhet" med många rum och fin sjöutsikt över Riddarfjärden

Notera att bygget heter "Hafsfrun" - inte "Havsfrun"... :-)

Det var en stadig gångtrafik längs Söder Mälarstrand när vädret var gynnsamt. Många tyckte att den udda miljön var kul

Söder Mälarstrand var ett flagrant men livsbejakande uttryck för hur privatpersoner tog sig friheter gentemot det härskande civilsamhället. Det är klart att det måste få ett slut. Men kul så länge det varade...

Kanon!

Det det där med bra bilder och dåliga bilder har kommit på tapeten (här):

Till följd av teknikutvecklingen så ökar bildproduktionen exponentiellt - allra helst sedan mobilkameran kom in i på banan. Det kanske ligger i farans riktning att det är dom mediokra och dåliga bilderna som står för större delen av ökningen? I så fall:  Ut med dom på nätet bara. Syns du inte - så finns du inte!

Jag  har lite svårt med det där. Jag strävar faktiskt efter att ta bra bilder, och då vill jag såklart visa bra bilder.

Därför har jag valt en kanonbild i dag.

Livets återstart

Några exponeringar från tidigvår på 1970-talet.

Lönnens frön i sina skidor gror med obändig och i det närmaste oförskämd kraft, och man får återuppleva livets cykliska återstart - då som nu.

Underverket börjar på nytt.

Vindstilla fjärd

När ångbåtarna började konkurrera med segelsjöfarten i Mälaren och skärgården under den senare delen av 1800-talet, var det en sak som inte föll alla på läppen: 

"...Dessa stånkande, stinkande, skramlande, och illaluktande monster. Neptunus är död, och najaderna har flytt. Vågornas stilla sång har tystnat...".   Detta enligt en ytterst upprörd skribent i det då relativt nystartade Aftonbladet.

I dag ser vi våra vita ångbåtar som åldrande skönheter som glider fram genom skärgården. Ett omistligt kulturinslag.

Här kommer S/S Storskär till Fåglarö i juli 1995.  Svensk skärgårdssommar när den är som bäst.

                                                              ___________

Egentligen är kommentarer överflödiga till den här sortens bilder, men jag kör med mäster Taube:

"... då vilar min blommande ö vid din barm, du dunkelblå vindstilla fjärd.

Och julinattskymningen smyger sig varm till sovande buskar och träd..."

Kökar - en uppföljning

I förra bloggen där Sippa och jag åkte över spegelblanka fjärdar upp mot Kökar den varma augusti 1976, nämnde jag att jag hade med mellanformatsutrustningen laddad med färgfilm. Avsikten var att fylla på mitt naturbildarkiv för verksamheten i min fotoateljé. Naturbilder är kul att fotografera - och dom sålde mycket bra i många kommersiella sammanhang.

Jag passar på att visa några rutor av det här materialet. För mig framstår det som något av naturens under, hur växterna blixtsnabbt blommar och frösätter sig i varje liten skreva i den mycket karga utskärsnaturen. Det gör dom så fort det har kommit en hyfsad mängd regn under högsommaren. Då gäller det att passa på - och det handlar om själva överlevnaden.

Kökars kyrka ligger fantastiskt - och mycket oväntat i den karga utskärmiljön. Bakom kyrktaket breder Ålands hav ut sig. En av de maffigaste platser jag har besökt - men man måste stå där i verkligheten en stilla sommardag för att rätt förstå den saken

I förra bloggen berättade jag om den rikliga förekomsten av "små vita stenar" - som visade sig vara något helt annat. Här ser man dem i stor mängd på gravkullen i förgrunden, men den skarpögde kan nog se dem lite överallt

Rosor trivs bra på kalkhaltig jord...

I gamla tider låg man länge ute på vårarna - det gällde fiske och jakt på säl och fågel. Då var det praktiskt att ha en gemensam stuga ute på skären.

Notera stigen upp till det lilla avträdet i bilden nedanför. Det är först när man har sett stigen, som man även ser vart den leder 

När solnedgången närmar sig blir den åländska rödgraniten riktigt röd

Kameran var Pentacon Six TL med dom östtyska Zeissobjektiven.  Filmen var Ektachrome 64

Med risk för att verka tjatig - men vill man se det bildmässiga i kvadratiska bilder, måste man här på FS använda plus-läge