Ännu en blogg

Meningen med att fotografera

För ett tag sedan läste jag en intervju med Paul Hansen om att vinna fotopriser, Årets bild och sådant. Han sa ungefär att det som är bra med det är att berättelserna lever lite längre.

Då nyktrar man ju till. Om default-läget alltså ändå är att berättelserna inte lever särskilt länge, oavsett om man heter Paul Hansen eller nåt annat.

Varför håller man på.

Jag har hittat min egen lilla förklaring: Eftersom själva processen ger mig eller andra någonting. Inte den tekniska processen kanske, utan de människor jag träffar i mina fotoprojekt.

För några veckor sedan avslutade jag ett projekt som jag hade kämpat med i ca ett år. Det har blivit en bok. (Bläddra gärna.)

Det som jag tycker är värst med sådana projekt utom stressen är att jag - inbillat eller inte - känner på mig förväntningar från de inblandade att det nu också ska bli nåt bra. Det har det hittills alltid blivit till sist fast lite ångest är det varje gång. Men herregud vad jag har träffat folk som jag annars inte ens hade haft en aning om att de fanns! Å så blir de så himla glada över resultatet! Bara det alltså!

Nej, den här boken tjänar jag inte en krona med. Alla medverkande har fått så många exemplar de ville ha till självkostnadspris. Några kompisar ville också ha och ett ex donerade jag till det lokala biblioteket. That´s it. Varför inte?

Den här bilden fick inte plats i boken så det får bli bloggbilden den här gången.

Postat 2019-05-13 22:21 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ännu en blogg: När verkligheten hinner före publiceringen

Jag gillar reportageböcker och håller på med en. Nu betalar jag lärpengar: Man får välja verksamheter som inte försvinner innan det är dags för tryck. Mitt reportage om Jähnkes konditori i Uddevalla blev historia innan jag visste ordet av. Nu är det ett företag till som kommer att lägga ner innan jag får ut text och bild i tryck. Synd om jobbet så det får åtminstone bli ett blogginlägg så länge det är sant som står där. Enjoy!

.

Med världen som lärmästare

Somliga går i trasiga skor.
Vad beror det på?

Kan det vara så enkelt att vederbörande saknade en bra skomakare?

När man kommer in i Södra skomakeriets entré I Uddevalla fångas ögat först av de färgglada smycken som ligger uppradade på ett bord. Vid andra ögonkastet registrerar man hyllplanen med skor som väntar på att bli hämtade av sina ägare samt en gammal trampsymaskin av märket Singer. Och ser man sig riktigt noga omkring så upptäcker man en rad gamla svart-vita foton på de tidigare ägarna uppnålade på väggen. De här lokalerna rymmer visst både bredd och tradition. Södra skomakeriet har funnits i runt 100 år, även om det inte alltid har legat här på Packhusgatan 23. Sedan april 2016 är det Nayra Gustafsson som dyker upp bakom disken när dörrklockan plingar till.

- Jag såg en annons i tidningen. Det var den gamla ägaren som la ut att hans högsta dröm var att någon skulle fortsätta i den här andan. Då tänkte jag att det får väl bli jag. Slumpen och tillfälligheten har lett mig hit där jag är idag.

Fast ju längre Nayra berättar om sin bakgrund desto mer får jag en känsla av att det sistnämnda är en sanning med modifikation. Allt är nog inte ren slump.

För det första har hon sysslat med olika typer av hantverk i princip sedan barnsben. Det ligger kanske i generna: mormor var sömmerska och konstnär och pappan tillverkade tavlor i läder. Själv började hon sin karriär med att tillverka smycken av bambu under besöken hos pappan på Teneriffa. Snabbt tillkom ytterligare tekniker och material: silvertråd, makramé, läder blev till halsband, armband, hängen och längre fram hundhalsband, munkorgar och koppel. Försäljningen gav tillräckligt med inkomst för Nayra att kunna ta sig runt hela världen. Resandet innebar så klart upplevelser men även tillgång till andras kunskap. Det fanns alltid någon att lära sig någonting av. Det närmaste hon då kom skomakeriet var när hon lärde sig att tillverka flipflops av läder och makramé i Nicaragua.

