Knep & Knåp - så här efter jul

Det brukar ju ibland i tidningar vara två bilder bredvid varandra, och så skall man hitta fem fel. Här räcker det med att man tar ett djupt andetag och hittar ett fel:

Ja, jag vet - det är en gammal klassiker. Ibland kan klåfingernisse inte låta bli...

Det är det digitalas fel!

Falskt som vatten

Inspirerad av Måns Hagbergs blogg om falska stadslandskap uppbyggda av en AI-robot, tänkte jag visa en genomfalsk borg uppbyggd av en helt vanlig snubbe vid sin helt vanliga dator:

Det här är Kastelholm slott på Åland - eller inte. Den medeltida borgen är en av de fasta hållpunkterna för det dåvarande svenska riket. Här satt Gustaf Vasa och skrek och domderade. Dock inte i den just den här borgen, här satt aldrig Gustaf Vasa... Den här borgen finns nämligen inte i verkligheten, har aldrig funnits, och den kommer aldrig att finnas. Det är en övningsuppgift som jag förelade mig själv för sådär en femton år sedan - när jag behövde lära mig att använda kloningsverktyget:

Jag har rensat bort alla spår av bebyggelse runt borgen, ruinerat borgen - ha ha. Jag har alltså lagt ungefär hälften av borgens nuvarande byggnationer i falska ruiner. Jag har avlägsnat småvägarna runt borgen och byggt upp en falsk ruinkulle. Sedan har jag teg-indelat förgrundens odlingslandskap, byggt upp falska impediment och falska buskar - liksom en falsk odlingssträng av sten i förgrunden. Som sagt - en borg som aldrig har funnits i ett landskap som aldrig har funnits. Vad skall vi kalla den? Petersholm eller Petersborg kanske.

Det jag vill visa, är att förfalskningar är lätt att åstadkomma hemma på kammaren, till det behövs ingen Artificiell Intelligens - det duger med en gnutta av den gamla vanliga. Falska verkligheter är alltid populära - i bild och annorstädes. Det gäller bara att se upp med dem. En lite närmare granskning av min bild visar strax att den är falsk. Det är väl bara det saken handlar om - att ha som vana att utsätta omgivningen för en lite närmare granskning.

                                                                      ***************

                                               Vem har demolerat min borg...?!

Forskningens små glädjeämnen

            __________________________________________________

Här sitter jag och jobbar med min magisteruppsats i Kulturgeografi. Året var 1982, och Institutionen befann sig då vid Norrtullsgatan centralt här i Stockholm.

Kulturgeografi? Vad kan nu sådant vara? Enklast kan man säga att det är den slags geografi som har med mänsklig aktivitet att göra - hur människan använder landskapet. Själv var jag verksam inom profilen “agrart kulturlandskap” som på många sätt ligger nära ämnena historia och arkeologi.

Nu kan man undra varför jag tar upp detta? Jo, det har att göra med en rätt fantastisk liten historia som jag stötte på i min arkivforskning - och som i hög grad har med bilder och fotografi att göra.

Jag var på väg upp till Länslantmäteriet i Uppsala för att gräva lite i deras arkiv. Min inspirerande handledare, professor Ulf Sporrong, tipsade mig då om lite kul grejer som jag borde titta på, när jag var klar med mitt. Det jag fick händerna på var ett testamente skrivet av en uppländsk storbonde under det sena 1700-talet. Han börjar lite sirligt i ett välformulerat förord:

“Då jag nu är gammel vorden, och min lefvnads dag till ände går...” Sedan berättar han om en genomtrygg barndom under “min kära Fru Moder”; “...Hon har mig vid handen ledt, och hon har gifvit mig kunskaper i alle de ting jag behöfver”. Han betonar starkt att hela den framgång han under livet har haft med den stora gården, och hans välsituerade ställning nu vid livets slut - var en följd av hans kära Fru Moder, och hennes bestämda och insiktsfulla omsorger. Sedan konstaterar han lite lakoniskt: “...det står mig nu före, att jag ej mer kan återskapa min moders anletsdrag” - han kunde alltså inte längre komma ihåg hur mamma såg ut, den troligen viktigaste personen i hans liv. Det ger i blixtbelysning insikten om vad bilder kan betyda:

Inga bilder, och minnet av sådana saker som utseende tonar bort efter några årtionden - och är det en gång borta så är det borta, när inga avbildningar finns.

Jag har många gånger i tankarna kommit tillbaka till denna storbonde, och till hur han talade till mig - levande och intressant genom århundradena.

Jag har låtit min sagesman uttrycka sig lite med 1700-talets ordföljd, men med det sena 1800-talets stavning - allt för att få ett lättläsligt men gammaldags intryck. 1700-talets svenska kan nog varje språkligt förfaren person klara ut, men den passar inte här.

Så´nt gör man numera som fröken vet - med elekticitet

Ja - så skaldade Evert Taube i "Tatuerarvals". Frågan är hur det är med den saken?

Man har ju fått sig till livs att allt skall ställas över på el. Fossilfritt stål skall framställas med hjälp av enorma mängder el. Fordonsflottan skall omställas till el - helst i går. Datorhallar och batterifabriker skall lyckliggöra Norrland - el, el, el...   Men var skall all el komma ifrån? Det frågade jag mig när det hela drog igång. Nu har verkligheten bjudit på ett utropstecken - så jag frågar igen: Var skall all el komma ifrån?!

