Ännu en blogg

Ännu en blogg: Lettlandsresa 5 - Kuldiga / Liepaja

Arbetslivet har mig tillbaka så den sista delen av Lettlandsbloggen blir inte av förrän idag, och den handlar mest om Liepaja, Lettlands tredje största stad vid den kurländska kusten nära Litauen.

Jag kom från Riga och mellanlandade i småstaden Kuldiga. Jag hade bara planerat några timmars uppehåll på tidig eftermiddag, lite av rädsla att återigen hamna i ingemanslandet eftersom reseguiden får saker låta större än vad de är. Fast den här gången misstog jag mig.

Staden var ganska pittoresk.

Den är mest känd för Europas bredaste vattenfall.

Man hade faktiskt kunnat hänga här en hel dag och bara bada, slappa och äta nåt gott på kvällen.

Fast nu var ju privat övernattning hos en lettisk familj bokad samma kväll så det var bara att stiga på bussen till Liepaja igen.

Tack vare mina lokalkunniga värdar slapp jag leta efter Liepajas bästa fikaställe själv. Det var utan tvekan "Boulangerie".

Någon nämnde i en kommentar till ett tidigare blogginlägg Liepajas nya konserthus, invigt för jag tror två år sedan och kallat "Den stora bärnstenen".

Om någon åker dit någon gång för att gatufota rekommenderar jag kafeterian i denna byggnad. Då behöver man inget gulfilter på linsen utan det blir äkta färgstick!

De här pojkarna lekte i foajén där effekten inte var lika häftigt. Jag trodde att det inte var några föräldrar i närheten eftersom ingen hoppade på mig. När jag var klar och vände mig om såg jag att det visst fanns en mamma. Hon hade väntat tills jag hade fotat färdigt.

Det var någon festival på gång, och bl.a. gästade Logos Robot Orchestra. Youtubla på det. Ni har säkert aldrig hört nåt märkligare. Det som man ser på bilden är interaktiva instrument som spelar olika beroende på hur man rör sig framför dem.

Liepaja var det enda stället där jag fotade själva stranden Har man växt upp vid den östtyska kusten så är sandstrand verkligen svår att toppa. Här gillade jag de utspridda blåa prickarna.

I Liepaja lyckades jag också ta en hygglig bild på någonting som påminde mig om min barndom: Privatpersoner som står för renhållningen av gatorna. Det sopas varje morgon, verkar det som. Jag såg det även i Riga.

Alla som har tröttnat på marknadsbilder kan sluta läsa nu.

Mina värdar berättade att många romer som bor i skogarna kommer in till stan för att sälja blåbär och svamp. Då träffade jag en "gammal" bekant som jag redan hade stött på första dagen i Ventspils, ungefär 12 mil från Liepaja.

Den här pojken hade varit mycket engagerad i ghetto dance festivalen i Ventspils. Han var väldigt fotogenisk men jag lyckades inte fånga honom riktigt bra.

Nu fick jag lov att fota honom ordentligt, tillsammans med... vet ej. Mamman? Syrran?

I alla fall så köpte jag blåbär.

Nu kommer marknadsbilderna jag hotade med:

Jag fick inte några negativa reaktioner. Ibland fick jag en känsla av att folk vände sig medvetet bort men inga påhopp alls och inga "No photo!"

En sista varning: Nu kommer blombilder:

Nästa dag var det färjan hem från Ventspils igen...

Tack för läsningen!

Postat 2017-08-28 19:16 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ännu en blogg: Lettlandsresa 3 - gatufoto i Riga

I början av min resa hade jag blivit försäkrad om att folk i Lettland inte skulle bry sig om att bli fotade på gatan. När jag kom till Riga märkte jag att det var en sanning med modifikation.

Somliga, som de här två på bilden ovan, bjöd på sig själva och verkade tycka det var kul att bli fotade.

Andra skrek så fort de fick syn på mig "No photo, no photo!"

Så var det exempelvis med det här gänget som inte ens märkte själva att de blev fotade. En kompis som stod mitt emot uppmärksammade dem. Men då var det för sent och ingen sprang efter mig för att få bilden raderad.

Andra brydde sig faktiskt inte alls. Tjejen med solglasögonen verkade ha koll på mig men inget uppror.

Så lite kinkiga verkar en del Rigaborna allt vara. Jag vet inte vad det beror på. Några dagar senare var jag i Lettlands tredjestörsta stad Liepaja och där fick jag verkligen inga reaktioner alls. Kanske är man i Riga bara trött på turisterna?

Eller så finns det en etnisk skillnad? I Riga är befolkningen med ryskt påbrå i majoritet, i motsats till de kurländska kuststäderna i norr. Är letterna coolare?

Det enklaste blev då att försöka vara snabb bara.

Ibland blev det tyvärr lite för snabbt. Damerna hade kul men jag var för stressad för att hålla kameran tillräckligt stilla så det blev lite skakningsoskärpa.

Marknaderna var väldigt tacksamma att fota på. Jag drog runt rätt mycket på Rigas stora saluhall med angränsande marknad. Ett helt kvarter med bara marknad, både under tak och under bar himmel! Aldrig sett någonting så stort.