Och för det andra så är det kanske inte så konstigt att återvända till den plats där man har växt upp. Nayra gick grundskolan och utbildningen till undersköterska i Uddevalla och har jobbat på sjukhuset i två år innan världen drog henne iväg till Australien, Nya Zeeland och Latinamerika. När hon många år senare såg annonsen stod hon med ett ben i Uddevalla igen och med det andra benet kvar i den norska hundbranschen. Hennes erfarenhet med läderarbeten gjorde att hon var välkommen som lärling hos den förre ägaren Leif Jonson. I tre år gick Nayra bredvid honom två dagar varannan vecka. Även efter att ha tagit över hela verkstaden kunde hon rådfråga Leif i fall något knepigt uppdrag dök upp. Idag klarar hon sig själv och tycker att just utmaningarna är det roligaste med jobbet.

- Det är ju väldigt mycket olika grejer som kommer in. Det är mycket "Hur ska jag lösa detta? Det här har jag aldrig gjort förut, den här lagningen, hur kan jag fixa det här på bästa sättet?" När man får ihop det bra...! Klackning och sulning av skor är det lättaste arbetet. Det går ju per automatik men allt det här andra som man får fundera ut lösningar på, det är kul.

"Skomakare, bliv vid din läst!" heter det. Ett minst sagt föråldrat råd (enligt Svenska Akademiens ordbok daterat från 1400-talet) för om skomakarna skulle hålla sig till det skulle de nuförtiden knappast få det att gå runt. Enligt Nayra är det en gängse missuppfattning att en skomakare bara sysslar med skor. Även om folk idag i allt större utsträckning hellre vill laga sina skor än att slänga dem så skulle det inte gå att bara leva på det. Till saken hör att dagens skor dessutom ofta är hopplösa att laga. De flesta företagare inom branschen täcker därför flera områden, ofta nyckelservice. Det gäller att hitta sin egen profil som man känner sig bekväm med.

Profilen på Södra skomakeriet då? Någonting som är sig likt sedan tidigare är möjligheten att få det mesta i läder lagat, vare sig det är väskor eller något som en häst har slitit sönder. Viss service som t.ex. skrädderi har Nayra däremot inte kunnat föra vidare, t.ex. lagning av repor i skinnjackor som Leif Jonssons fru Gunilla var en fena på. I gengäld har bl.a. egendesignade hundhalsband och smycken tillkommit. Om Nayra skulle tacka ja till alla uppdrag som kunder kommer med så skulle hon även laga cykeldäck och bilsäten men där går gränsen. Någon läst finns det allt, trots ekonomisk press.

- Det går allt ihop när det går bra. Vissa månader kan det bara vara för kostnaderna. Så är det ju. Skulle jag bara vara här så hade jag fått satsa lite större, på lite andra grejer, kapell och segel kanske men det har jag inte plats och tid för som det är just nu.

I stället driver Nayra en kennel för att ha en balanserad ekonomi. Hunduppfödningen kompenserar för sommarens lågsäsong när det bara är att stänga verkstaden. Skomakeriet i sin tur får ibland stå tillbaka när jobbet med hundarna är som störst. Att kombinera dessa två verksamheter är dock inte bara ett ekonomiskt tvångsäktenskap, det är även en livsstil för Nayra. Finns det någonting bättre än att syssla med det man tycker om?

- Det är bra som det är för tillfället. Jag har många järn i elden. Jag är ganska nöjd.

Kunderna verkar också vara det. Nayra får ofta höra av de äldre hur glada de är att hon fortsätter och att skomakeriet finns kvar. Även nya och yngre kunder hittar hit, trots blygsam marknadsföring i form av en facebooksida. Ofta går det pratets väg i stället.

Om det finns någonting som skulle kunna locka henne att utveckla sin verksamhet så är det tillverkning av skor från grunden, vilket vore en helt annan och ny värld. Men Nayra vill inte sia om framtiden.

- Man får ta dag för dag. Jag kör på ett tag till, så får jag se vad som händer.

Postat 2018-10-06 13:21 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ännu en blogg: Fjällvandringarnas skörd från mobil till systemkamera

Jag har hittills inte på allvar fotat med mobil. Sedan jag införskaffade en Huawei P10 så försöker jag vänja mig. Det går så där. Än så länge sitter det inte ens automatiskt i händerna hur jag ska hålla den så inte något finger hamnar framför linsen.