Jag för min del ger nog faderuttan i att köpa någon elbil. Jag håller kvar vid min gamla bil som jag köpte ny år 2008. Det är den ni ser här nedanför, en praktisk diesel, ganska bränslesnål. Att tillverka den bilen innebar en inte försumbar miljöbelastning - men en ny elbil betyder en ännu större miljöbelastning vid tillverkningen. Därför - för miljön, är det nog bäst att hålla kvar vid den gamla bilen tills vidare. Allrahelst som man kanske framöver inte kommer att kunna få el till en rimlig kostnad.

Det är nästan alltid bäst att nyttja gjord investering så länge som möjligt, istället för att köpa nytt - både för miljön, och för den egna plånboken.

______________________________________

____________________________________________

Från det ena till det andra.

Jag har tagit min första svartvita film på 22 år! Friskat upp gamla livsandar och framkallat den i badrummet - oj vad det var kul! Därför är detta en undantagsblogg. Bilderna på mitt nobla ekipage är ju inte alls från förra århundradet, utan tagna alldeles nyligen. Kameran jag använde däremot har många år på nacken. Det är en Contax IIIa från mitten av 1950-talet.

Gustaf Mannerheim

När jag nu i två bloggar har varit inne på landet där jag föddes, alltså Finland - finns det en gestalt som man inte kommer runt, nämligen Gustaf Mannerheim: 

Friherre, militär karriärist i det kejserliga Ryssland, general av kejsarinnans svit, segrare i det finska inbördeskriget, riksföreståndare, fältmarskalk och överbefälhavare, marskalk av Finland, republikens president...   Hans liv är som den mest fantastiska äventyrsroman.

                                                                           ___________________________________________

I ungdomen på 1960-talet, när jag under två terminers kurs läste AB 1:an i historia vid Stockholms universitet, skrev jag min slutuppsats om Gustaf Mannerheim och hans svåra kontrovers med Pehr Edvin Svinhufvud och den vita regeringen angående den av regeringen önskade tyska militära hjälpinsatsen under inbördeskriget 1918. Mannerheim menade att man redan hade vunnit i och med segern vid Tammerfors - resten var bara upprensningsaktioner.

Jag kom att läsa mycket om Mannerheim, och av Mannerheim - genom hans memoarer. Det var häftiga grejer!

Det har ju skrivits hyllmeter och åter hyllmeter om de tiderna - men det som jag finner speciellt intressant så här hundra år efteråt, är hur det kom sig att man på ett i det närmaste mirakulöst sätt kunde läka såren från denna blodiga konflikt. Det var inga småsaker som var på gång här - skjutandet och mördandet var monumentalt. Ibland kunde gränsen mellan röda och vita gå genom samma familj. Efter vad sentida finska historiker har kommit fram till, så mördade dom röda mer under själva inbördeskriget, och dom vita efteråt (fängelser och läger). Man kan tala om röd terror och vit hämnd. Det hela är av den storleksordningen att den aktuella generationen nog aldrig kunde förlåta.

Året 1939 hade Finland lite tur i den stora oturen när man blev brutalt överfallna av sin östra granne, det stora Sovjetunionen och dess paranoide och maktfullkomlige diktator Josef Stalin. Turen bestod i att man fick en absolut klar och entydig gemensam yttre fiende - en fiende som inte medgav minsta dröjsmål. Det fick långtgående verkningar på den nationella enigheten. Här en liten historia:

Under inbördeskriget 1918 kallade den röda sidan den vite generalen Mannerheim för: “Den vite slaktaren”. Det blev det allmänna talesättet bland de röda. Nu, året 1939, satt de rödas barn tillsammans med de vitas barn som vuxna män i 20-årsåldern vid fronten i hastigt byggda korsun, medan de sovjetiska artillerigranaterna dånade ner och korsun skakade i sina grundvalar. Då tyckte de rödas barn att:  "Det är tur att vi har den gamle slaktaren med oss!!" - och det blev till ett talesätt inom hela armén.

Och visst var det tur. "Den gamle slaktaren" var den främsta bland landets militärer och statsmän - och han klarade biffen, så att Finland inte behövde dela de baltiska staternas öde och bli en sovjetrepublik. På den vägen fortsatte man, och såren kunde läka.

_________________________________________

Gustaf Mannerheim i en digital färgsättning. Här som 72-årig  fältmarskalk och överbefälhavare under vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 - 1940

___________________________________________

Så var det ytterligare en liten sak:

Jag har inte mina informationer bara genom studier vid universitet. Saken är den att min mor var telefonväxel-lotta vid huvudstaben under vinterkriget 1939-1940 (och det var lottor som fick höra många hemligheter). Hon var då runt 20 år. Bland allt intressant hon har berättat om när det gäller krigsförhållandena, var det även lite roliga saker om Mannerheim:

Gustaf Mannerheim var mycket förtjust i unga tjejer. När han var i närheten av telefonväxeln, passade han nästan alltid på att smita in för lite prat och nojs med flickorna. Det kunde dra ut på tiden så att hans uppvaktning av höga officerare började trampa runt, otåligt muttrande. Min mor menade att han var utomordentligt charmerande. På något vis förstår man det när man betraktar bilden ovan.