Någonting som fick mig att bli riktigt varm om hjärtat var alla blommor. Det är någonting som jag saknar i Sverige, den stora variationen av trädgårdsblommor!

De såldes inte bara på marknader utan vid vilket gatuhörn som helst.

Och folk köpte.

Jag hade kunnat tillbringa en hel vecka i Riga och bara glädja mig åt att fota blomsterförsäljning.

Och även sådana som inte var till salu.

Jag hade bara två hela dagar i Riga så självklart drog jag till gamla stan, vilken tydligen Rigaborna själva inte anser är själva centrum.

Gatufoto där gick i princip ut på att fota turister.

Var någon inte turist så var turismen i alla fall hans levebröd.

Vill man fota andra miljöer så är det bara att åka några stationer med kollektivtrafiken eller ta på sig bra skor och vandra runt.

Den här bilden tog jag i ett kvarter på andra sidan floden. Trähus i den stilen var väldigt vanliga, både i Riga och i andra delar av landet där jag har varit.

Även den här bilden tog jag inom gångavstånd från Gamla stan.

Om man upplever förfallets charm som bara misär och inte heller är villig att se utvecklingen så ska man nog hålla sig till turistkvarteren eller rentav inte åka till Lettland alls. Eller kanske om tio år.

Nämnde jag redan att jag älskade blommorna?

Fortsättning följer.

Postat 2017-08-11 06:50 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ännu en blogg: Framförvattensbild - går det ens?

Har man en chans att få skarpa bilder när det tillkommer glas och vatten till mörka ljusförhållanden?

I helgen hamnade jag på Kullabergs Naturum. De hade ett akvarium där och en "ta på"-bassäng eller vad det kan tänkas heta.

Både barn och vuxna blev helt uppslukade, och jag blev också det, fast mer av fotandet.

Någon polfilter hade jag inte med mig så fota rakt ner i vattnet uppifrån gav för många reflexer. Det blev väl bara hyfsatt bra när jag tog kort med Fujifilm X-E-2 på nån som filmade under vattnet med en GoPro. Så jag hukade mig mest framför glaset och fotade vågrätt in.

Vad svårt det var ändå!

En kamera med inte helt moderna ISO-egenskaper (Nikon D90) gör ju inte exponeringen lätt men även med Fujifilm X-E2:an gick det så där. Är det här en typ av fotografering som ens går utan egen ljussättning?

Jag var lite frustrerad när jag kom hem och såg bilderna på skärmen.

.

Vad gör man på sådana här ställen? Gilla läget och kvalitén därefter? Köpa ny kamera? Eller inte fota alls och klappa på djuren i stället?

Jag kan ju börja med att alltid ha långärmad svart tröja på mig när jag fotar, inga tjusiga randiga sommarkläder. Märks kanske inte så mycket just här men man suckar ju lite hemma vid skärmen.

Postat 2017-06-06 16:52 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ännu en blogg: Ett inlägg för både natur- och dokumentärfotografer

Jag tog en vecka semester för att dokumentera arbetet på fågelstationen Nidingen i Halland. Den bemannas från mars till november av frivilliga krafter, vilket jag tycker är ganska imponerande. Jag har ingen aning om fåglar och väl på ön kände jag mig rentav handikappad med min dåliga syn. Men när gatufotografin tryter eftersom min livssituation inte gör det så lätt att jaga bilder i en stad värd namnet så får man leta upp andra motiv för att fota nåt intressant.

Så mitt fokus låg inte på klassisk fågelfoto. Det har jag inte ens utrustning för. Jag ville bara skildra hur det går till där ute. Kanske får en och annan lust att åka dit. Vill man lära sig mer om ringmärkning och fågelskådning är man alltid välkommen som assistent, även som nybörjare.

Bilden på det upplysta labbet i gryningen är den enda i det här blogginlägget som jag tog med stativ.

Före soluppgången sätter man upp slöjnäten som fåglarna ska fastna i. Väckarklockan stod på halv sex. Skönt att börja jobba igen och känna att man har sovmorgon!

Man får lite julkalendervibbar: man vet aldrig vad man får när man öppnar dörren. Ibland fastnar fåglar så fort man sätter upp näten, ibland händer ingenting.

Att plocka fåglar ur nätet kräver fingerfärdighet. Rödhakar är tacksamma för nybörjare, fick jag lära mig.

Fåglarna tas in i labbet där de ringmärks. Är de ringmärkta sen tidigare så registreras dem ändå.

För varje fågel noteras uppskattad ålder, vinglängd och vikt. Någon kikare är alltid till hands.

Arter som häckar på Nidingen får en märkning med färgringar för att kunna identifiera varje individ. Även skärsnäppan som inte häckar på ön fär den typen av märkning.

Näten kontrolleras varje halvtimme för att fåglarna ska slippa sitta i näten för länge.

Första gången jag såg en kungsfågel.

Å så till labbet igen. Denna vecka var det två ringmärkare och en assistent på ön. (Jag räknades inte, jag skulle ju främst fota.)

Här tas vinglängden på en bofink.