Motivationen är som störst när packningen ska vara som minst så det var bara mobilen som fick följa med på Vålådalsfyrkanten.

Torrt hade det varit men så fort det trots allt hade fallit någon droppe regn så vållade vadningarna lite huvudbry.

Det blev några trycka av-bilder på morgonpromenaden kring Vålåstugorna innan jag kom på att jag ju kan fota i dng också.

Tur det, för lite overskärpta tycker jag att direkt-jpg:n allt är när man förstorar dem hemma på sin dataskärm.

Stugvärden berättade att allt fler vill ladda sina mobiler på fjällstugorna just för att kunna fota. Fast så roligt tycker jag inte det är med mobil. Föredrar sökare. Om inte kameran var så tung bara...

För att bila runt i Norge spelade det däremot ingen roll.

Jag fuskade mig uppför Gaustatoppen med Gaustabanan.

Där kom jag på att jag inte hade tänkt på att ta med polfilter.

Jag var ganska tacksam för zoomobjektivet när det kom till att fota vattenfall.

Fast jag tycker de är svårfotade i vilket fall. Lite uttjatade. Bilden ovan är tagen vid Steindalsfossen, precis som nästa bild.

I Husedalen saknade jag mitt teleobjektiv men det och stativet hade inte fått plats i bilen.

Så man får titta noga för att se hur lik en Caspar David Friedrich-mälning denna bild egentligen är. :)

Vöringfossen var helt hopplöst att fota.

Lika bra att bara ha den som bakgrund. Sonen lyckades bättre med drönaren.

Samma recept i Simadalen nära Eidfjord: Lyckas jag ändå inte att fånga mäktigheten i landskapet fotar jag bara förgrund.

Någon  som vet hur norrmännen får till den turkosa färgen i sina fjordar?

Den mest udda upplevelsen var Glacier Ski resort på Folgefonnas nordkant.

En sen kväll plågade vår tvåhjulsdrivna bil sig upp för den smala vägen. (Just nu när jag skriver detta kommer jag på att inläggets rubrik om fjällvandringar är lite missvisande...)

Helt oklart för mig hur de har fått dit de där maskinerna.

Vi stannade där rätt länge och fotade i halvdimman.

Även på Hardangerviddan hade jag med systemkameran.

Vandringen från Trondsbustugan till Stigstuv hade knappt nögra höjdmeter alls.

Fast nästa vandring i Hallingskarvets nationalpark skulle ha det. 500 eller 700 höjdmeter, jag minns inte riktigt. Återigen följde bara mobilen med.

Fotar man har man alltid en ursäkt för att göra pauser. Fast nästan hela vägen uppför hade trappsteg.

Där uppe testade jag förförsta gången mobilens panoramafunktion.

Fast inget format kanske som duger för fjällandskap. Allt ser ju bara platt ut.

Att fullborde Prestholtsrundan var ganska krävande. Jag fick balansera över lösa stenar i nästan en timme innan jag kom till något som började lika en stig igen. I motljuset gick det dessutom knappt att urskilja markeringarna. Men jag var jäkla nöjd med mig själv. I slutändan tycker jag ändå att upplevelsen är viktigare än fotona.

Postat 2018-08-03 10:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ännu en blogg: På besök på ett bageri

.

Ni vet, den där doften av nybakat bröd! Som vi har känt igen sedan barnsben. När man hejdar sina steg och försöker sniffa sig fram till var den kommer ifrån. Doften som får en att känna värmen av en bakstuga.

.

.

- Det sitter i väggarna! hojtar Oskar när vi stiger in på Jähnkes konditori i Uddevalla en måndag morgon före gryningen. Bagarnas arbetstider är minnsann ingen myt.

.

.

Väggarna tillhör den första våningen i ett hyreshus som troligen byggdes någonstans i början på 40-talet.

Det har alltid funnits ett bageri i de här lokalerna, men ägare och namn har bytt några gånger. I september 2017 var det Oskar Fransson och Olof Gustafsson som tog över och de har rätt så bra koll på bageriets historia.

.

.

- Det är många som har berättat, gamla kunder som alltid har varit här. De äldre har ju lite tid över och så står de och berättar om hur det var förr, säger Olof.

.

.

Fast ännu viktigare var det att få reda på hur den gamla utrustningen funkar. Ugnen exempelvis har betydligt fler år på nacken än Olof och Oskar tillsammans. Den förre ägaren Tommy Jähnke är fortfarande en tillgång.

.

.

- Han hjälper oss väldigt mycket. Han har hittat en egen lösning på allting här inne. Går någonting sönder så fixar han det själv. Han lärde mig även bokföring. Jag hade inte koll på det innan, erkänner Oskar.
- Tommy hade tålamod och lärde mig allting utan att bli förbannad på mig.

.

.

.

Både Oskar och Olof är utbildade bagare. De gick varsin krokig väg genom utbildning och arbetsliv innan de blev arbetskamrater på en stormarknad i Trollhättan. Missnöjet med arbetsmiljön väckte tanken på att starta eget. När de fick tips om att Tommy Jähnke hade börjat fundera på att lämna över staffetpinnen slog de slag i saken.

.

.

Namnet på företaget är kvar, av ren fantasilöshet, som de två säger. Även en stor del av sortimentet är detsamma: vetebröd, sötare frukost- och fikabröd, smörgåstårta och andra klassiska konditorivaror. Bortsett från att de nya ägarna bytte ut färgerna på skylten ovanför ingången är den största synliga förändringen det utökade utbudet av olika brödsorter, framför allt surdegsbröd, och även en egen variant på smörgåstårta. Men kunderna är inte lätta att charma med nya produkter.

.

.

- En smörgåstårta är så pass dyr att folk gärna satsar på det de känner till. Bröd är enklare att få dem att testa. Man kan ställa ut smakprov eller skicka med gratisfrallor.

.

.

Utmaningarna är många för ett litet bageri som detta. Att det gäller att sälja kan vem som helst förstå, men vem tänker på allt svinn som ska hanteras? På balansen mellan att undvika kasta mat och samtidigt bemöta kundens förväntningar på fullt utbud hela dagen? Att man inte får tag på en mekaniker när en maskin går sönder kl. 5 på morgonen? Och att ett litet misstag kan få stora konsekvenser? Man kan förstöra en deg på några sekunder bara.

.

.

När alla vi, som börjar vår arbetsdag kl. 8 eller 9, funderar på baksidorna med bagaryrket så brukar först de tidiga morgnarna ploppa upp i huvudet. Inga problem för Olof och Oskar. Det som däremot är psykiskt krävande är att ständigt hålla koll på flera saker samtidigt: jäsningen, ugnen, klockan… Det är mycket spring fram och tillbaka. Samtidigt är det just variationen på arbetsmomenten som talar för jobbet.

- Det är inte så där enformigt. Du står inte bara på ett ställe hela tiden och gör exakt samma sak. Det är skönt, tycker Olof.

.

.

Idéer för framtiden är det inte ont om. Att göra om bakstugan så att den blir mer ergonomisk eller att fixa en fikahörna i butiken räcker resurserna inte till i nuläget. Idag ligger fokuset på marknadsföring, välbehövligt med tanke på att det är så mycket bekvämare för en kund att storhandla all mat på samma ställe. Fast Olof och Oskar, som har jobbat inom stormarknadernas värld, vet också om skuggsidorna. Att exempelvis räkor skalas på andra sidan jordklotet hade jag hört talas om tidigare. Att frysta halvbakta produkter fraktas till Sverige från utlandet för att bakas färdigt här var däremot nytt för mig. Kommer bagarhantverket helt försvinna i Sverige och verksamheten flyttas ut till Europa eller ännu längre bort?

.

.

Klockan har passerat sju. Medan vi sitter i bakstugan och hinner prata en stund plingar det allt oftare till vid kunddörren, och telefonen börjar gå. Dags för mig att ge mig hemåt. Medan jag själv packar ner några kransar och frallor jag ska smaka på tänker jag på alla uttrycksätt med ”bröd”: ”att tjäna sitt levebröd”, ”den enes död, den andres bröd” och ”att ta brödet ur munnen på någon”. Visst är det talande att just bröd blev en metafor för det mest grundläggande i livet?

.

.

Postat 2018-05-02 11:54 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Postat 2018-01-09 21:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 16 Nästa