Till inredningen hörde en tandläkarlampa som användes för att lättare kunna bestämma åldern på pippin genom att granska fjädrarna.

Det här tycker jag är en bild som är både fågelfoto och dokumentärfoto. Jag försökte så ofta det gick att få med lite labbmiljö. Här ser man rätt bra alla olika ringstorlekar.

Några enstaka fåglar lyckades ta sig loss i labbet men de var snart infångade. Ofta hann de inte ens hamna i nätet i taket men då hann inte jag ta kort heller.

Skilde sig en fågels utseende från standarden så fick man dubbelkolla, som här med en ovanlig ljus skärpiplärka.

Stjärtmes var allmänt omtyckt.

Äkta fågelskådare i sitt rätta element.

Att få in en ringduva som dessutom var omärkt var något av en höjdpunkt.

En annan var en sparvhökshane som så klart skulle tas kort på.

Ett kort till den stolta assistentens familjealbum. Hon hade varit nära att fånga in sparvhöken tidigare men inte lyckats få den att fastna i näten. Andra gången gillt!

Senare fick vi även tag på honan.

Ibland var vädret för dåligt för att ha näten uppe. Då hade man konstant koll på SMHI:s radarkarta för nederbörd.

Mer sällsynta arter som den här brandkronade kungsfågeln fotades för att hålla flödet på Facebook igång.

Inte alla fåglarna ställde snällt upp. Inte den här nyupptäckta arten mobilknäck i alla fall.

För mig blev det lite av en sport att fånga en fågel när den lämnade utsläppslådan. Den här bilden på en rödhake var den enda som jag kan betrakta som lyckad. 1/4000 sekund och Fujifilms snabba serietagning. Lite mer solljus hade kanske hjälpt för att kunna ha en mindre bländare men sol blev vi inte bortskämda med.

En solig kväll för en gångs skull. Näten tas ner.

För stationschefen är dagen inte slut än. Ringmärkningar och kontrollerna rapporteras in på artportalen och på fågelstationens egen hemsida ska dagbok föras.

Utrustning till bilderna ovan var en Nikon D90 med Sigma 17-50mm F2.8, Tokina AT-X 11-16/2,8, och Nikon AF Nikkor 50mm 1.8 samt Fujifilm X-E2 med Fujifilm XF 35mm 1:1.4 R.

Jag hade också ett Nikontele med mig men det laggade och gjorde sig ändå inte så bra för bildjournalistik.

Jag hoppas att det inte blev för många bilder. Jag vet, "Kill your darlings". Men efter att ha laddat ner över 1000 bilder på min dator igår kväll tycker jag att antalet bilder inte är helt orimligt. Dessutom, har man ett ben i naturfoto och ett i bildjournalistik som i det hör fotoprojektet så blir det lätt dubbelt så mycket.

Ett stort tack till mina tålmodiga fotomodeller (tänker då främst på de mänskliga)! Jag var ju lite närgången ibland och det kan inte vara så lätt att ha någon hängandes över axeln. Men hoppas att alla berörda blir nöjda med bilderna och så även ni som har tagit sig igenom hela blogginlägget.

Postat 2017-04-02 17:11 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Ännu en blogg: "Gräv där du står!"

Det var ju tipset från senaste FS-podden med Göran Segeholm.

Jag, som inte har så mycket tid att fota det jag vill p.g.a. heltidsjobb, familj och ett visst behov av att slappa, har bestämt mig för att göra exakt det. Jag snor en idé som Anna Clarén kom med under en intervju i kursen "Visuell kommunikation" (tror jag det var): Knacka på hos alla dina grannar och fråga om du får porträttera dem i sina hem!

Vid den tiden bodde jag i en liten halländsk håla som bestod mest av villor, utom det hyreshus där jag själv bodde. Det kändes inte så lockande.

Men nu bor jag i underbara Bohuslän! Och i ett betydligt större, rättare sagt längre hyreshus med en massa blandat folk! Jag behöver inte åka nånstans för att fota dem, jag bor ju här. Visst vore det kul att få till ett tidsdokument av det slaget, ett tvärsnitt genom hyresgästerna år 2017? Det är "bara" att vinna deras förtroende. Hur gör man? Jag är egentligen övertygad om att när de förstår att inget publiceras som inte de själva gillar och att inget används i något sammanhang som de själva inte har godkänt så finns det faktiskt en chans att bli insläppt av ett par stycken. Bara man får de att lyssna lite.

.

.

Och så skadar väl inte några exempel på hur det kan se ut. Som tur är känner jag ju några som jag inte behöver övertyga.

.

.

Jag tycker porträtt inomhus är svåra. Bäst blir det spontant men då kan man inte använda stativ utan iso:n måste upp i stället. Om jag saknar något med min D90 så är det lite bättre iso-egenskaper. Behöver jag mer ljus så försöker jag jobba med extern blixt på kameran som jag riktar mot någon vägg. Men det är alltid en balansgång, det ska inte kännas blixt. Bilden ovan funkade bra med bara naturligt ljus.

Vi får se var det landar!

Postat 2017-02-12 17:21 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa